Därmed är vi framme vid Umeå- och Sicklakommissionernas utredningar un-der perioden från hösten 1723 till sommaren 1724, vilka markerar en avgörande fas för pietistkonflikternas behandling. Utredningarna bidrog inte bara med material till cirkulerande handskrifter utan grep sig också an att granska i vilken mån det fanns någon grund för de polemiska beskrivningar som hade spridits i antipietistiska skrifter och predikningar samt genom rykten.
Orsaker bakom skiftet till tystnadens strategi
1723–25
I följande avsnitt kommer ett antal teman att behandlas som av olika anledningar motiverade konfliktens parter att anta en tystnadens strategi. Tyngdpunkten lig-ger på Sicklakommissionens förhör med präster som hade predikat mot pietismen. Genom att granska dessa förhör närmare framträder en rad olika dilemman gäl-lande frågan om vad man skulle få lov att yttra.
Ordet pietist som kränkande tillmäle
Det viktigaste som utredningarna av präster som predikat mot pietismen visar är att det var hur ordet pietist användes som var problemet, snarare än vilket innehåll det tillmättes. Prästerna kritiserades inte för att ha presenterat en felaktig bild av
643 Nordstrandh 1951, s. 202.
den pietistiska fromheten, utan för att de hade pekat ut enskilda personer, an-tingen genom ”offentliga beskyllningar” eller ”uppenbara insinuationer”.645
För att förstå detta i sitt sammanhang är det avgörande att känna till att de som sym-patiserade med pietismen vid den här tiden inte identifierade sig som pietister, utan att ordet tolkades som ett stigma. Kommissionsledamoten David Silvius, själv positivt inställd till pietismen, konstaterade i sitt memorial att personer som kallades för pietister ”haeretificeras eller till sin heder och wälfärd beswäras”.646 I denna sin analys tolkade han på ett för studien mycket upplysande sätt epitetet pietist som både en anklagelse om heresi och en hedersrelaterad kränkning. Det finns all anledning att belysa denna sammankoppling ytterligare.
Trots de uppenbara referenserna till tidens hederskulturella föreställningar har dessa inte tillmätts någon betydelse i forskning om pietistkonflikterna. I internat-ionell forskning har däremot tillmälen som ”papist”, ”puritan”, ”kväkare” eller för den delen ”häxa” framhållits som i sig förnedrande. Alexandra Walsham betecknar dessa olika etiketteringar som uttryck för ”rituellt och muntligt våld”.647
En anledning till att pietistbeteckningen inte har uppmärksammats på samma sätt i tidigare forskning kan möjligtvis härledas till att den anakronistiskt har tol-kats som en benämning på en fromhetsinriktning istället för som en anklagelse. Men det verkar också bero på att denna aspekt av konflikterna har uppfattats som osaklig. Teologen Arvid Källström, som är den forskare som senast gått igenom kommissionsmaterialet (1894), härleder konflikten i ett tidigare pietistfall till ”ömsesidig förkättringslusta”.648
Källströms omdöme stämmer överens med hur
645 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 493, även RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Pro-tokoll, s. 262. Olika ”expressioner”: se t.ex. RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, ProPro-tokoll, s. 321–322; RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 416.
646 Se även RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 32° där tillmälet ”oväsende” om den pietistiska verksamheten i Umeå betraktas som smädande. Se även RA, ÄK 189, Umeåkom-missionen, Protokoll, s. 111–112, där Nils Ulander menar att Umeå församling har förtalats och smädats av predikningar om kättare och förföriska lärare, pietister och svärmeandar som skulle ha varit ”insmugna” i församlingen.
