Fallet Beck kommenterades också av ett vittne som allmänt försvarade pietistsam-mankomsterna. Han berättade att han inte märkt något ”förelöpa emot Guds ord och ordning till den allmänna Gudstjänstens, sacramenternes eller predikoembe-tets föracht” och inte ”hört någon berömma sig af en besynnerlig helig och full-komlighet framför andra” förutom genom ryktesspridning. Han bekräftade dock enligt protokollet att han lagt märke till Beck och beskrev sin syn på följande sätt:
Men Eric Beck har han sedt ligga i backen nedan för kyrkian med under-slagit ansichte och ropa högt, samt några pigor förrän prosten kom hem, men aldrig sedan, holla bön ute på marken med bögda knä, underslagit ansichte, ihopknäpte händer och wåta ögon sucka til Gud.562
559 Lindberg 1992, s. 488–489.
560 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 157°.
561 Walsham 2009 [2006], s. 107.
Det framgår av beskrivningen att vittnet ifråga sökte försvara den pietistiska verk-samheten. Beck framställdes som andaktsfull med sina hopknäppta händer och ”våta ögon”, det vill säga en from uppsyn och, med Ekenstams definition, legitim gråt. Kanske kände vittnet inte till att Grubb och Dubb hade nekat till att Beck alls var delaktig i den pietistiska verksamheten, eftersom hans beteende försvarades med hänvisning till att han var from.
Beskrivningen av Beck som andaktsfull anknyter till den positivt laddade nit och iver som inte bara förknippades med ”entusiaster” utan uppfattades som ett element i äkta andlighet i mer generell mening. I en antipietistisk stridsskrift tryckt 1723 kallades den ”sanna nijten för Gudachtigheten” för det som egentligen borde kallas ”thet sanna Pietisteriet”.563 Den kluvna synen på iver framträder också i forskningen. Ihalainen omnämner iver (zeal) som det vanligast förekommande begreppet i de lexika och politiska skrifter som han undersöker. Det kunde ha antingen en positiv eller en negativ innebörd beroende på i vilket sammanhang det användes: ”true zeal” betydde kreativitet, driv och hängivenhet, medan
”mis-taken zeal” betecknades som farligt och gynnande det egna jaget framför det
ge-mensamma bästa.564 Den kunde ge uttryck för en naturlig och ärlig fromhet, som icke desto mindre blandats upp med galenskap och melankoli.565
I en analys av fransk-protestantiska predikningar hävdar Céline Borello att begreppet iver an-vändes för att diskutera politiska överväganden i relation till teologiska antagan-den; grundprincipen var då att markera ut principerna för sann respektive falsk iver.566
I samma anda anklagade Humble i sitt antipietistiska verk ”pietisternas lärare” för att ha ”ringa ifwer [...] ingen must, ingen kierna [...] blotta ljudet, utan inwertes öfwertygande”.567 Samtidigt karaktäriserade Humble pietisterna på ett synbarligen motsatt sätt som ”omogna ivrare”:
Så lenge then omogne ifweren wahrar, och alt hos them upeldat är af en inbillat hög anda, som werket drifwer, så är thet alt wäl; Men som starka förkylningar plåga undertiden råka på sådana sielftagna andar, så plåger ock theras förwettna åhörares Sinnen effter handen alt mer och mer kallna,
563 Christeliga och wälgrundade responsum... 1723, s. 10 (in i litt-f). Se även Bröms 1715, s. 124.
564 Ihalainen 1999, s. 263–267.
565 Ihalainen 1999, s. 259–260.
566 Borello, Céline, "Vrai et faux zèle dans les sermons protestants du XVIIIe siècle. Entre principes théologiques et considérations politiques", Bernat, Chrystel & Gabriel, Frédéric, Critique du
zèle: Fidélités et radicalités confessionnelles France, XVIe-XVIIIe siècle (Paris 2013), särskilt s. 295.
wämja wid den lösa maten, och wid them på sidstone mächtiga ledzne blifwa.568
En inbillad anda av övergående karaktär kännetecknade alltså pietisten, enligt Humbles karaktärisering. Slutsatsen var att anhängarna i slutändan riskerar att bli ”mächtiga ledzne”. Humbles beskrivning överensstämmer i detta avseende precis med hur entusiastens sinnelag allmänt i Europa tecknades som ett växelspel mel-lan himlastormande berusning och depressiv leda.569 Pietismen menades alltså leda till bedrövelse som kunde leda till både självmord och andlig död men också till överdriven iver. Det tycks också vara mot bakgrund av denna teori om humör-växlingar som vi kan förstå Linköpingsbiskopen Torsten Rudeens promemoria om pietismen på riksdagen 1723: Rudeen inskärpte där att det vore riktigt att tala om ”Medelwägen emellan En inbillad helighet och En allmän ogudaktighet” istäl-let för att ta ställning för ”fanatiker” eller ”kallsinniga”.570
”Medelvägen” kommer också till uttryck i hur överilning kontrasteras mot ”för-siktighet” i pietistkommissionerna.571 Exempelvis klandrades den antipietistiske prästen Jonas Stricker av kommissionsledamoten Anders Båld för att han ”efter then christne kärleken bordt med sachtmodighet” fråga honom om hans inställ-ning till pietismen, istället för att ”med ganska stor ifwer” anklaga honom från predikstolen.572 Att saktmod framhålls som motsatsen till falsk iver indikerade ett budskap om att inta en avvaktande hållning, kanske kan man säga en tillfällig tolerans, som naturligtvis inte behövde avbrytas förrän det ansågs nödvändigt.
