I denna del av undersökningen har jag identifierat och analyserat tre negativt kon-noterade beteenden som knöts till misstänkta pietisters uppträdande. De har i sin tur kunnat sättas i relation till fyra religionspolitiskt laddade känslobegrepp i form av bedrövelse, högmod, iver och det förmoderna begreppet arghet som betecknade ondsint ilska. Diskussionerna kring dessa termer och känslouttryck har stått i cent-rum för min analys.
Bedrövelse, högmod, iver och arghet härleddes till helt olika orsaker. Det fanns alltså inte någon enskild orsaksförklaring till pietistiskt beteende. Jag vill argumen-tera för att de känslouttryck som visades hade stor betydelse för vilken orsaksför-klaring som fastslogs och i förlängningen huruvida pietismen i det enskilda fallet ansågs kunna tolereras. Eftersom bedömningen av pietisterna gjordes i ett politiskt sammanhang som behandlade relationen mellan överhet och avvikare blir det klargörande att i anslutning till Reddy tala om en religionspolitisk känsloregim.
Nedanstående tabell illustrerar grafiskt sambanden mellan iakttagna beteenden, uppfattade känslouttryck, orsaker till dessa, vem som kunde hållas ansvarig för det inträffade och i vilken mån det var tolererbart. Tabellen kan betraktas som en typologi över fyra olika pietisttyper som framträdde i de kommissioner som ana-lyserats. I tabellen anges också fyra olika motiveringar till toleransens gränser när det gällde pietistiskt uppträdande.
.,96 !(-*2&8.70?:*67.08?:*641.0&5.*8.788<5*6 &088&,*8
'*8**3)* =37149886<(0 67&0 37:&6., *8**3)*841*6*6'&68 ;*25*1
#542O:41
8EFE45> 54BOF5<C5 OB<9D1BC97@M7LB>9>7C<LB1 9CDL<<5D6OB >M45<LB1 5> 254BOF145LB 5DD?665B $CE>D6OB 45> 5>C;9<45 (1>4=1> %MCDB949785D ?388I3;<5B9 O7=?4 (O;5B9>B5 5>9785D9CDL<<5D 6OBIDDB5 ;?>6?B=9D5D 5> 8O7=?4975LB 5>6OBOF1B5 1B<97D6OB 45>C?391<1 CL=:1> BE22 (;B9;1>45 FBM<1>45 F5B $=?7>145>61<4 OF5B9<>9>7 5>C;B9;1>45 LB6OB6OB4 F5>DE5<<DD?<5B5B21BD 53; (;B9;1>45 FBM<1>45 $>4C9>D1B785D *@@B?B9C;85D 5>C;B9;1>45LB5>6OB6OB1B5 5<<5B E@@B?BC=1;1B5 ?D=?D C1=8L<<5D )?<<CD149EC
Under begreppet pietism rymdes alltså fyra ganska olika beskrivningar av pietist-iska karaktärer. Naturligtvis fanns det samband mellan beskrivningarna; min po-äng är att en person inte behövde uppfylla alla fyra kriterier för att bli identifierad som pietist. Vittnen angav inför kommissionen något av de beteenden som jag listat ovan och fallet diskuterades med utgångspunkt i detta. Genom att hålla isär dessa fyra olika aspekter går det att precisera vad som avsågs med pietistiskt bete-ende i det enskilda fallet och vilka diskussioner om pietism som var aktuella i ett sådant fall. På så vis kan min kategorisering klargöra hur olika gränser för tolerans kom till uttryck. Det kommer jag nu att illustrera i en genomgång av delunder-sökningens resultat om toleransens gränser i anslutning till vart och ett av de fyra känslobegreppen.
Bedrövelse framhölls som en allvarlig konsekvens av pietism. Närmare bestämt härleddes den till det politiska begreppet gärningslära som pietisterna anklagades för att lära ut. Här har jag uppmärksammat en likhet med resonemang kring den reformerta dubbla predestinationsläran i England, vilken i litteratur riktad till prästerna beskrevs som farlig för ”samvetssvaga” personer. Gärningsläran betrak-tades bokstavligt talat som livsfarlig då den ansågs kunna ge upphov till ett så djupt missmod att den drabbade riskerade att ta sitt liv. I Umeåkommissionens resolution framhölls den drunknade borgaren Olof Sandman som ett exempel på detta kausala samband. En viktig poäng är att den bedrövade samtidigt betrakta-des som ett offer. För att få förklaringar till bedrövelsens orsaker samt identifiera den verklige förövaren riktades uppmärksamheten mot vilket sällskap den bedrö-vade personen hade vistats i.
