Toleransens idéhistoria har ofta gjorts till ett med upplysningens, med en inled-ningsfas under decennierna kring sekelskiftet 1700 och ett större genombrott på 1760-talet. Flera av de viktigaste tänkarna under båda dessa faser av upplysningen ägnade sig nämligen åt att formulera idéer om tolerans.
Två nyckelgestalter på 1680-talet var engelsmannen John Locke (1632–1704) och fransmannen Pierre Bayle (1647–1706). Båda var verksamma i Amsterdam och kunde dra nytta av den generösa inställningen till censur i Holland. Där till-hörde de en intellektuellt kreativ krets som dryftade kontroversiella idéer som na-turrätt, empirism, alternativ religionsutövning och frågor om tolerans.32 I sina fi-losofiska resonemang tog de båda utgångspunkt i påståendet att varje människa hade rätt att följa sitt samvete, något som gjorde tolerans mot avvikande religions-utövning principiellt nödvändig. Helt nya tankar var det inte. I den medeltida teologin diskuterades ”det irrande samvetets rättigheter” rikligt. Samvetstvång de-finierades som både illegitimt och verkningslöst, även då det ansågs ta miste.33
Locke gick emellertid ett steg längre än den medeltida teologin genom att hävda att religionens själva plats var i den enskildes samvete och att var och en därmed var ”ortodox to himself”.34 Sprängstoffet i Lockes och Bayles idéer låg inte minst i att de applicerade sina resonemang om samvetet på den aktuella religionspoli-tiska situationen i Europa.
31 Walsham 2009 [2006], s. 20.
32 Marshall, John, John Locke, Toleration and Early Enlightenment Culture. Religious Intolerance and
Arguments for Religious Toleration in Early Modern and 'Early Enlightenment' Europe
(Cambridge 2006), s. 469–535; Hazard 1935, särskilt s. 77.
33 Lecler, Joseph, Histoire de la tolérance au siècle de la Réforme I-II (Paris 1955), s. 117–123. De medeltida teologer som i synnerhet diskuterade ”det irrande samvetets rättigheter” var Pierre Abélard och Thomas av Aquino.
Bayle hade tjänstgjort som reformert pastor och lärare vid den protestantiska akademin i franska Sedan, men flytt till Holland under den tilltagande repress-ionen mot protestanter i början av 1680-talet. Under hans tid i exil återkallades Nantesediktet (stiftat 1598, återkallat 1685), en förordning som hade gett de franska protestanterna samvetsfrihet. Hans bror, som också var pastor, tillfånga-togs och avled i fängelset. Händelserna i Frankrike utgjorde en viktig inspirations-källa till Bayles filosofi om samvetet.35 Locke anknöt istället primärt till den eng-elska religionspolitiken. Hans plädering för tolerans utgjorde en argumentation för att protestantiska dissenter skulle tolereras i England. Denna önskan fick han se uppfylld genom den engelska toleransakten 1689. Därmed drogs straffen för protestantiska dissenter in och de tilläts fira gudstjänst på egen hand, om än på villkor att predikanten biföll ett urval av den engelska kyrkans trettionio artiklar samt att mötesplatsen var registrerad hos kyrkliga myndigheter. I praktiken resul-terade toleransediktet i att ungefär en halv miljon människor hamnade utanför den etablerade kyrkans kontroll. Detta förhållande gjorde England till ett före-dömligt exempel för flera toleransfilosofer.36
En som flitigt hänvisade till den engelska toleransen var den franske filosofen Voltaire (1694–1778). I sin klassiska skrift Traité sur la Tolerance (1763) sökte han upprättelse för en protestant från Toulouse, Jean Calas, som hade dömts till döden för att ha mördat sin son. Voltaire härledde rättens bedömning av Calas till antiprotestantiska stämningar. Fadern var nämligen protestant, medan den av-lidne sonen hade varit katolik. Med utgångspunkt i detta samtida rättsfall fram-ställde Voltaire den katolska kyrkan och dess anhängare som förföljare och som präglade av ”fanatism”, ”passion” och ”dogmatisk anda”.37
Även Locke hade skild-rat sin tids engelska religionspolitik som ett fall av förföljelse, i det fallet riktade mot protestantiska dissenter. Mot förföljarna anförde Voltaire – och även Bayle – att evangeliernas Jesus hade visat mildhet istället för att ägna sig åt förföljelse. Locke påpekade å sin sida att den sanna kyrkan utmärktes av tolerans och aldrig ägnade sig åt förföljelse.38 Referenserna till förföljelse och de skadliga drivkrafterna i fanatism och passioner låg helt i linje med hur religionspolitiska motståndare
