När vi nu har sett prov på hur rummet på olika sätt hamnade i fokus för pietistut-redningarna är det på sin plats att sätta iakttagelserna i ett europeiskt perspektiv. I Kaplans europeiska översikt ställs tre religiösa praktiker i fokus som typiska situ-ationer då konflikter om rummet utbröt: helgdagsfirande, processioner med för-väntat deltagande och begravningsföljen.341
Uppräkningen gäller kontinentaleu-ropeiska förhållanden och ter sig kanske i förstone inte applicerbar på svenska förhållanden, där det saknades en pluralistisk situation i form av parter som ex-empelvis firade olika helgdagar. Det finns likväl några beröringspunkter.
Pietisterna utmärkte sig förvisso inte genom att fira andra helgdagar; däremot kunde deras sammankomster, precis som sabbatsbrotten, anses som ett ordnings-störande sätt att hålla helg. Som kyrklig ritual var processioner vanligare i katolska sammanhang, men förekom också i Sverige i samband med begrav-ningar. Det ovan nämnda plakatet som utfärdades mot oljud och buller 1664 rik-tade sig faktiskt särskilt just mot processioner i samband med begravningar, vilka ansågs leda till ”oskick” och ”confusion”, skrikande”, ”ropande” och ”smä-dande”.342 Processioner kunde också användas ceremoniellt under riksdagarna un-der former då ett deltagande eller ett uteblivande kunde tolkas som uttryck för lojalitet respektive protest.343
Sicklasällskapets uppträdande under den båtfärd som beskrivits ovan var inte kanske inte helt olik en procession: det var en manifestation i det offentliga rum-met som väckte uppmärksamhet. Även i en stat som Holland, där tolerans i praktiken visades mot allehanda religiösa samlingar som ägde rum i privata hus, gällde en sådan offentlig manifestation som ett flagrant brott.344
Att båtturen fick en central plats i redogörelserna inför Sicklakommissionen kan rimligen uppfattas
341 Kaplan 2007, s. 79–98.
342 Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan: folkundervisning och barnuppfostran i
svenska städer 1600–1850 (Lund 1986), s. 134–135.
343 Sennefelt 2011, s. 72–77.
ge uttryck för ett liknande intresse av att skydda det offentliga rummet från reli-giöst avvikande manifestationer.
Procession i samband med begravningar hade sina rötter i utdelandet av den sista smörjelsen på dödsbädden, vilket alltsedan reformationen inte erkändes som sakrament i svenska kyrkor. En beskrivning av ritualen ger ett intryck av hur den kunde väcka oro. Vanligtvis gick prästen i sällskap med ett ceremoniellt fram till platsen där den döende befann sig. Det var vanligt att folk slöt upp längs vägen för att slutligen också närvara vid dödsbädden, som i detta sammanhang blev en offentlig plats där nära vänners och släktingars närvaro var självskriven men där vem som helst kunde sluta upp.345
Deltagande i denna rit var socialt förplikti-gande; Kaplan påpekar vidare att just denna ceremoni inte hade någon strikt kon-fessionell karaktär i kontinentaleuropeiska områden med fler än en erkänd relig-ionsutövning. Istället betraktades den som en ritual för att erkänna den avlidnes sociala status som bidrog till att manifestera om den avlidne var ärbar eller krimi-nell, rik eller fattig, en i gemenskapen eller en utanför.346 Det fanns alltså en social dimension av denna praktik. Samtidigt bär den i praktisk mening vissa likheter med den sociala praktik som nyss uppmärksammades i det att folk strömmar in för att delta i pietistsammankomsterna efter att ha uppmärksammat att något hän-der.
När det gällde franska protestanter som avsvurit sig sin bekännelse i samband med den repressiva religionspolitiken under slutet av 1600-talet tolkades valet att tillkalla präst eller att låta bli som ett tecken på huruvida avsvärjningen var allvar-ligt menad eller inte.347 I de rapporter som finns bevarade från det statliga sekre-tariatet som hade ansvar för att hantera frågor om protestanter är dödsbäddar en vanlig typ av ärende. Av rapporterna framgår att många dödssjuka tydligen tog ställning för att det var viktigare att följa den egna övertygelsen än att bry sig om eventuella straff post mortem, vilket kunde gälla familjens rätt att ärva, att bli be-gravd på kyrkogården eller något annat av det som begränsades av antiprotestan-tiska lagar.