I relation till de andra känslobegrepp som knöts till pietisters beteende var be-drövelsen framför allt ett osunt och farligt tillstånd för den enskilda personen. Detta innebar att bedrövade pietister inte tillmättes en direkt politisk relevans utan istället behandlades som en pastoral fråga.
Redogörelserna för pietisters påstridighet och hyckleri har jag tolkat samman som anklagelser om högmod. Teologiskt härleddes högmodet till det pietismens avvisande hållning till att klassificera handlingar som adiaphora, det vill säga var-ken goda eller onda i sig själva. Den högmodige pietisttypen presenterades här som en karaktär som hotade sämjan på en lokal eller vardaglig nivå. Exempelvis tog sig detta uttryck genom att enigheten inom den lokala gemenskapen som ma-nifesterades i nattvarden hotades av de moraliska villkor för att få delta som pie-tisterna förespråkade.
Den högmodige pietisttypen karaktäriserades alltså av en vilja att lägga sig i andras inre liv med anspråk på att kunna bedöma det. Utifrån denna beskrivning emanerade anklagelsen om samvetstvång eller om att vara ”en hiertans rannsakare som kunde se hwad folket tänkte”, för att citera en anmärkning mot smeden Nils
Ulander i Umeå.605 Anklagelsen om att vara hjärtans rannsakare anspelade på att man tog på sig Guds roll som domare och innehöll därmed en implicit uppma-ning om att lämna över bedömuppma-ningen till högre makter. I anslutuppma-ning till ett euro-peiskt forskningsläge har jag satt dessa påpekanden i samband med den vid tiden mycket omtvistade problematiken kring yttre och inre enighet. Jag har här använt material från fransk protestantpolitik från sekelskiftet 1700 för att ge exempel på resonemang från en likartad religionspolitisk situation, fast med andra religiösa avvikare. Den franska religionspolitikens aktörer utgick på denna punkt från samma föreställningar som de svenska, vilket framgår av biskoparnas utläggningar om vikten av yttre konformitet och ambitionen att undvika samvetstvång. Också här handlade det om respekt för den enskildes samvete och en markering av grän-serna för kyrkans makt i ett eskatologiskt perspektiv. Diskussionen kan också re-lateras till Reddys distinktion mellan det äldre samhällets känsloregim, som krävde yttre enighet, och den mer emotionella som krävde inre enighet och som han ut-läser ur den franska revolutionens skräckvälde. Enligt Reddys idealtypiska regimer representerade då pietisterna den regim som inte nöjde sig med yttre konformitet utan krävde inre enighet.
De pietistanklagade försvarade sig emellertid med mycket liknande resone-mang. Här var det utredarna som anklagades för att ”läsa samveten utantill”. Ef-tersom de inte nöjde sig med vad de misstänkta ”offenteligen bekiendt och yttrat”, utan intresserade sig för ”om någon af dem hemligen i sitt hierta skulle wara af andra tankar och mening”. Men detta var något som ”allena Gud bör hemställas”, påpekade personer som stod anklagade för pietism. Denna argumentation passar in på de teorier som gör gällande att hänvisningar till samvetet och motstånd mot tvång bör uppfattas som något som utmärkte pietismen. Det sammanhang som kommissionerna ger vittnar däremot om att den argumentation som pietisterna förde, gav uttryck för gränser som ägde en generell legitimitet i religionspolitikens känsloregim. Beskyllningar om samvetstvång och att agera som hjärtats rannsakare användes av både anhängare och motståndare till pietismen. En olikhet i hur de applicerades kan dock skönjas. Medan de pietistanklagade menade att utredning-arna i sig kunde betecknas som samvetstvång, menade de som argumenterade emot att pietisternas beteende gav uttryck för detsamma. Denna skillnad kan alltså – som jag nyss anförde – förstås som en betoning på yttre respektive inre enighet.
