1726 års konventikelplakat föreskrev ett mötesförbud riktat mot pietistiska sam-mankomster. I detta kapitel har jag gått in i det utredningsmaterial som ledde fram till plakatet och sökt ringa in vilka specifika omständigheter som diskutera-des som problematiska med de misstänkta pietisternas sociala praktiker. Resultatet är att toleransens gränser för pietistsammankomsterna i flera avseenden framstår som både outtalade och otydliga och – som en konsekvens av detta – förhand-lingsbara.
Från utredningsmaterialet har jag uppmärksammat tre nyckelbegrepp: stillhet,
avsikt och tillfällighet. Dessa begrepp är viktiga för att förstå kommissionernas
an-satser till att reglera sällskapslivet. Begreppen implicerade emellertid inga tydliga principer utan gav snarare upphov långa och ibland tvetydiga resonemang. Dessa visar på ett förhandlingsutrymme där sammankomsterna kunde beskrivas som an-tingen oordnade eller ordningsamma. Med Michel de Certeaus terminologi kan de sägas ha möjliggjort olika taktiker; för de pietistanklagade ringade de in en gråzon inom vilken de pietistanklagade kunde orientera sig taktiskt i återberättan-det av misstänkliggjorda verksamheter.
När det gällde de rumsliga förhållandena kretsade utredningarna mycket kring idealet om stillhet, eller med andra ord, diskretion. På den efterföljande riksdagen (1726–27) beklagade sig prästeståndet i ett memorial – till synes metaforiskt – över att konventiklarna ”öppnar dörrar och fönster för indifferentism och fanat-ismo”.441 Utredningsmaterialet ger vid handen att detta bildspråk också hade en bokstavlig mening. Av de skildringar som kommissionerna samlade in framgår att öppna dörrar och fönster, röster som hördes ut på gatan och tillströmning av per-soner utifrån var återkommande anmärkningar på sammankomsterna.
Problem ansågs alltså uppstå om verksamheten hördes, bokstavligt talat eller genom ryktesspridning. Det var nämligen också av avgörande betydelse hur de som deltog i eller upptäckte sammankomster förhöll sig till dem. Från Sicklakom-missionen finns det exempel på en präst och från UmeåkomSicklakom-missionen på en bonde som hörde ljuden men inte anslöt till sammankomsterna och inte heller spred några rykten om dem. Utredningarna intresserade sig för om personer visat nyfikenhet eller diskretion. Pietistanklagade som försvarade sig inför kommission-erna presenterade sitt agerande som diskret. Vittnen framställde sig som drivna av självbehärskning snarare än nyfikenhet genom att de låtit bli att intressera sig när-mare för sammankomsterna. Ett mönster är att tjänstefolk tillskrevs nyfikenhet
och folkmassor på gatorna brist på diskretion. Pietisternas sammankomstformer tillskrevs också, i relation till detta, brist på diskretion. Stillhet blev alltså i slutän-dan en fråga om huruvida de personer som på olika sätt blev inblandade i egenskap av arrangörer, deltagare eller vittnen klarade av att upprätthålla önskad diskretion. Detta betydde i praktiken att de inte deltog i ryktesspridning och naturligtvis inte själva blev ”förförda”. Mot bakgrund av den uppmärksamhet som sammankoms-terna väckte kan utflykten till Sickla tolkas som ett försök uppnå önskad diskret-ion genom avskildhet. Genom att ögonvittnen spred ryktet om sammankomsten uppnåddes dock inte denna ambition.
Frågan om avsikt fungerade som ett viktigt kriterium i resonemangen kring toleransens gränser. Om någon kunde sägas arrangera sammankomsterna avsikt-ligt, det vill säga att de hade planerat dem, fanns det anledning att fatta misstankar. Det var förstås inte så lätt att bedöma om man inte kände till omständigheterna. Det är i detta sammanhang som jag menar att man bör förstå användningen av begreppet hemlig. Att beteckna sammankomster som hemliga innebar en allvarlig beskyllning. Ordet förekommer i polemiska hotbilder och bör kanske inte tolkas bokstavligt i alla sammanhang, vilket också anklagade pietister försökte göra en poäng av genom att hänvisa till att sammankomsterna hållits utan försök att hem-lighålla dem – för överheten, får man nog föreställa sig att de menade.
En indikation på avsikt var att sammankomsterna hölls regelbundet. Det är emellertid inte helt entydigt om regelbundenhet var något bra eller dåligt. Å ena sidan visade det att det inte rådde fullständig oordning, vilket var bra. Å andra sidan var det just en etablerad ordning vid sidan av den som legitimerades ovani-från – i form av religionsutövning helt privat, i husandakt och i offentlig guds-tjänst – som utgjorde något av de största hoten med den pietistiska verksamheten.
Något tillspetsat kan man uttrycka det som att för mycket ordning skapade pro-blem. Det för oss vidare till det mest intressanta av de tre nyckelbegreppen:
till-fällighet. Den sociala praktik som kunde refereras till som uttryck för tillfällighet
framstod som tolererbar.
Ett påfallande inslag i dessa redogörelser är hur de församlade träffade varandra på olika sätt som kunde beskrivas i termer av tillfälligheter. De sökte inte ”draga någon med sig uti sin sammankomst”. De träffade varandra slumpmässigt på ga-tan, på kyrkbacken eller genom att besöka varandra ”av en händelse” och inte ”på wissa tider”. Konstellationerna var inte regelbundna; inbjudningarna var spontana och skedde mellan ”wälmente wänner”, ibland av så goda skäl som att personen ifråga var på resande fot eller var ”hälsosvag”. Den kontroversielle Carl Has-selqvist, som myndigheterna höll uppsikt över och som ”per tolerantiam” fick stanna i Stockholm 1723 på villkor att han inte besökte några sammankomster, blev ändå hembjuden att övernatta hos en pietistanhängare med hänvisning till
hans dåliga hälsa. Hasselqvist hävdade inför kommissionen att han blev ”häpen” när han såg att det var många personer församlade hos värden. Han antydde alltså att han inte hade förväntat sig att delta i någon sammankomst.
