Erik Tollstadius var på många sätt inblandad i 1720-talets pietistutredningar. Den grövsta anklagelsen mot honom, vilken kom att leda till att den så kallade Toll-stadiuskommissionen tillsattes, var att han lärde ut radikalpietisten Johann Con-rad Dippels läror. Dippel hade vistats i Sverige 1726–27 och då bland annat be-sökt Tollstadius. Envisa rykten om att denne börjat predika Dippels radikala läror kunde först inte bekräftas. Men när Tollstadius prästkollegor i Skeppsholmskyr-kan i Stockholm, Jonas Hellman och Johannes Volter, vittnade mot honom skedde ett genombrott. Fallet är värt att titta närmare på eftersom det ger exempel på de olika termer och förhållanden som ovan nämnts som ett uttryck för ”arg-het”. Men också för att det möjligtvis kunde användas för att bekräfta de värsta
farhågorna om att pietismen var en upprorisk kraft, vilket polemiska skildringar gjort gällande sedan 1700-talets början.
Hellman och Volter berättade att de tidigare sympatiserat med Tollstadius, men att dennes omvittnade stöd för Dippel sedermera hade avskräckt såväl dem som andra medlemmar av de pietistiska kretsarna i Stockholm. Hellman hade själv hållit sammankomster i sitt hem så sent som 1727 och förhörts och kritiserats av Stockholms konsistorium samma år.590 Jag kommer här att fokusera på att Toll-stadius agerande framställdes på ett sätt som för tankarna till de religionspolitiska begreppen förförelse och uppror. Hellmans och Volters berättelser om Tollstadius åskådliggör hur förförelsens förlopp och karaktär beskrevs, vad som ansågs driva förföraren samt vilka känslobegrepp som användes för att beskriva hans karaktär. De båda prästerna förklarade sin omvärdering av sin kollega med att de tidigare hade förstått att han, som de uttryckte det, varit ”frestad” av Dippel, det vill säga att han var att betrakta som ett passivt offer i sammanhanget. Till stöd för detta finns bland kommissionens handlingar ett yttrande av pietistsympatisören och riksrådet Josias Cederhielm. Han menade att Tollstadius hade drabbats av ”över-ilning”, det vill säga att han varit ivrig i negativ mening, men att han borde kunna talas till rätta.591
I december 1725 hade Tollstadius dessutom frikänts från tidigare misstankar genom en kunglig skrivelse med en liknande motivering, nämligen att den ”orolighet som under en blind embetes nijth will ursächtas”.592
Vännerna hade alltså, enligt de handlingar som bifogades till kommissionen, uppfattat det som att Tollstadius kommit på villospår, men att det inte rörde sig om något all-varligt.
Efter en tid av misstankar blev emellertid Hellman och Volter övertygade om att Tollstadius både hade anslutit sig till Dippels lära och medvetet spridit den till andra. Därmed fastslog de i praktiken att han var en förförare. Hellman, som en-ligt egen utsago tidigare hade trott att Tollstadius var ”et dyrt och uprichtigt Guds redskap”, avrådde då folk från att lyssna till dennes predikningar.593
Han under-strök att han förstod allvaret i detta sitt agerande samt att han var medveten om
590 Nordbäck 2004, s. 188.
591 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, Dippelmappen, s. 411.” Är meningen uprichtig, så låte de wäl, efter bepröfwelser, rätta sig: men större fara är med dem, som upblåsas af ande-loig högfärd, styfwas af förnuftet, och gierna låta sig insofwa på weka örnegått. Herrens ande upwäcke dem gneom ordets kraftiga wärkan i hiertat! Eders ärewördighet åstundar min tillå-telse at gifwa mina enfaldiga bref i dagsliuset, af förmodan at de skulle hielpa til at uträtta nå-got godt”, s. 417.