Hänvisningarna till skrikande eller vrålande pietister knyter an till de resone-mang som fördes i den första delstudien kring diskretion och stillhet. Om man ser till toleransens gränsdragningar kunde ett sådant beteende representera två
mycket olika känslouttryck i utredningarna: den tolererbara ivern och den ytterst faliga, ondsinta argheten.
Iver är det enda av de känslouttryck som anges i tabellen ovan som kunde tolkas som tolererbart. Enligt tidigare forskning kunde iver rentav anses vara något po-sitivt, om den var inriktat på något gott. Min undersökning har också visat att iver kunde tjäna som ett kriterium i bedömningen av vad som var ett pietistiskt men ändå tolererbart uppträdande. Att ivern var tolererbar verkar höra samman med att den förstods som ett övergående känsloläge. Till denna förklaring passar en av de äldre betydelser av toleransbegreppet som redovisades inledningsvis: uthärda något tillfälligt ont. Samtidigt förekom resonemang om att ivrare i form av entu-siaster var mer uthärdliga än dem som benämndes som kallsinniga epikuréer, med vilket avsågs personer som försummade det andliga livet. Mot bakgrund av att begreppet signalerade att den ivrige inte hade kontroll över sina handlingar fram-står inte ivern inte bara som tolererbar utan också som förlåtlig. Den ivirige pie-tisten kunde antas agera utan illasinnade avsikter. Att hänvisa till iver kunde alltså vara en gångbar taktik för den pietistanklagade. Bilden av religiösa avvikare som passiva offer – vilken har kritiserats i forskningen om konfessionell mångtydighet – passar väl in på beskrivningen av den ivrige pietisten. Eftersom den ivrige pi-etisttypen enligt min undersökning var mer tolererbar än de övriga låg det rim-ligtvis också i deras intresse att framställa sig så.
Den argsinte pietisttypen står i total kontrast till den ivrige, även om de båda två härleddes från beteendet att vålla oljud. Hellmans skildring av hur han avslöjat Tollstadius som dippelian visar på hur de värsta farhågorna om pietismen, som bland annat Benzelius varnade för i sin pamflett i termer av ”rebellion och upror”, kunde beskrivas i ett enskilt fall. Enligt Hellmans redogörelse avslöjade Tollstadius i ett enskilt samtal att han var en anhängare av Dippel, vilket han offentligen för-nekade. När Hellman med hänvisning till sitt samvete vidareförmedlade inform-ationen utbröt en aggressiv stämning i Tollstadius församling, vilken bland annat tog sig uttryck i oljud och starka känsloengagemang. Hellman beskriver hur Toll-stadius hetsade församlingen, att dennes fru hotade med ”inbyrdes upror” och att han kallade Hellman för ”åtskilliga expressioner”.
Den argsinte pietisttypen fångar upp de mest skräckinjagande betydelserna av heresibegreppet som jag redogjort för i bakgrundskapitlet. Walsham menar att heresi och förräderi var begrepp som flöt samman när det gäller de engelska för-hållanden som hon studerat.606 Ihalainen, som också undersökt engelska förhål-landen, har på samma tema uppmärksammat en bön i Book of Common Prayer där man i en och samma mening ber om beskydd ”from all sedition, privy conspiracy
and rebellion; from all false doctrine, heresy and schism”.607 För svenska förhål-landen kan man referera till Linköpingsbiskopen Torsten Rudeen som i en riks-dagspromemoria från 1723 skrev följande angående hotet från pietisterna: ”[a]rgheten stannar aldrig, ther hon begynt. När prästeståndet är öfwerända kas-tat, går thet sedan ofehlbart löst på öfwerheten”.608
I en analys av mössornas beskrivning av hattarnas karaktär under tidig frihetstid lyfter Bodensten, med stöd i Nordbäcks forskning, fram likheter mellan hur hat-tarna och hur pietisterna beskrevs. Det handlar då i huvudsak om vad jag här hänför till den argsinte pietistens karaktäristika: den skrikiga, hetsiga och våld-samma hatten, styrd av sina passioner och utan självbehärskning. Vidare framhölls deras krigiskhet och beredvillighet att ta till vapen, till och med mot sina politiska motståndare inom riket. Samtidigt uttryckte mössorna en förhoppning om att hattarnas passionerade beteende – som betecknades som ett uttryck för överilning – skulle bytas i ett moget, försiktigt och tålmodigt regerande. Denna möjlighet till förändring liknar mer den bild som kommit fram i min undersökning av den ivrige pietisten.609
* * *
Så som det framträder i kommissionernas undersökningar var alltså pietismen ett brett och mångtydigt fenomen, vilket gör det angeläget att precisera vilken variant man har att göra med i det enskilda fallet. Jag har här stipulerat fyra olika pietistty-per som var och en leder vidare in i olika konfliktsammanhang. Benzelius oro för samhällsomstörtande verksamhet framkom i förhållande till den argsinte pietistty-pen, men inte till den bedrövade. Motsatt blir referenser till gärningsläran begrip-liga i relation till den bedrövade pietisttypen, men inte till den argsinte. Jag har visat att det utifrån tidens horisont framstod som rimligt att den ivrige pietisttypen skulle tolereras, men inte någon av de andra. Däremot fanns det när det gällde den bedrövade pietisttypen anledning att söka efter gärningsmän som kunde till-mätas större ansvar.