35 Marshall 2006, s. 22.
36 Ihalainen 1999, s. 68; Walsham 2009 [2006], s. 267.
37 Voltaire, Traité sur la tolerance (1975) [1763], särskilt s. 13, 21, 30–31. Originalcitat: ”fanat-isme”, ”passion”, ”esprit dogmatique”.
brukade karaktäriseras vid den här tiden, vilket jag återkommer till i nästa kapi-tel.39
Något som däremot fick ett helt nytt innehåll i Lockes och Voltaires skrifter var toleransbegreppet.
Tolerans blev ett politiskt modeord på 1760-talet. Från att ha varit ett direkt negativt konnoterat begrepp började filosofer och politiska makthavare att an-vända det för att beteckna en dygd som de gärna tillskrev sig själva. Att bli beteck-nad som tolerant uppfattades tidigare som en anklagelse om svaghet, för maktha-vare en oförmåga att upprätthålla enighet.40
Den dramatiska förändringen av be-greppets betydelse motiverar att upplysningstiden markerar ett historiskt brott i toleransens idéhistoria. Brottet har ofta beskrivits i samma termer som tolerans-filosoferna själva använde: som ett skifte från intolerans, fanatism och förföljelse till en tid präglad av tolerans.41
Det nya toleransbegreppet saknade inte helt förlagor. Andra dygdebegrepp som fördragsamhet, tålamod eller – som i Benzelius fall ovan – vikten av att vara kär-leksfull, angav handlingsnormer som i moralisk mening försvårade gränsdrag-ningar för vad som kunde tolereras.42
För denna avhandlings ärende är det ange-läget att utröna vilka innebörder som låg i dessa äldre uttryck. Detta har under-sökts av den ovannämnde filosofen Rainer Forst.43
En första aspekt som Forst tar upp är idealet om självbehärskning, vilket han fyndigt betecknar som tolerans i förhållande till sig själv. Det brukar härledas sär-skilt till den antika stoicismen, vilken dessutom fick en renässans i Europa under 1600-talet genom holländaren Justus Lipsius (1547–1606).44
En social aspekt av samma tanke, som kan härledas till aposteln Paulus och kyrkofadern Cyprianus, var nödvändigheten att stå ut med varandras svagheter. Behovet av detta motive-rades med att världen var ofullkomlig och att man följaktligen inte kunde maxi-mera kraven på sin omgivning. En tredje aspekt på temat framträder i relation till den nyss nämnda argumentationen mot samvetstvång i den medeltida teologin. Istället för tvång framhölls nämligen undervisning som det verkningsfulla, legi-tima och kärleksfulla medlet mot ”det irrande samvetet”. Särskilt intressant med denna aspekt är att den visar på två handlingsalternativ till skillnad från de förra
39 Det religionspolitiska begreppet ”fanatiker” och betydelsen som tillmättes passioner i religions-politiska konfliktsammanhang diskuteras vidare i avsnittet ”Religionspolitikens terminologi”.
40 Saupin 1998, s. 11.
41 Se diskussionen i Kaplan 2007, s. 5 och där angivna referenser.
42 Brott mot kärleken uppfattades i de normativa källorna för svenskt rättsväsende som brott mot Guds bud, se Lindberg 1992, s. 118–120, 489.
43 Forst 2003, s. 53–69. Se också Schreiner 1990, s. 602.
44 Marshall 2006, s. 229–230; Lindberg, Bo, Stoicism och stat. Justus Lipsius och den politiska
olika punkterna som inbjuder till en mer passiv eller åtminstone avvaktande håll-ning, om det så är av respekt för den tolererade eller av resignation. För det fjärde, påpekar Forst, refererades ofta ett eskatologiskt motiv som i praktiken medgav tolerans: den sedelärande bibliska liknelsen om ogräset och vetet som växer sida vid sida och ska skiljas åt först vid den stora skörden, det vill säga vid tidens slut. Liknelsens budskap var kort sagt att överlåta domen till högre makter. De som argumenterade så under tidigmodern tid härledde i allmänhet resonemanget till kyrkofadern Augustinus.
