Eftersom pietismen i tidigare forskning har beskrivits som bärare av en utpräglad sensibilitet kommer jag här att klargöra hur min ansats i detta analyskapitel för-håller sig till teser om förhållandet mellan pietism och känslor. Litteraturvetaren Martin Lamm har klassificerat de innerliga psalmerna i sångboken ”Moses och
454 Som ett exempel på detta förtjänar John Robinson, grundare till dårhuset Bethlem Royal
Hospi-tal (1676) i London, att nämnas. Robinson definierade religiösa avvikare som uppvisade
märk-liga kroppsmärk-liga reaktioner som ”maniacs”, galningar, se Laborie, Lionel, Enlightening
Enthusiasm: Prophecy and Religious Experience in Early Eighteenth Century-England (Manchester
2015), s. 204–241.
455 Kolla upp Ihalainen 1999, s. 260. ”religious madness”, ”melancholy … mixed with devotion”.
456 En diskussion kring pendlandet mellan demonologiska och medicinska förklaringar – däribland hänvisningar till ”melancholia” i relation till fall som rörde demonisk sexualitet vid denna tid finnes i Häll, Mikael, Skogsrået, Näcken och Djävulen: erotiska naturväsen och demonisk
sexuali-tet i 1600- och 1700-talens Sverige (Stockholm 2013), s. 170–174
457 UUB, N 1995, Kungl. Maj:t ang. Captain Forss, 24 september 1725, s. 44–45.
458 Eklund, Soili-Maria, "Drängen Henrich Michelssons Änglasyner. Demonologiska och medicinska förklaringsmodeller i tidigmodern tid", Sanders, Hanne, Mellem Gud og djævelen:
Lambsens visor” som sjöngs på sammankomsterna, som förelöpare till romanti-ken.459
Nordbäck har i sin tur pekat ut ”emotionalism” som ett utmärkande drag för pietismens världsbild, och ställt det i kontrast till den luthersk-ortodoxa världs-bilden. Med emotionalism åsyftar hon emellertid inte radikalt annorlunda upp-fattningar av känslobegrepp, utan pietisternas utövande av två religiösa praktiker som var väl förankrade i tiden: asketisk levnadsföring och introspektiv samvets-rannsakan.460 Nordbäck påpekar klokt att dessa praktiker ger uttryck för en
”psy-kologisering av religiositeten och för en ”känslomässig sensibilitet”, men däremot
inte någon ”ökad sensualism”.461 Nordbäcks precisering av pietisternas sensibilitet är klargörande. Det kan också tilläggas att de praktiker hon nämner inte var något ovanligt tankegods i en kristen kontext med längre traditioner av bikt och enskilda syndabekännelser, även om det samtidigt måste påpekas att fokuseringen på dessa aspekter av fromhetslivet ökade under 1600- och 1700-talen.462 Vidare kan de innerliga dragen i pietisternas sånger härledas bakåt till medeltida fromhetslittera-tur och blodsmystik.463
Som tidigare nämnts tar jag i min analys av känslobegrepp fasta på Thomas Dixons förslag att ta fasta på de äldre begreppen som passioner, affekter, aptiter och begär. Dessa begrepp betecknade rörelser i själen som räknades som moraliskt goda eller onda utifrån hur människan förhöll sig till dem i sitt handlande.464
Detta kan jämföras med det moderna känslobegreppet som är uppbyggt efter me-dicinsk och psykologisk terminologi.465 Det ska påpekas att dessa definitioner inte enbart gällde en avgränsat kyrklig sfär. Exempelvis har ekonomhistorikern Leif Runefelt visat hur resonemang kring affekter, passioner och självbehärskning var ett centralt inslag i kritiken mot den stegrande lyxkonsumtionen under andra hal-van av 1600-talet.466
Att parterna kunde referera till ett gemensamt känslospråk framgår av pie-tistsympatisörernas svar på anklagelser om att de suckade och grät. Istället för att hävda att de måste få lov att sucka och gråta normaliserades beteendet genom att
459 Lamm, Martin, Upplysningstidens romantik: den mystiskt sentimentala strömningen i svensk
litteratur. Förra delen (Stockholm 1918); Nordbäck 2004, s. 204–214.
460 Nordbäck 2004, s. 203–224.
461 Nordbäck 2004, s. 203.
462 Kaplan 2007, s. 32.
463 Hof, Willem J. op't, "Protestant Pietism and medieval monasticism", Van Lieburg, Fred,
Confessionalism and Pietism. Religious Reform in Early Modern Europe (Mainz 2006), s. 45–49.
464 Dixon 2003, s. 26-62.
465 Dixon 2003, s. 4–10.
466 Runefelt, Leif, Hushållningens dygder: affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under
omtalas som ett uttryck som var allmänt förekommande i kyrkor. Mer precist hänvisade Cedersparre till att kyrkfolket brukade sucka när det predikades Guds dom. Då blev ”hela kyrkan med ett starkt gny och sorl warder upfylt”, slog han fast och tillade anklagande: ”men hwem wil utropa det för ett wrålande, tiutande och oordenteligit wäsende?”467 Svaret på anklagelsen att pietisterna uppvisade opassande känslouttryck var alltså en hänvisning till motsvarande känslouttryck i sammanhang som inte var pietistiska. Därmed framstår referenserna till suckan-den och gråt i kyrkan som ömsesidigt gångbara anklagelser.