Det måste dock förtydligas att det analytiska särskiljandet mellan fyra olika pi-etisttyper inte innebär att de aldrig kombinerades. I de samtida teorierna om en-tusiaster finns exempelvis en kontext där resonemang kring iver och bedrövelse förenades. Enligt somliga teorier bestod entusiastiska rörelser av ivriga, överilade ledare och anhängare som tenderade att hamna i djup melankoli. Enligt andra
607 Ihalainen 1999, s. 140.
608 PRP 1723, s. 590.
teorier kännetecknades entusiaster i sig själva av att växla mellan dessa båda käns-lolägen. En sådan beskrivning stämmer in på resonemanget i Humbles resone-mang om att pietisterna först blev ivriga och sedan ”mächtige ledzne”.610
I kontrast till den bedrövade och den ivrige pietisttypens koppling till beskriv-ningarna av religiöst avvikande entusiaster framstår den högmodige och den arg-sinte pietisttypen som närmare knutna till en politisk kontext. I anslutning till den högmodige pietisttypen har jag påvisat betydelsen av resonemang kring sämja på lokal nivå, inre och yttre enighet och känsloregimer, medan den argsinte pi-etisttypen anknyter till bilden av samhällsomstörtare.
***
En viktig invändning mot schemat över med pietisttyper är att det beskriver pie-tister ur deras motståndares perspektiv. I detta kapitel har de pietistanklagade själva figurerat mindre än vad som är fallet i de övriga två empiriska delarna av undersökningen. Därför kan det vara på sin plats att avslutningsvis reflektera över vad dessa fyra olika pietisttyper kan tänkas säga om den misstänksamhet som rik-tades mot dem från omgivningen.
Vad som kanske tydligast kommer till uttryck är rädslan för den samhällsom-störtande pietisten. När det gäller bilden av pietister som påstridiga var det kanske istället irritation som står i framträdde; irritation över hur de ansåg sig vara bättre än andra. I relation till pietisternas iver var det snarare överseende eller tolerans som kom till uttryck; tolerans med de efemära, kanske löjliga, men åtminstone ofarliga uttryck som ivern tog sig. Rapporterna om att människor blivit bedrövade och att någon i Umeå rentav misstänktes ha begått självmord till följd av pietistiskt infly-tande väckte möjligtvis en sorts allvarstämd beslutsamhet om att pietism var farlig. I somliga vittnens dramatiska redogörelser tycks det också ha funnits en viss
fasci-nation över det nya fenomenet, som också utmanade makthavare. Man kan
före-ställa sig att detta förhållande väckte rädsla hos pietismens motståndare.
Jag vill understryka att dessa reflektionerna i dessa sista stycken är spekulativa; de kan läsas som en kritisk reflektion för att väga upp materialets tendens att för allt spegla föreställningar som de misstänkta pietisternas motståndare fram-ställde. I det följande kapitlet kommer fokus i högre grad riktas mot pietismens motståndare.
610 Humble 1728, s. 101.