Men detta var bara ena sidan av myntet. Forst talar här om den kristna toleran-sens janusansikte: å ena sidan omhuldades de ovannämnda moraliska riktlinjerna, å andra sidan rättfärdigades tvång på olika sätt. Det är belysande att samme Au-gustinus som refererades angående tanken att överlåta domen till Gud också åropades som auktoritet i argumentation för att straffa religiösa avvikare eller be-ordra dem till undervisning. Detta uppfattades i teorin som något kvalitativt an-norlunda än samvetstvång, men det är lätt att se det motsägelsefulla i att definiera straff och undervisning som alternativ till tvång. Det kan alltså konstateras att samma auktoritet kunde åberopas för att motivera diametralt olika handlingsnor-mer.
I linje med Forsts terminologi skulle man också kunna tala om toleransfiloso-fernas janusansikte. Ett talande exempel gäller toleransbegreppet hos Locke och den engelska toleransakten, vilket i senare forskning har framhållits som ett ut-tryck för protestantisk enhetspolitik snarare än för en tolerant handlingsnorm. Vid sidan om förslaget att tolerera protestantiska dissenter, vilket motiverades i termer av principiell tolerans, argumenterade nämligen Locke för att inte tolerera judar, ateister och katoliker. Dessa tre grupper inkluderades inte heller i den engelska toleransakten 1689.45
Vidare har historikern John Marshall, i en ingående studie av Lockes verk och dess kontext, uppmärksammat att denne även stipulerade tyd-liga begränsningar för de protestantiska dissenterna när det kom till deras uppträ-dande: om något ”upproriskt” (seditious) inträffade vid en religiös sammankomst så skulle det straffas på samma sätt som om någon predikade på en marknadsplats, påpekade Locke.46
Även Voltaire resonerade kring detta i sin plädering för tole-
45 Frågan ges en särskilt ingående behandling i Marshall 2006, s. 686–706. Se även Fitzpatrick, Martin, "Toleration and the Enlightenment movement", Grell, Ole Peter & Porter, Roy (ed.),
Toleration in Enlightenment Europe (Cambridge 2000), s. 23–68; Kaufman, Peter Iver,
”constructing the Context for Confessionalization in Late Tudor England: Perceptions of Re-ception, Then and Now”, Headley, John M. & Hillerbrand, Hans J. & Papalas, Anthony J. (ed.), Confessionalization in Europe, 1555-1700 (London/New York 2004), s. 285.
"41*6&37+.1474+*63&$418&.6*4(-4-3 4(0*49C;ED5B1459C9>1C;B96D5B9>D521B19451<?=D?<5B1>CED1>LF5>
D?<5B1>C5>C7BL>C5B
rans. Han menade att tillåtandet av sekter skulle försvaga deras subversiva pot-ential, samtidigt som lagar om att bestraffa ”tumultartade sammankomster” (assemblées tumultueuses), ”förolämpningar” (injures) och ”uppror” (séditions) skulle fortsätta gälla.47 Dessa exempel från Locke och Voltaire är illustrativa för vad som faller bort om spårandet av toleransbegreppets rötter stannar vid att ana-lysera de vackra orden, men inte tar i beaktande hur dilemmat om toleransens gränser diskuterades. Exemplen illustrerar hur de texter som för eftervärlden tyd-ligast ger uttryck för toleransbegreppets förändring till att få en positiv betydelse diskuterade sina samtida gränsproblematiker och alltså inte gav uttryck för någon föreställning om tolerans till varje pris.