592 RA, Justitierevisionen, utslag 1725.12.
att det kunde medföra personliga risker, men deklarerade att han för sitt samvetes skull inte kunde göra annat.594
Tollstadius invände mot Hellmans resonemang och hävdade dessutom att denne ”skyddar sig under sken av anfäktan”, varmed han gjorde gällande att Hell-man var medveten om att han riktade falska anklagelser.595 Utsagan bekräftar sam-tidigt att anfäktan – som vi har sett fungerade som ett yttre tecken på bedrövelse – ansågs göra ett agerande mer tolererbart.
Kollegorna framförde flera bevis på att Tollstadius var en förförare. Först och främst hade han avslöjat sig i ett enskilt samtal de tre kollegorna emellan, då han enligt dessa medgett att han sympatiserade med Dippel i några lärofrågor.596
Där-med hade han samtidigt avslöjat att han var Där-medveten om vad han gjorde. Därtill hade han undvikit sällskap med sina ”gamla förtrogna vänner och rättsinniga kris-tendomsbröder” med anledning av att de inte stödde Dippel.597 Men den kanske starkaste bevisföringen i Hellmans och Volters anklagelseakt mot den kontrover-sielle prästen var deras redogörelser för vilka eldiga känslor han hade gett uttryck för, såväl i församlingen som i deras privata sällskap.
Enligt Hellmans redogörelse hade Tollstadius öppet berättat för sin församling att han på grund av falska anklagelser kanske inte skulle få behålla sin prästtjänst, vilket ska ha resulterat i stor gråt och sorl i församlingen varpå några tjänstefolk svimmade och ”en förnäm fru blev rörd”. Budskapet tycks vara att han upprörde församlingen och till syvende och sist för sin egen olyckas skull. Men stämningen beskrevs inte bara som okontrollerad utan också som rent aggressiv, och här ligger nyckeln till karaktäriseringen av Tollstadius som arg. Hellman berättade att han ”af en och annan [blev] hotat till lifwet”598
. Tollstadius fru uppgavs ha sagt ”[a]tt om det komma Tollstadius något med, så skulle här blifwa inbyrdes upror”.599
Tollstadius själv skulle ha uppviglat sina åhörare ”icke allenast då til gråt och tårar, utan ock stannat sådan i det upsåt, at der honom något skulle komma med, så skulle de willja gå med honom i döden”.600
Inför hela församlingen hade han sedan kallat Hellman för en ”arg effterstämplare” och ”åtskilliga expressioner”.601
594 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 123–124°.
595 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 128°.
596 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 124b.
597 Här refereras till pietistsympatisörerna Elias Wolker och Carl Gustaf Österling.
598 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 122°.
599 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 122°.
600 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 105–106°.
Aggressiviteten, uppsåtet och hämnden är alla tydliga motiv i berättelsen om Tollstadius, som sammantaget beskrivs som en medveten förförare. Sammantaget visar denna tolkning av fallet Tollstadius på andra dimensioner av konflikten än om synfältet begränsas till anklagelserna om läromässiga avvikelser, vilka han i slutändan blev frikänd från.602 I relation till diskussionen om hemlighetsbegreppet i det förra kapitlet är det också anmärkningsvärt att Tollstadius avslöjade sig i ett privat möte där han ska ha medgivit det han offentligt förnekade sin samhörighet till Dippel. I berättelsen om hur Tollstadius avslöjades finns element av de tids-speciella föreställningarna om ”förställning” och ”demaskering”, som förekom i antipietistisk polemik och som Erik Bodensten har framhållit som centrala i den tidiga frihetstidens politik.604 I likhet med hur Johan Gyllenstierna framställdes som förrädare i exemplet som gavs i inledningen av detta kapitel, blev Tollstadius i Hellmans redogörelse demaskerad som dippelian och ett möjligt cause célèbre som besannade de värsta hotbilderna av pietismen som samhällsomstörtande verk-samhet. 6,7.38*11*6?27.38B9;)?<<CD149ECE>45BF9C1BDB56B1=6OB8?>?=CDM5>4521B>;?@@1BCD93;@M@1@@5B1F !?B5>C ?DD=1> T#1D9?>1<=EC5E= 602 Levin 1896, s. 245.
603 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 58, 102°.