Oron över hur det stod till med hushållet måste ses mot bakgrund av att ord-ningen i hushållet och inte minst barnens uppfostran tillmättes stor vikt i relig-ionspolitiken. Även här kan den franska religionspolitiken i relation till protestan-terna tjäna som en jämförelsepunkt. Hushåll med makar med olika konfessions-tillhörighet var här en realitet som satte avtryck i religionsutövningen. I biskopar-nas promemorior angående kvarvarande protestanter 1698 lyfts detta tema fram, exempelvis av biskopen i La Rochelle:
398 UUB, K94, Telin 1722, s. 101–102.
399 UUB, K94, Telin 1722, s. 111–112.
[E]tt stort antal av de […] som vill gå i den heliga mässan går likväl inte dit av rädsla för att väcka osämja med sina hustrur, och hustrurna med sina makar, barnen vågar inte gå dit för sina föräldrars skull, tjänstefolket för sina herrars skull, och hantverkarna på grund av dem som ger dem lön. Detta vet vi av erfarenhet.401
Hushållens sammanhållning ansågs alltså påverka inte bara det tjänstefolk som tillhörde hushållet utan också de hantverkare som arbetade för det. Omvänt kunde inflytelserika personer prisas för att utöva ett positivt inflytande på sin omgivning. Om en slottsherre i provinsen Dauphiné, som tidigare varit protestant, fällde sek-retariatet som ansvarade för protestantpolitiken följande utlåtande:
hans konversion är mycket uppriktig: han uppfostrar sina barn i den ka-tolska religionen, och genom hans exempel dras många som bor på hans mark till att göra sina plikter.402
Framför allt var det emellertid barnen som ställdes i centrum i biskoparnas och sekretariatets redogörelser, närmast i termer av sanningsmartyrer. Barnen fram-ställdes nämligen som potentiella offer för sina föräldrars ”fördomar” (préjugés).403
Detta förmedlades inte minst genom berättelser om barn som hölls tillbaka från att utöva sin religion. Ett exempel är en redogörelse för två unga flickor som ut-vandrade med sina protestantiska föräldrar. Enligt redogörelsen till det statliga sekretariatet som hanterade frågor som rörde de protestantiska avvikarna hade de ”alltid har haft en hemlig böjelse till den katolska religionen, men inte vågat visa det när deras mödrar var vid livet och ännu mindre dra sig undan dem”.404
Biskop
401 Frézelière (La Rochelle), Lemoine 1902, s. 58, ”un grand nombre de nouveaux convertis qui voudraient aller à la sainte messe n’y iraient à cause des autres, de peur de faire mauvais ménage avec leurs femmes, et les femmes avec leurs maris, les enfants n’oseraient y aller à ceause de leurs parents, les domestiques à cause de leurs maîtres et les artisans à cause de ceux qui leur font gagner leur vie. Nous savons cela par expérience.”
402 AN, TT 453.3, s. 10: ”Que d’ailleurs sa conversion est très sincère; Qu’il fait elever ses enfans dans la Religion Catolique, et que par son exemple plusieurs NCs habitans de ses terres se sont porté a faire leur devoir.”
403 T.ex. Nouailles (Chalons), s. 32; Frézelière (La Rochelle), s. 60; Francheville (Périgueux), s. 74; Nesmond (Montpellier), s. 105; Berthier (Rieux), s. 167. Samtliga sidhänvisningar är till Lemoine 1902. I skrivelser till Sekretariatet med ärendet att begära pengar för protestantiska barns utbildning anges i ett par fall föräldrarnas ”fördomar” som argument, se AN, TT 431:20, 435.4–10. Att den protestantiska religionen betraktades som en ärvd företeelse som ställdes i motsats till genuin religion diskuteras i Poland 1957, s. 7.
404 AN, TT 435.8, s. 31: “On a vû des filles qui ayant eté emmenées en bas age dans les pays etrangers, ont avoué qu’elles avoient toujours eu une inclination secrete pour la Religion
Nesmond skrev på samma tema att det fanns en stor grupp som var ”goda katoli-ker i sina hjärtan”, men som inte vågade utöva sin religion av fruktan för att bli straffade av sina föräldrar.405 Vidare hotades föräldrar som höll fast vid sin prote-stantiska bekännelse bland annat med att deras barns äktenskap officiellt sett var illegitima.406
I instruktionen till intendenterna från 1698 deklarerades att kungen har om-sorg om dem som har haft oturen att födas in i och fostras av heresins ”fördomar” (préjugés).407
I en annan punkt understryks att enda vägen ibland är att avlägsna barnen från de personer som förmedlar fördomar: deras föräldrar och vänner.408
Sekretariatet i enskilda fall tog på sig uppgiften att bedöma i vilket hushåll i sin nära omgivning som det passade bäst att barn med protestantiska föräldrar skulle bo. En 16-årig flicka med en ”trotsig” far uppmanades exempelvis av Sekretariatet att gifta sig med sin kusin Michel som inte var protestant och hade tillräckligt med resurser för ett äktenskap.409
Biskopen av Die i sydöstra Frankrike skrev om en flicka i byn Montjoux som efter att hennes mor blivit fängslad fått flytta in hos sin moster som bedömdes vara i stånd ge henne en uppfostran som inte var pro-testantisk. Flickans morbror var utesluten då han klassificerades som ”en sorts hu-genott”.410
Flickan rapporterades utföra sina religiösa plikter offentligt
(publique-ment) efter att modern blivit arresterad, vilket sågs som ett bevis för att hon
tidi-gare låtit bli av fruktan för sin mor. Kontentan av resonemangen var att barnen,
Catholique, mais n’ont osé la faire paroitre pendant la vie de leurs meres, et encore moins se retirer d’auprés d’elles.”