Detta uppfattade franska biskopar och ämbetsmän som ett rumsligt problem. I en promemoria ställd till ärkebiskopen i Paris med åtgärdsförslag i protestantpo-litiken beklagade sig biskopen av Chalons, Jean-Baptiste-Louis-Gaston de Noail-les över att protestanter bokstavligt talat hindrade präster från att komma in i protestantiska hus för att ge sjuka och döende smörjelsens sakrament:
345 Ariès, Philippe, Döden. Föreställningar och seder i västerlandet från medeltiden till våra dagar, Tidens förlag (Stockholm 1978) [1975], s. 15–17.
346 Kaplan 2007, s. 93–97.
När de blir sjuka bör det inte vara tillåtet för folk som utövar deras religion att komma till deras hus och där hindra präster och goda katoliker som av verklig kärlek [charité] engagerar sig för att komma dit och stå till deras tjänst från att komma in. Det är upp till kyrkoherdarna att vidta åtgärder för att få information om vilka som är sjuka i församlingen.348
I sekretariatets arkiv finns ett antal ytterligare exempel på när sjukbäddarna ledde till samma problematik. Bland annat berättas om en man som inte visat några tecken på att han fortsatt vara protestant, bland annat genom att uppfylla alla sina katolska plikter: han hade gått till bikt, ingått äktenskap och officiellt (”publique-ment”) svurit att ”leva och dö som katolik”, men som en dag då han blev sjuk hade han vägrat att ta emot några sakrament.349
Ett annat fall som återgavs handlar om en 25-årig man som efter tio år utan att någon märkt att han var protestant, i ett sjukdomstillstånd deklarerade för både kyrkoherden och den lokale domaren att han minsann inte var katolik. När mannen väl hade tillfrisknat tog han dock tillbaka sitt uttalande. Han menade att han hade varit förvirrad (”dans le délire”) och inte menat vad han sagt.350 Något liknande rapporterades om två kvinnor: de hade nekat sakramenten när de varit sjuka, men efter sin konvalsens lovat att leva och dö som goda katoliker.351 Omvänt kunde tillkallandet av prästen vid sjukdom tolkas som ett tecken på att ”före detta protestanter” var uppriktiga i utförandet av sina religiösa plikter. Så rapporterade biskopen av Die om en kvinna som satt fängslad för att ha vägrat att avsvärja sig sin protestantiska bekännelse hade efter-frågat bikt i samband med två sjukdomsperioder och att man därmed kunde vara övertygad om ”hjärtats uppriktighet”.352
348 Noailles (Chalons), Lemoine 1902, s. 39: ”Lorsqu’ils tomberont malades, qu’il ne soit pas per-mis aux gens de leur religion de venir dans leurs maisons et d’en empêcher l’entrée aux curés ou aux bons catholiques qu’une vraie charité engagerait d’y aller leur rendre service. C’est aux curés de prendre leurs mesures pour être avertis des malades de leurs paroisses.” Se även t.ex. AN, TT 430:109, no. 27: en skrivelse från franska präster som lyfter deras upplevda problema-tik om att de inte kunde ta sig in till sjukbäddar dit de inte kallades.
349 AN, TT 435.1, s. 6: ”Raporte a ce sujet qu’un nouveau converty apres avoir professé longtemps la R.C., s’estre confessé dans sa parroisse, y avoir epousé sa femme et promis publiquement de vivre et mourir catolique, a refusé de recevoir les sacremens dans une maladie qu’il a eu; Pour raison de quoy il a esté condamné comme Relaps par les Juges.”
