För att kunna sortera bland alla definitioner av pietism har Johannes Wallmann föreslagit en klargörande distinktion mellan pietism i ”snäv” respektive ”vidare” mening. Med pietism i snäv mening avser han de rörelser som stod i direkt för-bindelse med Spener, medan han låter pietism i den vidare bemärkelsen fånga in
161 Brecht, Marin & Deppermann, Klaus (hrsg.), Geschichte des Pietismus. Bd 2, Der Pietismus im
achtzehnten Jahrhundert (Göttingen 1995); Ward, W. R., Early Evangelicism: A Global Intellectual History, 1670–1789 (Cambridge 2006).
162 Termen ”pietism” och de associerade orden ”pietist”, ”pietistsympatisör” och ”pietistsamman-komst” används i denna undersökning för att de är vedertagna och värdeneutrala begrepp inom forskningen idag och för att det underlättar språkbruket. En förutsättning för att detta bruk är rimligt i moralisk mening är att begreppen idag mist sin pejorativa klang. Åtminstone från och med 1842 när metodisten George Scott och den nyevangeliske prästen Carl Olof Ro-senius grundade tidskriften Pietisten har folk kallat sig själva för pietister. I samband med tid-ningsstarten utbröt det rentav en konflikt bland företrädare för olika religiösa inriktningar om vem som hade rätt att bruka namnet, se Newman, Ernst, Gemenskaps- och frihetssträvanden i
en större teologisk tradition med lösare tidsramar, från Arndt och fram till de rö-relser som idag spårar sin historia till 1600-talets pietister.163
I denna avhandling behandlas pietism i en snävare mening. Mer specifikt figurerar i denna undersök-ning den pietism som uppstod i Sverige under loppet av stora nordiska kriget. I detta avsnitt kommer jag att ge en överblick över viktiga händelser och centrala personer. För detta ändamål behöver vi först introducera den sena 1600-talspiet-ismens andra stora namn jämte Spener: August Hermann Francke (1663–1727), luthersk präst i Halle och personlig vän till Spener.
Utöver de tre punkter som i ovanstående avsnitt fick sammanfatta pietismens innehåll kännetecknades Franckes verksamhet av ett utpräglat intresse pedagogik och mission. År 1695 lät han inrätta en skola för föräldralösa barn samt en latin-skola för högre studier i Halle. Som ett led i sina missionssträvanden lät han grunda skolor i många andra städer i Ryssland och i det lutherska Nordeuropa.164
Under det ryska fälttåget i stora nordiska kriget 1707–09 kom flera svenska sol-dater och officerare i kontakt med Franckes verksamhet och några av dem började brevväxla med honom. Som ett resultat av denna kontakt lät Francke skicka upp-byggelselitteratur till de svenskar som hölls kvar som krigsfångar i Tobolsk i början av 1710-talet.165
Även före kriget hade enskilda svenskar stått i kontakt med både Spener och Francke, men det råder inga tvivel om att den intensiva kontakten under det ryska fälttåget hade betydelse för pietismens utbredning i Sverige och de konflikter under 1720-talet som står i fokus för denna undersökning. Flera av de personer som deltog i sammankomsten på Stora Sickla skrev till sina tyska pi-etistvänner och berättade i förskräckta ordalag om kommissionens utredningar.166
Utgångspunkten för denna avhandling är som tidigare nämnts de misstänklig-göranden och konflikter som pietismens intåg vållade i Sverige vid denna tid. Som en bakgrund kan det vara värt att nämna att det negativa mottagande som piet-ismen fick i Sverige stod i stark kontrast till hur rörelsen bemöttes i andra länder. I Danmark ställde sig både Fredrik IV och Christian VI positiva till pietismen; det konventikelplakat som utfärdades senare (1741) riktades enbart mot radika-lare former av pietism än den som Spener och Francke företrädde.167
Även i Preus-sen var inställningen till pietismen mer positiv. Kung Fredrik Wilhelm I främjade
163 Wallmann, Johannes, "Die Anfänge des Pietismus" in Pietismus und Neuzeit. Ein Jahrbuch zur
Geschichte des neureren Protestantismus, Band 4 - 1977/78 (Göttingen 1979), s. 53; Wallmann
1990, s. 10.
