I sin redogörelse för sammankomsten på värdshuset Stora Sickla i slutet av augusti 1723 inledde Sicklakonventikelns inofficielle ledare, överstelöjtnanten Peter Ce-dersparre, med att förklara hur han först kom på idén till sammankomsten: han ville helt enkelt komma ut på landet och andas frisk luft. Efter att ha tillbringat nio månader i ett livligt Stockholm ”dels för enskylta, dels för publique afairer” i samband med pågående riksdag ville han utnyttja långhelgen – Bartolomeidagen den 24 augusti var vid den här tiden fortfarande helgdag – för att resa ”litet utom staden”. Ytterligare ett skäl var att få tillfälle till bön. ”[M]it upsåt war at få mina förströdda sinnen återhämta och församla och til Guds lof och pris upräcka”, skri-ver han i sitt memorial. Cedersparre var öskri-verstelöjtnant och hade under en stor del av sin tjänstgöring varit i fält. Vistelsen i Stockholm var tillfällig och han bodde inkvarterad i ett hushåll där han också arrangerade mindre sammankomster. I slu-tet av 1723, före det att förhören med kommissionen var till ända, reste han till Finland i tjänsten och Johan Bréant trädde då in i hans ställe för att försvara grup-pen.
Upprinnelsen till sammankomsten beskrivs som spontan. Cedersparre menade att idén uppkom på kvällen den 24 augusti efter aftonsången i Maria kyrka på Södermalm och att han där och då hade bjudit med sig några personer som han träffade på kyrkbacken. Dessa kallade han för ”wälmente wänner”, av formule-ringen att döma alltså personer som han kände sedan tidigare. Några av de övriga deltagarna bekräftade att det var på kyrkbacken som Cedersparre hade föreslagit att de kunde ”gå ut om staden och spatzera”.331
I riksrådets överläggningar anmärkte Sven Lagerberg särskilt på gruppens val av plats. Han menade att det fanns risk för ”missbruk till ett syndigt och förargerligt leverne” om man samlades på landet.332 Till skillnad från de andra sammankoms-ter som diskusammankoms-terades i Sicklakommissionen ägde denna rum utanför stadens grän-ser. Det kan möjligtvis tolkas som en form av taktik. Kaplan har i sin samman-ställning av europeisk forskning på ämnet påpekat att det var ett vanligt förfarande att religiösa avvikare valde att träffas utanför städer i syfte att slippa flytta men ändå ha frihet att utöva sin religion. Han menar att dessa praktiker uppstod obe-roende av varandra på olika håll i Europa från och med 1500-talets mitt.333 Möj-ligtvis kan Sicklasammankomsten sättas in i det mönster som Kaplan beskriver.
331 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 34. Hasselqvist bekräftade att han fick reda på Nackaresan först kvällen innan, RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 35–45.
332 RA: K 23:1138 Handlingar rörande conventikelplakatet 1725, s. 37°.
Under riksdagarna 1719 och 1723 hade pietistsammankomster blivit mycket skarpt kritiserade och sammankomsten i Sickla ägde rum just under den sist-nämnda riksdagen. Mot bakgrund av pietistmotståndet, och tillsättningen av Umeåkommissionen, kunde kanske alternativet att samlas utanför staden te sig attraktivt.
En beskrivning av Sickla som plats ger ytterligare intressanta upplysningar. Sickla låg varken i staden eller på landet utan i vad som kallades ”omlandet”. Före den lutherska reformationen hade sådan mark ofta brukats av kloster och senare av adel. Under 1700-talet hade den i allt högre utsträckning använts av stadens borgerskap för utflykter, nöjen och mindre planteringar.334
Juridiskt sett låg mar-ken utanför staden, men justitiekanslern valde att utredningen skulle göras i sta-den eftersom alla de misstänkta personerna var bosatta där. Advokatfiskalen Nils Wester från Svea Hovrätt definierade de olika sammankomsterna i Sickla och i Stockholm som ”af lika beskaffenhet, fast än på serskilte tider och ställen föröfwad”.335 Det gjordes alltså inte någon juridisk skillnad på de olika platserna, men diskussionen visar att de uppfattades som två olika typer av rum.
Sickla gård hyrdes ut till gäster och användes troligtvis för att producera spann-målsprodukter till staden där det inte fanns överflöd på matvaror. Av Cedersparres redogörelse framgår att gården under helger hyrdes ut till krogverksamhet. Han framhöll att de därigenom hade ”helgat” en plats som ”mången söndag med swalg och dryckenskap blifwit ohelgad”.336 På ett effektfullt sätt kontrasterade han dessa två sätt att bruka gården för visa det orimliga i att deras fromma verksamhet blivit satt under lupp medan sabbatsbrotten tilläts pågå utan ingripande från myndig-heternas sida. Kommissionsledamoten Olof Nordenstråle lät sig övertygas av denna argumentation. Han menade att det talade till gruppens fördel att man sysslade med ”uppbygglig andacht” istället för ”fåfäng och syndig tidsfördrif”.337
I ljuset av Sickla gårds funktion som plats klarnar både mötesdeltagarnas och omgivningens förväntningar. De församlade förutsatte sannolikt att deras sam-mankomst skulle väcka mindre uppmärksamhet på en gård utanför staden där folk var vana att höra oväsen och där krogverksamhet – vilken överheten alltså i föga utsträckning ingrep mot – ägde rum. Deltagaren Nils Lang, som av Ceder-sparre pekas ut som den som valde platsen, motiverade uttryckligen sitt val med
334Gustafsson, Harald, ”Stad-omland-perspektivet: en socken i Stockholmstrakten under förin-dustriell tid”, Historisk tidskrift 110, 1990, s. 50–69.
335 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 713.
336 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 50–52; RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 753.
&:70.1)-*898&3+?678&)*3(93;<1=54(93;<17MB4EDC1DD(D?3;8?<=D1BF94E>756LB4LB29<45>C<ED1B9
>?B4FLCD<97D<L7539B;16IB1;9<?=5D5B6BM>7MB45>!1>D=LD5B95D
att gruppen där ”aldrabäst hafwa tilfälle at få wara i stilhet och enslighet för oss sielfwa”.338 De sökte alltså enligt Lang en undanskymd plats. Referensen till still-het är värd att understryka då detta begrepp – som vi har sett ovan – betecknade en motsats till ”oväsen” och därmed kunde anses svara mot ett outtalat diskret-ionskriterium.
Ett av vittnena till sammankomsten var Lisa Svensdotter som var piga på Stora Sickla. Hon berättade för kommissionen att hon hade sett två kvinnor gå runt och gråta i trakten och tagit dem för försupna stockholmare. Vidare berättade hon att hon hade antagit att de ”hade hiertängslan och för roo skull rest ut ifrån staden att något förfriska sig”.339 Ett annat vittne var militären du Fraine, som när han kom ridande i närheten hade hört ljudet från gården och bestämt sig för att titta till sällskapet. Med tanke på vad det var för någon plats tycks han ha förväntat sig att det skulle röra sig om krogverksamhet, även om han inte angav det explicit inför kommissionen. Däremot återberättade han att han blev häpen över vad han fick se, vilket han i uttryckligt vaga termer beskriver som ”någon sorts kyrckia”.340
338 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 34.
339 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 726.
Om utflykten till Sickla var ett försök att uppnå avskildhet kom förhoppning-arna på skam. Istället spred ögonvittnen rykten om en spektakulär religiös sam-mankomst och bidrog därigenom till att uppmärksamma myndigheterna på hän-delsen. Ett genomgående drag i redogörelserna ovan var att det inträffade beskrevs som något uppseendeväckande.