647 Walsham 2009 [2006], s. 109. 147.
648 Källström 1894, s. 68. Det är Källströms kommentar till processen mot den pietistiske profes-sorn Johan Folcher 1718 som jag avser här: ”Framhållas bör dock, dels att denna process, den vidlyftigaste, som hittills ägt rum, sannolikt aldrig kommit till stånd, om ej F. råkat ut för sina kollegers hat, dels att F. själf genom sitt tillvägagående under rättegången, som visar brist på hänsynsfullhet, sannolikt förvärrade dess resultat. För öfrigt är detta ett fel, som äfven i hög grad kan tillvitas hans motståndare och domare. Saken växte m. a. o. genom ömsesidig förkätt-ringslusta ut till en vidlyftighet och fick ett resultat, som den i annat fall sannolikt ej fått. Sa-ken är dock ett exempel på, huru man under ifvern för den ’rena läran’ kunde framleta kätte-rier och villfarelser på tämligen lösa grunder och däraf göra propaganda emot pietismen.”
aktörerna själva kommenterade anklagelserna. I vad som kan betecknas som eska-lerande anklagelsespiraler beklagade sig ömsesidigt kränkta parter för att konflik-terna inte förde något gott med sig, samtidigt som de framhärdade i att beskylla varandra för att ge bränsle åt konflikterna genom att komma med falska angivel-ser.649 Källström har naturligtvis rätt i att det handlar om personkonflikter, men i den historiska kontexten hade sådana anklagelser en särskild betydelse. Som om det inte var nog med att dylika benämningar uppfattades som etiketter på hereti-ker och splittrare togs sådana beskyllningar vid 1700-talets början på större allvar än tidigare av myndigheterna.
Det fanns också en civilrättslig dimension av denna hedersproblematik: verbala ärekränkningar var den vanligaste brottskategorin i 1600- och 1700-talets svenska domstolar. I Stockholms norra kämnärsrätt, där flera av de tidiga pietistmålen togs upp, utgjordes 20 % av rättsfallen kring år 1600 av ärekränkningar. År 1681 hade andelen stigit till hela 37 %, en nivå som bibehölls ända fram till slutet av 1700-talet.650 Anklagelser i form av ord kunde alltså få stor betydelse, inte minst med tanke på att den som inte anmälde riskerade att tigandet tolkades som ett medgi-vande av kränkningens sanningshalt.651 Incitamenten var alltså stora att anmäla stigmatiserande och kränkande tillmälen.
Enskilda exempel från kommissionen kan här tydliggöra hur hedersaspekten gjorde konflikter till invecklade följetonger som kom att handla mer om de per-sonligen inblandade än om misstänkt pietistiska praktiker. Ett talande exempel rör fallet Jonas Alroth, komminister i Maria Magdalena församling i Stockholm. Sicklakommissionen valde att förhöra Alroth efter att han i en predikan anklagat pietistvänliga präster för bland annat ”svärmeri” och ”falsk lärdom”. Han hänvi-sade här till att ”förargelse är [honom] och androm gifwen”652, att han ”aldrig uti thesi, utan i antithesi har anfört willfarande meningar”653
och att han därmed inte är ”tilbörliga beskyllningarnas uphofsman”.654 Han försvarade sig med att han bara predikat den rena läran, och om detta förargat någon så hade han ingen skuld
649 Se t.ex. RA: E XII:30 Kanslikollegium, “Barchiusmappen”, s. 46°.
650 Jarrick, Arne & Söderberg, Johan, Odygd och vanära – folk och brott i gamla Stockholm (Stock-holm 1998), s. 41.
651 Se Österberg, Eva, Folk förr: historiska essäer, Atlantis (Stockholm 1995), s. 143–144; Collstedt 2007, s. 156, 185–186; Bodensten, Erik, "Heder och ära i tidigmodern politisk offentlighet", Runefelt, Leif & Sjöström, Oskar, Förmoderna offentligheter. Arenor och uttryck för politisk
de-batt 1550–1830 (Lund 2014), s. 131–132. Se RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta,
Dippelmappen, s. 65 för en koppling mellan heder och trovärdighet.
652 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 531.
653 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 531.
i det. Några utförliga referat av vad Alroth sagt från predikstolen delgavs inte. Det var utpekandet som stod i fokus; det väsentliga var att en enskild person inför församlingen hade blivit utpekad som pietist.