164 Wallmann 1990, s. 69–79.
165 Pleijel, Hilding, Svenska kyrkans historia. Bd 5, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism,
1680–1772 (Stockholm 1935a), s. 218–226.
166 Pleijel 1935b, s. 142–145. Se särskilt fotnotstexten.
rörelsen och utsåg gärna pietister till ämbetsmän.168 Pietismen vann också visst insteg i det svenska kungahuset före det stora nordiska kriget. Drottning Ulrika Eleonora brevväxlade med Spener på 1680-talet.169
Konflikten som de svenska myndigheterna reagerade på tog sin början med att enstaka präststudenter tog intryck av pietismen under sina vistelser vid tyska uni-versitet, i synnerhet i Franckes Halle. I ett brev till Stockholm daterat 1694 ut-tryckte superintendenten i Svenska Pommern Friedrich Meyer sin oro över detta. Brevet föranledde Karl XII att samma år utfärda ett uttryckligt förbud mot ”hem-liga conventicula” i hemmen.170 År 1706 kom nästa markering mot pietismen i form av ett edikt utfärdat från fältlägret i Lusuc som förbjöd studieresor till ”misstänkta” universitet i Tyskland, med en implicit syftning på Halle. Vad som direkt föranledde Meyers kritik det året var ett antal översättningar av Franckes skrifter till svenska.171 Meyer var dock inte ensam kritiker av pietismen. I samband med enväldets avskaffande och grundläggandet av en ny regeringsform under riks-dagen 1719 omförhandlades samtidigt prästeståndets privilegier. I detta samman-hang uppfattades pietismens anhängare som ett hot av prästeståndet eftersom somliga kritiserade prästernas ämbetsutövning och krävde mer inflytande för lek-män över kyrkans styrelse.172
Den skeptiska inställning till pietismen som de svenska kungliga skrivelserna gav uttryck för skilde sig alltså från läget i flera grannstater, men den var samtidigt inte unik. På flera håll i Tyskland mötte pietismen motstånd. Exempelvis hade Francke före sin flytt till Halle 1691 hamnat i konflikt med värdsliga och kyrkliga myndigheter i både Leipzig och Erfurt.173 I sin kritik av pietismen refererade svenska pietistmotståndare till dessa incidenter, i synnerhet till konflikterna i Leip-zig. Excerpter från Leipzigs konsistorium spreds i avskrifter och utkom dessutom i en tryckt skrift 1722, året innan de två första svenska pietistkommissionerna påbörjade sin verksamhet.174
168 Gathrop, Richard, Pietism and the Making of Eighteenth Century Prussia (Cambridge 1993); Wallmann 1990, s. 78.
169 Pleijel 1935a, s. 157.
170 Pleijel 1935a, s. 167.
171 Pleijel 1935a, s. 177–178; Pleijel 1935b, s. 49.
172 Nordbäck 2004, s. 54, 335–344.
173 Wallmann 1990, s. 65–66.
174 Det finns en tryckt skrift som behandlar pietistkonflikterna i Leipzig: Samteliga Theologiæ Pro-fesorum i Leipzig åhr 1710 utfärdade Christeliga och Wälgrundade reponsum eller Swar på En
hos them inkommen förfrågning om thet så kallade Pietisterie. Förswenskat åhr 1722 (Reval
Några viktiga företrädare och städer där sammankomster hölls kan framhållas. Av Stockholms konsistorieprotokoll framgår att pietistsammankomster hölls i sta-den från och med åtminstone 1702. Till Karlskrona kom 1711 sta-den pietistiskt inspirerade prästen Andreas Hilleström (ca 1680–1754). Han tjänstgjorde senare i Göteborg där det också fanns pietistiska gemenskaper. 1713 tillträdde Nils Grubb tjänsten som prost i Umeå.175
Redan före sitt tillträde hade Grubb ryktet om sig att han var pietist. Tjänsten erhöll han först efter att ärkebiskop Haquin Spegel friat honom från anklagelserna, men misstankarna bestod. I prästeståndets förhandlingar under riksdagen 1719 kritiserades även den församlingsverksamhet som Grubb sedan några år hade bedrivit i Umeå. Ryktet gick att det hölls privata sammankomster i Umeå i hans frånvaro. Kommissionen riktad mot honom och församlingen tillsattes, men likväl återkom Grubb till Stockholm för att delta i riksdagen 1723. Grubb diskuterade med riksrådet om ”lappskolorna” i Norrland och förärades vid ett tillfälle att predika hemma hos kanslipresidenten Arvid Horn.176 Fallet Grubb är ett talande exempel på att pietistmisstänkta personer – trots det starka antipietistiska språkbruk som var i svang – inte behandlades som paria. Det är viktigt för undersökningen att klargöra att de personer som i kom-missionerna utreddes för pietistisk verksamhet inte var socialt marginaliserade. Detta spetsade naturligtvis till toleransens dilemma.
