I Stockholm startades utbildningen av Södertälje kommun och Södertörns högskola i nära samarbete med Socialhögskolan vid Stockholms universitet. Utbildningen var utlokaliserad till Campus Tälje och började i kommunens lokaler – inte i Stockholms univer- sitetslokaler – men 1998 flyttade utbildningen tillbaka till Social- högskolan. En av intervjupersonerna såg utlokaliseringen som ett problem; det blev nära till kommunala verksamheter och praktiker- nas arbetsområde, men samtidigt låg det i periferin av universitetet. Enligt utsagor från intervjupersonerna, som under den tiden var adjunkter, låg utbildningen i periferin inte bara rent geografiskt utan också i förhållande till institutionens intresse och engagemang: ”Vi lyckades aldrig väcka intresse på institutionen.” ”Internationellt och interkulturellt socialt arbete ligger i periferin och finns inte i institu- tionens själ. Ledningen var ointresserad av sådana frågor”.
En annan aspekt är att adjunkterna uppfattade försöket som ett halvhjärtat försök att starta en ny utbildning:
Det blev en ordinarie utbildning. Vi skulle sätta in andra per- spektiv i samma kurs – det skulle inte skilja sig för mycket från det vanliga. [Det fanns] en rädsla för att det akademiska var ho- tat. Skolan är ingen förändringsagent, tar inte ansvar på riktigt.
Situationen liknar den i Malmö. Den redan etablerade akademiska strukturen hänger inte med i den nya ambitionen. I en sådan situa- tion borde det inte vara svårt att fatta beslut om att inte fortsätta med inriktningen. Men detta är enligt institutionen i Stockholm inte förklaringen till att man slutar med inriktningen och det speciella antagningsystemet, utan orsaken till nedläggningen relateras till ekonomiska skäl. Det kostar för mycket att upprätthålla ett antag- ningssystem som bygger på intervjuer, skriftliga övningar och ett försök att bedöma de sökandes lämplighet för yrket.
3.6 ”vi ska inte peka ut dem”
Under 2004 diskuterades det fram och tillbaka på Enheten för socialt arbete vid Malmö högskola om den mångkulturella inrikt- ningen skulle vara kvar eller inte. Trots det starka argumentet av att inriktningen skulle prägla hela utbildningen och flera diskussio-
ner fanns ingen gemensam uppfattning kring frågorna i lärarkåren. Efter flera diskussioner bestämde enhetschefen att det på ett möte under en planeringsdag den 24 augusti 2004 skulle hållas en omröst- ning om antalet inriktningar (angående en förändring från fyra till tre), och huruvida den mångkulturella inriktningen skulle fortsätta eller inte. I ett dokument undertecknad av den före detta enhetsche- fen kan man läsa;
Frågan om antalet inriktningar diskuterades vid tre på varandra följande s.k. planeringsdagar och avgjordes slutligen genom öp- pen omröstning. Resultatet av omröstningen blev att antalet in- riktningar från och med höstterminen 2007 skulle reduceras från fyra till tre genom en sammanslagning av de socialpedagogiska och mångkulturella inriktningarna. De huvudsakliga skälen som anfördes för tre inriktningar var: reducering av antal platser, ambitionen att samtliga studenter skulle läsa en utbildning med mångkulturell profil, de socialpedagogiska och mångkulturella inriktningarnas likartade arbetsmarknad.99
Rösträkningen gav resultatet att 14 personer röstade för en neddrag- ning till tre inriktningar och en nedläggning av den mångkulturella inriktningen, och att 13 röstade för en fortsättning på inriktningen. Det är märkligt både att rösta fram ett sådant beslut och att ingen lärare ifrågasatte förfarandet – alla sa sin mer eller mindre (o)grun- dade mening och röstade för det ena eller det andra alternativet. Det är märkligt också eftersom enheten för socialt arbete under den här tiden var i en kraftig expansion med flera nyanställda adjunk- ter, lektorer och en professor, som nyss hade kommit till institutio- nen. Därför uttrycktes alla möjliga uppfattningar, och därför var det svårt att bli ense/oense med varandra. Jag beskriver en situation för att exemplifiera mitt resonemang. En av dem som röstade för att lägga ner inriktningen var en adjunkt som nyligen hade anslutit sig till utbildningen och som argumenterade för sin röst genom att säga: ”vi ska inte peka ut dem”. Det blev kanske en avgörande mening för själva omröstningen.