De pietistanklagade argumenterade alltså inte principiellt för att hushållet, hemmet eller avsides platser borde vara en egen arena av något slag, utan menade att träffarna var ett naturligt inslag i deras vardags- och umgängesliv. Det ligger nära tillhands att uppfatta dessa olika beskrivningar av ageranden i termer av ”till-fälligheter” som argument för att sammankomsterna var uttryck för vanligt säll-skapsliv, något som på grund av sin vardaglighet måste tolereras. Johan Rosenadler som var ledamot i Sicklakommissionen sammanfattade härvid lag att ”[d]e kyrk-liga förordningarna äro aldrig ämnade till at hindra then gudsfruchtan, som wän-ner och bekante tillfälligt wijs sins emellan medelst låfsånger och böwän-ner till sin Gud kunna öfwa”.442 Vissa tillfälligheter var emellertid definitivt inte tolererbara. Tillfälliga folkmassor tolererades inte då de ansågs störa ordningen i det offentliga rummet och riskera att ”förföra” personer som av nyfikenhet drogs in i dem.
Brist på ordning väckte alltså oro, men det hemlighetsfulla och tysta kunde väcka ännu mer oro, troligtvis för att det kopplades till en politiskt konnoterad oro för konspirationer. Mellan de öppna fönstrens oordning och hemlighetens hot fanns däremot möjligtvis ett utrymme för pietistsympatisörer att navigera. Frågan är vad som rymdes i detta mellanrum. Möjligtvis var det ett lyckat sätt att formu-lera sig i en muntlig eller skriftlig framställning som behövdes för att hamna på rätt sida om toleransens gräns. Ett behärskat uppträdande som inte väckte upp-märksamhet på det ena eller andra sättet kunde uppenbart också ge en fördel. Men framför allt kanske det som märktes, men varken väckte uppmärksamhet eller ny-fikenhet, eller kringgärdades av inbjudningar: det som framstod som vardaglig-heter.
Det är viktigt att notera att det sällskapsliv som framställdes i pietistsympatisö-rernas berättelser ägde rum på legitima platser. Man träffades av en slump på gatan (och då inte i folkmassor), i hemmen eller på kyrkbacken, ofta på lördagskvällen efter avslutad offentlig gudstjänst. Därigenom uttryckte de i praktiken att deras umgänge kunde förstås som tillfälligheter i vardagslivet. Att träffas på kyrkbacken efter avslutad gudstjänst torde ha uppfattats som rimligt. Samtidigt fanns det up-penbart en förutsägbarhet i detta sätt att träffas.
Ovanstående avvägningar gällde konkreta förhandlingar. Men det florerade också problembilder som – av utredningarna att döma – snarare bör förstås som uttryck för polemiska skildringar. Hotbilder om splittrade hushåll lyftes fram i tre polemiska skildringar av Johan Telin, Petrus Rudberg och Gustav Adolf Humble.
Oron gällde att folk försummade sina sysslor, att kvinnor sökte sitt umgänge i andra hushåll samt att husfäder hindrade barn, kvinnor och tjänstefolk från att bevista den allmänna gudstjänsten. I praktiken förekom det också att tjänstefolk valde att söka upp pietistiska predikanter istället följa med sina hushåll till kyrkan, men med undantag från ett enskilt fall i Umeå har jag inte funnit några exempel på dessa värsta hotbilder. Här kan man tänka sig att litterära motiv från kontinen-tala religionspolitiska konflikter har påverkat den problembild som skisserades.
Denna oro blir begriplig först om man sätter in den i ett europeiskt perspektiv, eftersom splittrade hushåll var en väsentlig del av problembilden i multikonfess-ionella områden. Som exempel på detta har jag i detta kapitel utförligt redogjort för hur ordning i konfessionellt splittrade hushåll utgjorde det viktigaste inslaget i den franska protestantpolitiken vid sekelskiftet 1700. Frågan om utbildning och uppfostran var en laddad fråga också i Sverige vid samma tid när det gällde grup-per av religiösa minoriteter, exempelvis som under 1690-talet flytt från Frankrike till Stockholm.
På ett övergripande plan har denna del av undersökningen visat att kritiken mot pietistiska sammankomster framför allt motiverades med en oro över att de skulle kunna bli farliga på sikt. Förhandlingar om tydligare principer vidtog redan på nästföljande riksdag. Flera konkreta förslag på hur sammankomsterna skulle begränsas dryftades: exempelvis föreslogs att de inte skulle ske efter klockan 18– 19, inte förhindra det dagliga arbetet, inte konkurrera med den allmänna guds-tjänsten, hållas öppna för översyn, samla max 10–12 personer (hälften så många som träffades i Sickla), att vissa läror och böcker skulle förbjudas osv. Att det hela skulle försiggå utan oordning och under prästernas uppsikt var självklara princi-per.443 I likhet med min undersökning visar dessa riksdagsförhandlingar att kon-ventikelplakatet inte betraktades som ett absolut mötesförbud och att förhand-lingarna var relativt öppna om vad som kunde tillåtas.
I nästa kapitel riktas blicken mot företeelser som i högre grad ansågs problema-tiska redan när de rapporterades.
443 Levin 1896, s. 219–220.