Om Becks beteende tolkades som uttryck för ”andakt”, skulle det alltså öppna upp för ett tolkningsutrymme inom vilket misstänkta pietister hade möjlighet att navigera taktfullt. En tydlig taktik från pietistsympatisörernas sida var att ställa överdriven iver mot kallsinnighet. Schröder menade att även om pietisterna kunde betecknas som entusiaster och fanatiker – vilket han förvisso hade invändningar mot – vore en sådan avvikelse mindre problematisk än kallsinnigheten, som han
568 Humble 1728, s. 101.
569 Se Roscioni 2015 och där angivna referenser.
570 UUB, N53, Rudeen, s. 1.
571 Men också mot Tollstadius, se RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, nr. 11, s. 86°.
572 RA, ÄK, RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 481. Se också Leijonmarks skrivelse om Alroth i RA, ÄK, RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 519: ”så hade han istället at be-möta mig med smädeord och ogrundade förwijtelser, mig med kärlek och sachtmodighet me-mött, och fägnat sig at jag för honom uptäckt sådana samwetsrörande måhl, och gifwit honom anledning, at i stillhet afböja och afstyra sådana Elenchoi, som mycken bedröfwelse, förwirring och förargelse åstadkomma.”
betecknade som ett ”gudlöst […] Epicuriskt wäsende”.573 Som jag nämnde i bak-grundsteckningen var epikuréer en benämning på dem som kunde anses ha ett alltför lättsinnigt förhållande till det andliga livet.574 De utgjorde därför pietister-nas främsta måltavla i kampen för en mer from och asketisk levnadsföring bland folk i allmänhet. Schröder hänvisade i sitt inlägg till att ”entusiasterna” och ”fana-tikerna” var betydligt färre till antalet än ”epikuréerna” och därför ett mindre hot – för den som nu ansåg dem utgöra ett hot:
Ty ho wet icke menniskian af naturen wara mera benägen till at uti ett solut, gudlöst, säkert yppigt Epicuriskt wäsende, sättia Guds ord, guds ti-enst, christendom, bön, sång och gudachtighetsöfning aldeles åsido, än som en fanaticus lemna alt annat, som eljest then weldsbegiärliga naturen fikar efter, och sökia sitt sinne, sina tankar neder i en hoop turberande scrupler, phantasier och speculationer om Religion, christendom, gapandes efter ex-traordinarie himmelska uppenbarelser utom ordet! Ho wet icke af alla historier och dålig erfarenhet huru helfwetets sädesman och ogräsplantera-ren Satan betienandes sig af samma then allmenna menniskeliga förderfade naturs beskaffenhet har utsådt och än dageligen utsår wäl 1000 epicuros på guds församlings åker för hwar och en Enthusiast och fanatico!”.
Exemplen kan flerfaldigas. Den pietistiskt sinnade borgmästaren i Umeå Gabriel Thavonius förde ett liknande resonemang och konkluderade att det var de kall-sinniga och inte ”entusiasterna” som kunde misstänkas för att sakna lojalitet med ”fäderneslandet”. I ett memorial till sitt försvar framhöll även den tidigare nämnde Angerstedt, som medverkade vid flera sammankomster i Stockholm, att det var missriktat att ge sig på dem som i grund och botten var ”gudfruktiga”, medan ”tölpar” som ”försmädar” Gud, det vill säga de som var kallsinniga och försumliga, inte uppmärksammades i samma utsträckning:
… blifwer och ther utöfwer i högsta graden berömd och åtropad för en liberal och låflig menniska, en trowärdig man, en rolig, snäll och wacker
Monsieur, en sparsam och husachtig, en skarpsinnig, en rätt och galant, en
573 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 494.
574 Hafenreffer 2010 [1714], s. 83.
575 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 496–497. Se även s. 499: ”Af alt thetta som föredragit är synas epicureismum wara till at fruchta före, och till at giöra motstånd emot, än
Enthusiasmum, hwilken såsom mindre grasserande, och för allmenna mennskeliga naturen
mindre behagelig lätteligare kan förekommas och afwärjas, än then förra: allenast the tillvörliga och nödwändiga cauteler tillbörligen blefwo i acht tagna…”,
flitig menniska, en god Politicus, en god statist […] Men gudfruchtig får man intet lof wara: ifal någon beflita sig om af hiertat fruchta Gud, the orden werlden icke lida, thet är säger han, en Pietist, en lingrist, en stormist, en Melancholius, en Phariseens och kättare, emedan en från en tölper, en plump och fåkunnig menniskia: och hon kan utsäga den försmädelse och föracht som en rättsinnig Gudsfruchtan än underkastad widare är.577
Därför kunde iver också användas i en urskuldande ursäkt för ett handlande. Toll-stadius medgav exempelvis i ett förhör med konsistoriet 1723 att han ”vore en felaktig och svag människa och hade i sin ifver felat i mycket”, medan han bestämt avvisade att han var skyldig till några otillåtna sammankomster.578
På ett liknande sätt framhöll kommissionsledamoten Olof Nordenstråle det oskyldiga och sam-vetsgranna uppträdandet som motsats till aggressiva i sin bedömning av Has-selquist:
så har den fattiga och siukliga mannens wäsende kommit mig mera innocent och samwetsgrant, än argt och skrymtachtigt före.579
Det skrymtaktiga och det arga framställdes här explicit som mindre tolererbart än karaktärsdrag som kunde överskyldas med hänvisning till iver. Att den fromhet som kunde försvaras i termer av iver kunde framstå som tolererbar kan tillskrivas att det fanns alternativ som ansågs värre, exempelvis den påstridiga skrymtaktig-heten, den ”epikureiska” kallsinnigheten eller – den ondskefulla argheten.