350 AN, TT 431.20, s. 17-18°.
351 AN, TT 431.20, s. 13-14°; AN, TT 435.4, s. 9.
352 AN, TT 435.6, s. 5. ”dans deux maladies qu’elle y a eü, en demandant a se confesser, qu’il est persuadé que la sincerité du coeur y est toute entiere”. Termerna uppriktighet och tvång finns i flera fall, t.ex. TT 430:130, s. 24°: ”Hans konversion verkar uppriktig och utan tvång och han har gift sig med en A.C. [Ancien Catholique]; det finns inte anledning att tro att han tänker lämna riket.” I original lyder citatet enligt följande: “sa conversion paroist sincere ayant été fait sans y estre contrint et parce qu’etant marié a une ancienne catolique il y a lieu de croire quil
*37.78&72?6/*17*3)*1&7985B5=?>9>;B9>77LB4145C1F5>@B?35CC9?>D9<<CI>5C1>6OB41F45>
BO3;<9>;<L445=1>>5>D9<<8O75B=54<I;D1>F94C941>?=C97$2C5BF5B145>LBF1B1>45@5BC?>5B>1F9445> C:E;5C2L445C9CD1B9D5B>1 ?<<L>4C;1C;?<1>31
Fallen var för många för att det skulle gå att hantera dem. Av källorna i sekretari-atets arkiv från fredsperioden 1697–1702 framgår att flera aktörer föredrog att se mellan fingrarna med avvikelserna. Det finns också uppgifter om att de flesta lo-kala domstolar inte utdömde straff för dylika brott, trots anmodan i kungliga skri-velser om att döma efter gällande antiprotestantiska lagar.353 I en hemlig instrukt-ion från Versailles adresserad till rikets intendenter talas klarspråk: fenomenet är alltför utbrett för att hanteras med stränghet, med undantag för de ärenden som ”har utlöst mycket skandal”.354
Den nitiske intendenten Nicolas de Basville i Pro-vence protesterade mot denna instruktion som han menade var alltför överseende
ne songe pas a sortir au Royaume”. Ytterligare ett exempel som kan anföras i form av en kvinna i Saintonge som när hon var sjuk uttryckligen hade deklarerat att hon ville dö som pro-testant och sedan hon överlevt sjukdomen dömts till ett års fängelse, se AN, TT 435.4, V) Saintonge.
353 AN TT 435.1, s. 1.
354 AN, TT, s. 6-8°: ”dont l’obstination dans le temps de la mort avoir causé beaucoup de scandale”. För påståendet att de som dör oomvända ska inte bestraffas i enlighet med lagen om de inte anses vålla skandal, se Krumenacker 1998, s. 138–143.
mot dels vägran att ta emot sakrament, dels protestantiska samlingar.355 Källorna vittnar också om påtryckningar från delar av det franska prästerskapet om att få hjälp med att bokstavligt talat ta sig in till de sjukbäddar dit de inte kallades. Ett sätt att förekomma denna problematik var att protestanterna inte skulle få tillträde till läkarämbetet, vilket enligt flera biskopar och ämbetsmäns misstankar möjlig-gjorde att de hemlighöll sjukdomstillstånd inom gruppen.356
Yves Krumenacker har påpekat att protestanter i gengäld registrerade ett misstänkt stort antal ”plöts-liga dödsfall” (morts subites), vilket kan förstås som ett sätt att komma runt pro-blematiken.357 När prästerna väl blev kallade till tidigare protestanters sjukbäddar rapporterade Bossuet om hur han instruerade sitt stifts kyrkoherdar att handla:
Kyrkoherdarna måste tolka de döendes intentioner till deras fördel och helt enkelt lita på att dem som försäkrar att den döende kallat på honom strax före sin bortgång, förutsatt att motsatsen inte är uppenbar, för i så fall är det dåligt för andan bland de gamla katolikerna och minskar respekten för kyrkogården och begravningsceremonins helgd.358
Materialet från den franska protestantpolitiken beskriver onekligen en helt annan verklighet än vad som var fallet i den svenska. På detaljnivå var situationerna mycket olika. Samtidigt finns det några gemensamma drag: vaksamheten över vad som händer i rummet och uppmärksamheten på vad som blev allmänt känt och som orsakade skandal. Det sistnämnda var det som inte ansågs kunna tolereras i den franska protestantpolitiken även när antalet fall blev så överväldigande att de inte kunde behandlas. Bossuets uttalande visar på logikens andra ände: om någon kallade på kyrkoherden å den sjukes vägnar rekommenderade han sina präster att inte ifrågasätta något. I allt detta fanns en social aspekt, vilken i det som följer ställs i fokus för analysen.
355 AN, TT 430:126, no. 4. Se även Armogathe 1985, s. 123.
356 Intendenten Bernage anger detta orsakssamband i TT 430.132. Se även Chambonas, s. 244, 254; Krumenacker 1998, s. 135; edikt daterat 29.4.1686. Kausaliteten anges av Bernage i TT 430:132. Argumentet förekommer i fem biskopars promemorior, se Lemoine (1902), s. 52, 99, 119, 161, 174.
357 Krumenacker (2007), s. 143.
358 Lemoine 1902, s. 13 (Bossuet): ”Les curés doivent interpréter favorablement les intentions des mourants et croire facilement ceux qui les assurent qu’on les est venu appeler par l’ordre du dé-funt dans quelques moments avant son décès, pourvu que le contraire ne soit pas notoire, car en ce cas, cela ferait un mauvais effet dans l’esprit dans anciens catholiques et diminuerait le respect dû aux cimitières et à la saintété de la séoulture ecclésiastique.”