Adjunkten var tillfälligt anställd och försvann från utbildningen en kort tid efter omröstningen. En möjlig förklaring till uttalandet
är att personen ville undvika att stigmatisera grupper av människor med invandrarbakgrund i det svenska samhället: ”de” avser i det här fallet de studenter med invandrarbakgrund som kom in i utbild- ningen via det särskilda urvalet. 100
Men uttalandet säger egentligen inte någonting om huruvida det är ”de” som drabbas, eller om det är ”de” som är problemet eller inte i ett utbildningssammanhang, och det säger inte heller någon- ting om innehållet i själva inriktningen. I vilket fall som helst är det en missvisande mening om vi tittar på vad som står i kursplanen och hur studenterna uppfattade denna problematik. I intervjumaterialet framträder i alla fall inte någonting i det avseendet, snarare tvärtom.
Det som står i kursplanen för terminen Kultur och mångkul- turalitet vid Malmö högskola är: ”Kursen syftar till att ge en intro- duktion till etnicitetsfältet och att ge träning i att tillämpa teorier från detta fält för förståelse av vardagsinteraktion i mångkulturella miljöer.” Vidare kan man läsa följande syfte med delkurs två, Kultur och etnicitet:
Delkursen syftar till att problematisera begreppen kultur, ras och etnicitet liksom olika förklaringsmodeller och fokuseringen på kulturella olikheter i synen på invandrare. Med utgångspunkt från begreppet ”de andra” tolkas etnicitet som diskurser och sociala konstruktioner och som uttryck för sociala spänningar i samhällets struktur. Vidare belyses de subjektiva upplevelserna av etniska identiteter.
Problematiseringen av fältet var centralt under terminens gång. Stu- denternas bakgrund och egna erfarenheter bidrog direkt till att frå- gorna blev mer komplexa och kontroversiella, något som jag senare kommer att utveckla i kapitlet om intervjumaterialet. Kopplingen mellan forskningen och de subjektiva upplevelserna blev verkligen ett laddat stoff i diskussionerna.
Om vi återkommer till uppfattningen ”vi ska inte peka ut dem”, kan också den analyseras utifrån ett vi/de-perspektiv. Vilka är ”de”?
100 Diskussionen handlar om de studenter med invandrarbakgrund som deltar i utbildningen och som riskerar att stigmatiseras på grund av att de särbehandlas. Thérèse Hartman utvecklar följande kritiska resonemang apropå diskussionen för eller emot en positiv särbehandling: ”En annan synpunkt som förts fram av kritikerna till positiv särbehandling är att de som omfattas av särbehandlingspoli- tiken stigmatiseras. Förespråkarna till positiv särbehandling framhåller att stigmatiseringen inte beror på särbehandlingen utan snarare på det sammanhang som minoritetsstudenter är i.” (2009: s. 61)
Eftersom mångkulturaliteten, mångkulturella frågor eller miljöer associeras med invandrare, är det rimligt att utgå ifrån att ”de” är invandrare. Invandrare associeras ofta med ett ”avvikande” bete- ende. Och just här ligger en del av det kontroversiella i att prata om socionomutbildningen med mångkulturell inriktning: för det första, att man hamnar i en essentialistisk uppfattning om olika kulturers betydelse för människornas beteende, och för det andra att utbild- ningen uppfattas som att studenterna blir specialister på olika kultu- rer och redo att jobba med olika grupper.
I intervjumaterialet med de före detta studenterna finns sådana utsagor i två avseenden. Å ena sidan talade några om det naiva i att de uppfattade utbildningen först som att man skulle bli expert på olika kulturer. Å andra sidan nämnde studenterna att när de prakti- serade eller sökte jobb och nämnde namnet på inriktningen så reage- rade personalen på fältet positivt genom att koppla ihop frågan till invandrare och deras kultur. Här finns en skiljelinje mellan utbild- ningen och vissa praktiker; utbildningen problematiserar fältet, praktikerna simplifierar eller sätter klienterna i olika fack.101
Men uttrycket ”vi ska inte peka ut dem” tar inte heller hänsyn till att många studenter som kom in i utbildningen via det särskilda urvalet inte hade invandrarbakgrund utan en svensk bakgrund. I det avseendet var det också missvisande.