405 Nesmond (Montpellier), Lemoine 1902, s. 105: “Il y a une autre classe de nouveaux convertis qui sont bons catholiques dans le cœur et qui n’osent en faire une profession publique par la crainte des reproches de leurs parents.”
406 Frézelière (La Rochelle), s. 35; Frézelière (La Rochelle), s. 53; Mascaron (Agen), s. 90. Samtliga sidhänvisningar är till Lemoine 1902.
407 AN, TT 430.129, no. 18; AN, TT 431.20, s. 1.
408 AN, TT 430.129, no. 37.
409 AN, TT 435.1, s. 4–5: “M Bigou a qui il a esté ecrit sur ce sujet, mende qu’il est vray que le S. de la Moriniere est fort opiniastre. Men hon har åter blivit ”perverterad” av sin far: ”Elle n’en sortit pour retourner chez son pere que lors qu’on la crût bonne catolique; Mais son pere ayant recommencé a la pervertir Elle luy a esté ostu pour la seconde fois Et remise dans le même cou-vent de Saintes ou elle est actuellement […] Le S Michel son cousin germain la rechercher en mariage; Il est bon catolique, bien fait de sa personne, fort riche, tres bien allié dans la pro-vince. Ce fils d’un Pere parfaitement bien converty, qui ne songe a faire ce mariage qu’aprez en avoit obtenu les dispenses necessaires […] Croit qu’on ne peut rien faire de mieux pour la con-version de cette Dlle que ce marriage.”
som det uttrycktes, måste göras fria för att inte uppfostras i den protestantiska religionen.411
Fokuseringen på barnen bör betraktas i ljuset av att utbildning framhölls som den viktigaste och säkraste metoden att säkra enhetspolitiken. Här konvergerade religionspolitiken i tid med ett edikt utfärdat 1698 som lade grunden för etable-ringen av byskolor i Frankrike.412
Med ett magert resultat i form av ett ansenligt antal kvarvarande protestanter satte många biskopar och intendenter uttryckligen sina förhoppningar till barnen, och visade ibland överseende med att den äldre generationen förblev protestanter. Biskopen Jules Mascaron, som hade ansvar för ett stift i den protestanttäta sydvästra delen av landet, deklarerade att ”alla unga upp till 15–16 år är med oss, och har nästan inte alls infekterats av de kalvinska misstagen”.413
De Saulx gjorde en mer optimistisk beräkning: han räknade med alla upptill 30 års ålder, eftersom dessa räknades som barn när deras föräldrar av-svor sig sin protestantiska bekännelse.414
Bossuet manade till tålamod och dekla-rerade att ”vi måste vänta på undersökningens effekt […] som definitivt ger oss barnen”.415
Några biskopar ställde explicit barn mot vuxna och deklarerade att krafttag inte hjälpte mot de äldre och att det viktigaste var att föräldrarna skickade sina barn till kyrkan och katekesundervisningen.416
Denna inställning uppfattades också av somliga protestanter, exempelvis av en protestantisk fånge som skrev till sekretariatet i syfte att få sitt straff mildrat just med hänvisning till att hårda straff mot föräldrarna riskerade att provocera fram en aversion hos barnen.417
I praktiken sammanföll idén om olika villkor för olika generationer med den toleranspolitik som fördes gentemot avvikande trosbekännare både i Sverige och på andra håll: föräldrarna tilläts utöva en främmande religion men barnen skulle lära sig den i riket påbjudna religionsutövningen.418 Just de franska protestanter som kom till Sverige fick förvisso inledningsvis i praktiken ett undantag för att
411 AN, TT 435.1, s. 23-24.
412 Carter, Karen, Creating Catholics : catechism and primary education in early modern France (Notre Dame 2011), s. 172-197.
413 Mascaron (Agen), Lemoine 1902, s. 89: ”toute la jeunesse jusqu’à l’âge de quinze et seize ans est à nous et n’a presque point été infectée des erreurs de Calvin”.
414 Saulx (Alais), Lemoine 1902, s. 214.
415 Bossuet (Meaux), Lemoine 1902, s. 14: ”Il faut attendre l’effet de ces instructions […] qui naturellement gagnent les enfants”.
416 Barillon (Lyon), s. 49; Croissy (Montpellier), s. 197; Noailles (Chalons), s. 36: “Pour les pères et les mères, il les faut abandonner à Dieu.” Samtliga sidhänvisningar är till Lemoine 1902.
417 AN, TT 435.1, s. 18.
hålla egna skolor, motiverat av att man hade en gemensam fiende i form av kato-likerna. Redan 1687 inrättades emellertid en fransk-luthersk församling med det uttalade syftet att omvända de franska reformerta protestanterna till att bli luthe-raner. Församlingens förste präst tog sin an uppgiften med stort engagemang, men blev tillrättavisad av Stockholms konsistorium för att inte ”förbanna de främ-mande” så att de blev mer ”förbittrade”. De franska protestanterna slog sig emel-lertid senare samman med de engelska gudstjänstfirarna som också formellt var reformerta och som hade bättre relationer med de svenska myndigheterna.419
Mot bakgrund av det franska exemplet kan den oro för splittrade hushåll som uttrycktes i pietistkonflikterna sättas i ett större sammanhang. Mycket pekar dock på att denna oro bör uppfattas som en överdriven applicering av ett motiv som var aktuellt på andra håll i Europa samt i viss mån i den svenska religionspolitiken gällande avgränsade, utländska grupper som just de franska protestanterna i Stock-holm.