Frågan som diskuterades i den skriftväxling som finns dokumenterad bland kommissionens handlingar var om Alroths utpekande kunde tolereras. Att fallet är så utförligt dokumenterat kan antas vara att flera av de inblandade hade hög social status och inte var sena att fatta pennan. Den som hade anmält Alroth var Sven Leijonmark (1649–1728), en rutinerad statsämbetsman som för närvarande var sekreterare i kammarkollegium. Tidigare hade han varit krigsfiskal, advokat-fiskal vid kammarrevisionen, sekreterare vid Riksarkivet, ledamot i 1689 års lag-kommission och vicepresident i Åbo hovrätt.655 Till Alroths försvar uppträdde också en annan dignitär, hans kyrkoherde Magnus Aurivillius (1673–1740) som varit fältpredikant under stora nordiska kriget och som stått Karl XII nära. Utöver att författa varsin promemoria till kommissionen inkom de också med svar på varandras skrivelser.
I dessa skrivelser ägnade båda parter avsevärt utrymme åt att anklaga varandra för att ha inlett den offentliga konflikten. Aurivillius anklagade Leijonmark för ”förhatlig[t] och otidig[t] dömande”656
men anklagades i gengäld för ”smädeord och ogrundade förwijtelser”657. Detta uppträdande var typiskt för det tidiga 1700-talets konfliktkultur, där den som inledde en offentlig konflikt ansågs bära skul-den för skul-denna oavsett utfallet av ”sielfwa saken”, som också Leijonmark beteck-nade det egentliga trätoämnet: Alroths predikande.658
Liknande fall med ömsesi-diga beskyllningar för att ha öppnat konflikten utgör ett återkommande mönster i kommissionernas protokoll och handlingar.659
Detta var en konsekvens av att tigande riskerade att tolkas som ett medgivande av anklagelsens riktighet.
Aurivillius, som annars försvarade Alroth, framförde intressant nog inga motar-gument. Istället framhöll han att det som Alroth hade sagt och nu måste försvara inte borde räknas som mer ”intolerable” än det som andra präster hade sagt utan att bli uppmärksammade för det.660Han argumenterade dock inte för att dessa uttalanden skulle utredas, utan för att överseendet med dessa visade att det som Alroth framfört också kunde tolereras. I fallet Alroth verkar det ha funnits ett
655 För en vidare presentation av Leijonmark, se Nordstrandh 1951, s. 109.
656 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 501.
657 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 519.
658 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 510.
659 Exempel på fler anklagelsespiraler: RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 126, 130 (f°); RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 73, 110.
behov av att sätta punkt för konflikterna genom någon sorts förlikning, där kom-missionen fungerade som en medlande instans. Istället för att gå in djupare på innehållet i det kränkande uttalandet konstaterades att det var jämförbart med andra klandervärda yttranden. Något som ytterligare talar för behovet av förlik-ning är att det i denna konflikt fanns inflytelserika personer på båda sidor.
Kommissionsutredningarna visar alltså att hederskulturen gjorde varningens strategi till en problematisk strategi. Det som kommissionerna utförde genom att inta en medlande position mellan ömsesidigt kränkta parter ligger samtidigt precis i linje vad vi genom tidigare forskning vet om det samtida rättsväsendet som i allt högre utsträckning åtog sig att utreda ärekränkningar.
Urban Claesson föreslår i sitt arbete om pietismen i Falun på 1680-talet att det var ett typiskt drag hos pietisterna att de distanserade sig från allmänhetens he-derskultur genom att inte göra någon affär av de tillmälen som de fick utstå. Kommissionsmaterialet visar emellertid att de tog del i konflikter med en tydlig hedersdimension. I linje med hur Carola Nordbäck preciserar pietisternas kritik bör nog motståndet mot att slå vakt om sin heder i första hand uppfattas som en kritik mot det högre prästerskapets månande om sin rang i den kyrkliga hierar-kin.662
Vi ska nu närmare granska hur pietisters uttalanden uppfattades i konflik-terna rörande vad som skulle få yttras.