Även tidens religiösa avvikare uppvisade ett sorts janusansikte i fråga om tole-rans. Dessa framställs ofta som bärare av toleransens idéer. Åren 1721 och 1726 presenterades några av Lockes skrifter i svensk översättning för Stockholms kon-sistorium. I en analys av religionsdebatten under det tidiga 1700-talet gör histori-kern Nils Staf den rimliga bedömningen att härleda dem till pietistiskt infly-tande.48 Förbindelsen mellan förespråkare av naturrätt och pietister är väl belagd,
47 Voltaire 1965 [1763], s. 36: ”Plus il y a de sectes, moine chacune est dangereuse; la multiplicité les affaiblit, toute sont réprimées par de justes lois qui défendent les assemblées tumultueuses, les injures, les seditions, et qui sont toujours en vigueur par la force coactive.”
48 Staf, Nils, Religionsdebatten under förra hälften av 1700-talet (Uppsala 1969), s. 11–23, särskilt s. 20 och 22.
men det är inte alltid lätt att skilja dem åt.49 David Silvius, en av de ledande poli-tikerna under den tidiga frihetstiden och även ledamot i Sicklakommissionen, var exempelvis framför allt talesman för naturrätten; det är oklart om han utövade pietisternas religiösa praktik, men när det gällde prästkritik och lekmäns infly-tande över kyrkan argumenterade Silvius för pietistiska ståndpunkter.50
Med liknande referenser har franska protestanter och katolska jansenister, båda religiösa avvikare vid 1700-talets början, uppmärksammats som bärare av idéer som kan kopplas framåt till franska revolutionen och det moderna samhället. Cat-hrine Maire har visat hur jansenismen under seklets lopp genomgick en föränd-ring från att vara en fromhetsinriktning till att bli en politisk rörelse; Dale Van Kley har fört ett liknande resonemang rörande de franska protestanterna.51 Ytter-ligare ett exempel som kan nämnas är kväkarstaten Pennsylvania, som under led-ning av guvernören William Penn stiftade en långtgående religionsfrihet för pro-testantiska rörelser på 1680-talet. Denna anses i förlängningen ha bidragit till den amerikanska deklarationen om mänskliga rättigheter.52
Samtidigt är det ett välkänt faktum att dissenter inte alltid själva tolererade ri-valiserande kyrkor efter att de uppnått en starkare politisk position, exempelvis i efterdyningarna till det engelska inbördeskriget (1649–60) eller i sina nygrun-dade statsbildningar i nya världen.53 Som avskräckande exempel på ökänd bruta-litet praktiserad av religiösa avvikare anfördes under hela den tidigmoderna epo-ken den anabaptistiska statsbildningen i Münster på 1530-talet.54 Med hänvisning till anabaptisterna, men också till Luthers och Calvins negativa inställningar till tolerans, har historikern Henry Kamen i boken The Rise of Toleration (1967) riktat kritik mot teser som tillmäter olika former av främst protestantiska avvikare en avgörande roll för framväxten av toleransens idéer. Tvärtom framhåller han att religiösa avvikare istället hörde till dem som frambringade den starkaste intoleran-sen under tidigmodern tid. Orsaksförklaringarna till framväxten av ett det ideal
49 Se Nordbäck 2004, s. 26–27, 51–53 och där anförd litteratur.
50 Lindberg, Bo, "Silvius, David”, Svenskt biografiskt lexikon (2003–2006); Nordbäck 2004, s. 307–328. Nordbäck benämner Silvius som pietist på s. 206.
51 Maire, Catherine, De la cause de Dieu à la cause de la nation. Le jansénisme au XVIIIe siècle (Paris 1998); Van Kley, Dale, The Religious Origins of the French Revolution: from Calvin to the Civil
Constitution 1560-1791 (New Haven 1996); Poland Burdette C., French Protestantism and the French Revolution (Princeton 1957). Jansenismen var en rigoristisk reformrörelse som fått sitt
namn av teologen Cornelius Jansen, som fördömdes genom en påvlig bulla 1653 som heretisk och som 1713 förbjöds genom bullan Unigenitus.
52 Jordan 1932–40.
53 Ihalainen 1999, s. 276.
om tolerans som vi känner från vår egen tid finner han istället i ökade handels-kontakter samt den nödtvungna hanteringen av oönskad förekomsten av religiös pluralism.55 Kamens påpekande för oss vidare till nästa två teman: undantagsre-gleringar för religiösa minoriteter och tolerans i praktiken.