Enighet som politisk metod
En dimension av enighetsbegreppet som går längre än att upprätthålla ett tillstånd av ordning är det som Walsham kallar ”an instinct for conciliation” och Schulze ”der alte Traum der Verständigung”. Formuleringarna ger uttryck för en korpo-rativ snarare än en polariserad samhällsuppfattning och en tilltro till strävan efter konsensus som politisk metod för att hantera oenighet. Här kan anknytas till vad som tidigare har skrivits om toleransens ändrade betydelse, eftersom utgångspunk-ten för tidens förståelse av toleransbegreppet var att oenighet tolkades i termer av splittring snarare än olikhet, och vidare att denna oenighet var av tillfällig karaktär. Uppmaningen att inta en tolerant hållning implicerade därför i detta samman-hang att man skulle visa uthållighet tills det att enighet åter hade uppnåtts, vilket ansågs både möjligt och som ett uttryck för det allmänna bästa.265
I linje med denna föreställning räknades en vädjan om tolerans som ett uttryck för ovilja att söka enighet och samförstånd. Som historikern Andrew Pattegree har påpekat be-traktades därför argument för tolerans under tidigmodern tid i allmänhet som som ”a party cry of the disappointed”.266 Så påpekade exempelvis den franske bis-kopen Jacques-Bénigne Bossuet (1627–1704) att hänvisningar till tolerans inte hade något egentligt innehåll utan blott och bart var ett taktiskt medel som here-tiker använde för att vägra uppnå enighet.267
På olika sätt och på olika plan uttrycktes under tidigmodern tid budskapet att splittring måste vändas till enighet. För religionspolitiskt vidkommande är det viktigt att enighet mellan de olika konfessionerna inte bara sågs som möjlig utan
264 Sennefelt, Karin, Politikens hjärta: medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm 2011).
265 Ihalainen 1999, s. 11–13.
266 Pattegree, Andrew, “The politics of toleration in the Free Netherlands, 1572–1620”, Grell, Ole Peter & Scribner, Bob (ed.), Tolerance and Intolerance in the European Reformation (Cambridge 1996), s. 198.
267 Negrodi, Barbara de, Intolérances. Catholiques et protestants en France, 1560-1787, Hachette (Paris 1996), s. 83–93.
som en självklar utgångspunkt för enhetssträvanden.268 Det är därför signifikativt att exempelvis den svenska propagandan mot ”papisterna” eller ”de påvetrogna” inte siktade in sig på kyrkan per se utan på utpräglat katolska drag såsom påveäm-betet, klosterväsendet och jesuitorden.269
Begreppet ”Christenheten” fungerade som en gemensam identifikation gentemot exempelvis ”turken”, i synnerhet i samband med det Osmanska rikets belägring av Wien 1685.270
Sammantaget finns det anledning att balansera bilden av de konfessionella motsättningar som kommer till uttryck i polemisk litteratur och den avsiktligt partiska kontroverste-ologin. Grundinställningen var alltså att det både möjligt var och önskvärt att räkna med en konfessionsöverskridande enighet.
När det gäller den politiska sfären har Erik Bodensten visat hur kamp för enig-het och mot splittring utgjorde ett centralt motiv i den tidiga frienig-hetstidens poli-tiska litteratur. Han visar exempelvis hur hattsympatisörer begripliggjorde en upp-hettad konflikt med mössorna inför riksdagen 1741 på detta sätt, medan mös-sorna i sin tur beskrev hattarnas agerande som ett hot mot enigheten.271 Boden-stens analyser visar att det var viktigt i frihetstidens politik att framställa sin sak som ett steg på enighetens väg. Men strävan efter enighet behövde inte uttryckas i termer av hårdför kamp. Som en kontrast till hattarnas och mössornas pamfletter kan man framhålla en iakttagelse från kyrkohistorikern Björn Rymans biografi över biskopen och riksdagspolitikern på Erik Benzelius d.y. (1675–1743) där denne prisade felix concordia, den lyckliga enigheten, som en frukt av förhandling och kompromisser.272
Såväl Bodenstens som Rymans slutsatser pekar emellertid båda två på ett motstånd mot en konfliktorienterad politisk metod.