Vittnesmål om misstänkta pietister innehöll förvisso ofta uppgifter om att dessa grät. Vad som är värt att uppmärksamma är att även framställningar av pietismens motståndare inkluderade gråt. En präst som predikade mot pietismen anklagades inför Sicklakommissionen för att, som det uttrycktes, ”med flytande tårar warnat sina åhörare för et sådant swärmeri, phantasteri, qwäkeri och fanatiskt wä-sende”.468
Med en liknande vokabulär anklagades Johan Possieth för häftig gråt under dennes riksdagspredikan 1723. Det var Cedersparre som menade att Possieth ”med många tårar [hade] klagat öfwer de swärmare, räfwar, willo-andar, löpare och smygare, som til et stort antal skola finnas här å orten, och utsprida sit Pietistiska och kätterska förgift”.469
En viktig skillnad mellan predikanternas tårar och församlingens är gråtens sammanhang. Idéhistorikern Claes Ekenstam har påpekat att gråten var accepte-rad bara om den förknippades med rörelse, inlevelse och medkänsla.470 Den be-skrivningen passar in på församlingens reaktioner, men däremot inte på prästernas predikande så som det återberättades. Utsagorna om de gråtande predikanterna åskådliggör samtidigt svårigheten att dra en gräns mellan återberättande av iaktta-gelser och retoriska utsagor. Det ligger nära tillhands att tolka tårarna i prediksto-len som en retorisk utsaga snarare än en beskrivning av faktisk gråt. Ytterligare ett exempel där gråten tycks spela en retorisk funktion återfinns i Tollstadiuskom-missionens material i ett sammanhang då Tollstadius uttalade sig på ett sätt som uppfattades heretiskt:
467 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 45. Se även RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Pro-tokoll, s. 672 (Rosenstråle), s. 370 (Båld).
468 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 48. En liknande beskrivning ger Thavonius, RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 102–103.
469 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 119. Se också Schröders memorial, där denne brukar följande formulering: ”thet med tårar och stoor ifwer in för sielfwa Öfwerheetens och Rijksens ständers öron”; RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 506.
Konsistorium blev i sanning så bestört över pastor Tollstadius svar, att ingen av oss utan tårar i ögonen kunde se på den andra, eller tala den andra till ett ord, därför när herr pastor Tollstadius var utgången behövde konsi-storium någon liten tid att recoligera sig på. Ty vem skulle icke bliva bestört, att höra ett sådant svar av en evangelisk lärares mun.471
Dessa exempel omvittnar alltså ett gemensamt känslospråk. Genom att ta utgångs-punkt i detta känslospråk ämnar jag i den fortsatta analysen att – i linje med min övergripande ansats – urskilja konfliktlinjer och giltiga argument inom ramen för det förmoderna samhälle som studeras. För detta ändamål finns det anledning att närmare diskutera hur känslospråk kunde användas för att sätta ord på, stigmati-sera och döma ut ett beteende efter normativa regler, i linje med det som Eken-stam har omtalat som accepterad gråt. Historikern William Reddys teoretiska be-grepp ”känsloregim” tjänar här som ett lämpligt teoretiskt rambebe-grepp för en ana-lys av det känslospråk som utgjorde den gemensamma basen för såväl pietisterna som deras kritiker. Begreppet lanserades av Reddy i en studie om känslornas be-tydelse för 1700- och 1800-talets politiska kultur i Frankrike. Det betecknar de känslodiskurser som kan anses normativa och konstituerande för olika politiska system och som reglerar vilka känslouttryck som är accepterade och vilka som inte är det:
The set of normative emotions and the official rituals, practices, and emo-tives that express and inculcate them; a necessary underpinning of any sta-ble political regime.472
Reddy analyserar i sin bok de rådande känsloregimerna i den gamla regimens hov-liv i Versailles respektive i de revolutionära jakobinernas Paris. I Versailles efter-strävades inte kontroll över känslorna, enligt Reddy, så länge de kunde kombine-ras med ett minimalt mått av etikett. De fick uttryckas fritt, också när de gick emot kungen.473 Jakobinerna sökte däremot aktivt identifiera känslor som dess bärare försökte dölja. Detta annorlunda agerande förstår Reddy som uttryck för en annan känsloregim och tillmäter det en avgörande betydelse för hur politiska ärenden hanterades.474
471 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Protokoll, s. 64.
472 Reddy, William, The navigation of feeling: a framework for the history of emotions (New York 2001), s. 129.
473 Reddy 2001, s. 141–142.
Ett element av Reddys teorier som har uppmärksammats av Hugo Nordland är tesen att ett högt mått av emotionellt lidande orsakar en förändring i känsloregi-men, i Reddys fall i form av den franska revolutionen.475 I min undersökning tar jag istället fasta på en annan aspekt av Reddys teorier: förekomsten av en relation mellan känslouttryck och politisk regim i konkret mening. Det innebär att jag tolkar pietistutredningarnas diskussioner av kroppsliga uttryck och känslobegrepp som ett uttryck för religionspolitikens känsloregim. Reddys begrepp leder på rätt spår eftersom jag i slutändan tar sikte på utredningarnas politiska slutsatser kring i vilken mån olika känslouttryck kunde tolereras eller inte.476
Fortsättningen på denna delundersökning är strukturerad i tre delar. Den första behandlar iakttagen bedrövelse eller ängslan, där de misstänkta pietisterna i fråga beskrivs med hängande huvuden. Det andra avsnittet tar ett samlat grepp om be-skrivningar av uppträdanden som i materialet beskrivs som påstridighet, skrymt-aktighet och hyckleri. Sist men inte minst behandlas hur redogörelser för vrålande och skrikande pietister tolkades.