Det pietistiska nätverket i Sverige kan knappast beskrivas som någon rörelse av betydande omfattning och storlek. Till skillnad från metodisterna i 1740-talets England arrangerade de inte några massmöten med tusentals deltagare. Någon större spridning av pietistiska rörelser till landsbygden inträffade inte förrän på 1730-talet, eller i mer betydande omfattning vid 1800-talets början.177
Men den sociala kretsen kring det tidiga 1700-talets pietism var inte heller begränsad till eliten. På sammankomsterna samlades män och kvinnor, gamla och unga, adel, borgare och tjänstefolk. Oftast saknas dock uppgifter om antalet deltagare. Ett undantag är sammankomsten i Sickla som samlade 26 personer vilka dessutom alla kunde namnges.178
I övrigt lyser fullständiga uppräkningar med sin frånvaro. För avhandlingens syfte består emellertid den pietistiska verksamhetens betydelse
175 Pleijel 1935a, s. 171, 203.
176 Wermcrantz, Edvard, Prosten i Umeå Nils Grubbs lif och verksamhet 1681–1724 (1906), s. 52, 88.
177 Wachenfeldt, Per von, Nådens ordning. En studie av västsvensk pietism omkring 1730–1760 (Gö-teborg 2011); Sanders, Hanne, Bondevækkelse og sekularing: en protestantisk folkelig kultur i
Danmark og Sverige 1820-1850 (Stockholm 1995).
!:*3708789).*+?6'9)+IOF5BB1>3;5C385(D96DE>77BE>414CDB1HED1>6OB 1<<5CCD14C=EB9(138C5>
T 5> @95D9C=5>C 8O72?B7 4LB 45D F1B 6OB2:E45D 6OB CF5>C;1 CDE45>D5B 1DD CDE45B1 5><97D 45D CM ;1<<145 !ECE3549;D5D C?= ED6LB4145C <5B1 CF5>C;1 @95D9CDCI=@1D9COB5B CD?4 9 2B5F6OB29>45<C5 =54 @5BC?>5B 9 1<<5 ?@@1BCD93;
inte i anhängarnas antal eller sociala sammansättning, utan i det faktum att före-komsten av det nya och beryktade fenomenet pietism gav upphov till gräsdrag-ningsdilemman om vad som kunde tolereras.
Vidare är det för avhandlingen klargörande att skilja mellan separatistisk piet-ism (ofta benämnd som radikalpietpiet-ism) och icke-separatistisk pietpiet-ism (ofta be-nämnd som konservativ pietism). I fokus för de två första pietistkommissionerna stod icke-separatistiska pietister som uppfattade sin verksamhet som i samklang med den etablerade kyrkan. Tollstadiuskommissionen gällde däremot en separat-istisk variant av pietism i form av ”dippelianismen”. Den tidigare nämnde Johann Conrad Dippel hade vistats i Sverige 1726–28 och blev därefter landsförvisad. Anklagelsen mot Tollstadius var just att han skulle ha blivit anhängare till denne Dippel. Som jag nämnde tidigare kommer jag inte närmare gå in på Dippels an-hängare. Som bakgrund bör emellertid nämnas att Dippels separatistiska pietism kom att inspirera gråkoltarrörelsen i Stockholm under 1730-talet, vilken blev ett första exempel på hur pietismen tog sig nya uttryck i Sverige efter den tid som här behandlas.