Skillnaden i enighetsideal mellan förmodern tid och 1800-tal blir tydlig när man ser till hur politiska motsättningar under 1600- och 1700-talet konceptuali-serades i termer av splittring där motparten hölls ansvarig för detta tillstånd. Det talades om partier, partisjuka, partianda och partiyra, men man benämnde aldrig sin egen ståndpunkt såsom tillhörig ett parti. Anhängarna till ett parti betraktades istället som splittrare per se, de som motarbetade enigheten. Benämningar som ”hattar” och ”mössor” i 1730-talets Sverige, ”whigs” och ”tories” i 1680-talets England men även religiösa beteckningar som ”hugenotter”, ”anabaptister” och ”kväkare” var alla i sin samtid parti-benämningar i denna äldre mening, det vill
268 Se Cannadine, David, The Undivided Past: history beyond our differences, (London 2013), s. 41 och där angivna referenser.
269 Gudmundsson 2014, s. 123–126.
270 Östlund 2007, s. 102.
271 Bodensten 2016, s. 213–240, 272–289.
säga gruppbildningar som också kunde kallas sekter eller fraktioner. Begreppens användningsområde var att beteckna motståndaren som splittrare.273
Vid sidan av den politiska legitimiteten hade partibegreppet en moralisk di-mension. Bodensten visar övertygande i sin undersökning att anklagelsen om att företräda ett ”parti” under den rådande politiska kulturen i sig utgjorde en be-skyllning om egennytta och korruption. Han föreslår att frihetstida politik, och möjligtvis förmodern politik i stort, mer än något annat kan förstås som kamp om moralisk habilitet. Annorlunda uttryckt var de politiska konfliktlinjerna enligt Bo-densten snarare moraliska än sakpolitiska.274 Mark Greengrass har i en artikel om de franska hugenottkrigens historiografi på ett liknande sätt lyft fram hur kom-battanterna anklagade varandra för dålig moral och illvilliga avsikter snarare än att anmärka på felaktiga religiösa åskådningar.275
I fransk antiprotestantisk litteratur framställdes den protestantiska reformationen som frambringad av passion och hämnd, vilket uttryckligen kontrasteras mot sakliga skäl (par raison). Två motiv som användes för att bekräfta denna tes var prästernas ingående av äktenskap istäl-let för att vara celibatära, vilket tolkades som uttryck för moralisk depravation, samt upproriskheten mot påven, vilken tolkades som uttryck för aggressivitet.276
Sammantaget kungjorde dessa budskap att motståndaren var både egennyttig och moraliskt klandervärd, samt att den motarbetade enighet och konsensus.
Nordbäck konstaterar i sin undersökning att antipietister använde partibegrep-pet om pietister i sina stridsskrifter och att detta utgjorde en anklagelse om splitt-ring. Detta tolkar hon som ett uttryck för den lutherska ortodoxins ideal om korp-orativism och uniformitet, vilket hon ställer i motsats till den polarisering som hon definierar som ett centralt inslag i pietismens världsbild, vilken alltså grun-dade sig i att pietisterna delade in människor i ”sanna” och ”falska” kristna.277
Enligt Nordbäcks analys av pietismens idéer bröt alltså pietisterna på detta sätt mot idealet om uniformitet.
Utifrån ovanstående diskussion kan följande tre betydelser av enighet och splitt-ring i tidigmodern religionspolitik ställas upp. Kategorierna kommer att fungera som ett stöd för analysen i de tre empiriska kapitel av undersökningen som nu vidtar.
273 Ihalainen 1999, s. 159–228.
274 Bodensten 2016, s. 13, 215.
275 Se Greengrass, Mark, "Europe's 'Wars of Religion' and their Legacies", in Wolffe, John (ed.),
Protestant-Catholic Conflict from the Reformation to the 21st Century (New York 2013), s. 28
och där angivna referenser.
276 Dompnier 1985, s. 43–44, 76–87.
.,96"6*'*8<)*17*6&:*3.,-*84(-751.886.3,.8.).,24)*636*1.,.437541.8.0
*8<)*17*&:*3.,-*8 =62&6* '*706.:3.3, &: :&)
7422*3&)*72*)*3.,-*8*3 4842751.886.3, =642=77.,*3.,-*8 '5<979OC25;L>>5<C59;IB;1?38 CD1D@M2:E45>B5<979?>CEDOF>9>7 FF9;1>45<LB?B 3.,-*87428.1178>3)&: 46)3.3, (L;5B85DC@?<9D9C;;?=@B?=9CCB57<5B14D?<5B1>C@?<9D9;C?391< ?B4>9>7 $?B4>9>7 3.,-*8742541.8.702*84) ?>C5>CEC9>B9;D14=5D?4 @<EB1<9C=9<<579D9=C@<9DDB1B5> =?B1<9C;D;<1>45BFLB4 ?>6<9;D5B