Ord som ”buller” och ”oväsende”, som alltså användes för att beteckna pietister-nas praktiker, användes också i bokstavlig mening för att beskriva andra ljudliga aktiviteter som ansågs störa ordningen i offentliga rum. Det kunde handla om ljud i kyrkolokalen som överröstade prästen under gudstjänsten eller bidrog till
att församlingen tappade koncentrationen på det heliga.317 I olika ordningsstadgor samt i beskrivningar av gatubråk och fylleri användes termerna också för att be-teckna oönskade ljudliga aktiviteter på stadens gator.318 Därtill användes språk-bruket också om en annan form av sällskapsliv som frekvent refererades i utred-ningarna som en jämförelsepunkt till det pietistiska: de så kallade sabbatsbrotten. Som nämndes inledningsvis arbetade 1723 års politi- och brandkommission efter en instruktion där uppgiften att säkra ”yttre ordning i samband med gudsdyrkan och sabbaten” stod högst upp på listan.319
Med tanke på att pietisternas samman-komster drog uppmärksamhet till sig och dessutom ofta hölls på helgkvällar finns det tydliga samband mellan dessa båda former av sällskapsliv.
Bekämpandet av vad som betraktades som oordning i kyrkorummet respektive stadsrummet intensifierades båda vid 1600-talets mitt och hängde samman med varandra. År 1664 utfärdades ett plakat mot oljud och buller i ”Stockholm och dess förstäder”. I plakatet konstaterades att oljud och buller hade hörts under alla tider på dygnet, men det betonades att förseelser på helgdagar inklusive kvällen före helgdagar skulle ge hårdare straff.320
Den sistnämnda aspekten följdes upp året därpå. På 1665 års riksdag lyckades nämligen prästeståndet, efter två decen-niers politisk kamp, driva igenom en stadga mot så kallade sabbatsbrott. Det var ett samlingsnamn på olika företeelser som störde söndagens helgd och inbegrep alltifrån präster som sålde öl på kyrkbacken på söndagseftermiddagar till ”wanartig Ungdoms samlande” och förekomst av buller och oljud. Till de viktigaste punk-terna hörde emellertid att krogar skulle stänga i tid på kvällen och helga vilodagen genom att hålla stängt.
Adeln var kritisk till stadgan; lantmarskalken fruktade att initiativet skulle ur-arta i vad han kallade en spansk inkvisition. Bönderna påpekade å sin sida att stadgan inte gick att efterleva i skördetid och kunde slå hårt mot dem som ibland behövde sälja sina varor på helgdagar. Detta var en strid som låg i tiden; å ena sidan dem som förespråkade disciplineringssträvanden med hänvisning till en re-formerad religionsutövning, å andra sidan dem som satte sig på tvären mot de moralistiska tendenserna.321
Men nu kommer vi till poängen: stadgan förefaller ha
317 Malmstedt Göran, Bondetro och kyrkoro. Religiös mentalitet i Stormaktstidens Sverige (Lund 2002), s. 35–36.
318 Berglund 2009, s. 47, 96–98.
319 Wester 1956, s. 52–53.
320 Berglund 2009, s. 96–98. Citatet är hämtat från s. 96.
varit svår att genomdriva i praktiken. En tydlig indikation på detta är att präs-teståndet på riksdagen 1719 önskade att den upprepades, och det trots att den redan hade förnyats 1689.322
Överseendet med sabbatsbrott, som vid tiden för undersökningen kritiserades av prästeståndet, utgjorde här en möjlig språngbräda för att argumentera för att också pietistsammankomsterna skulle tolereras. Grubb argumenterade på detta vis i sin tryckta skrift 1721.323 Resonemanget uttrycktes sedan också i kommission-erna. Kommissionsledamoten Anders Båld argumenterade explicit för att de stränga förordningarna mot pietistsammankomster skulle följas av en mild praxis och framhöll som argument just att ”wid andra wåra samqwäm mycket missbruk och skadelig oordning finnas, men icke thes mindre måste sådana samqwäm hoos oss tålas och lidas”.324
Båld pekade således på den generella svårigheten att reglera sällskapsliv som ett argument för att det måste finnas utrymme att ha överseende med pietistsammankomster.
Andra argumenterade mer explicit med sabbatsbrotten som jämförelseobjekt. Riksrådet Hans Henrik von Liewen kritiserade att man å ena sidan förbjöd folk ”att få komma tillhopa om sabbatsdagarna att lofwa och prijsa Gud”, medan det ”lemnas aldeles opåtahlt om en hoop folk komma tillhopa på krogar och kiällare, samt hålla stora Banquetter och förrätta så dagar som nätter med dansande, sjung-ande, supsjung-ande, spelsjung-ande, swärjande och horande samt all annan syndig få-fänga”. Prästen Herman Schröder, som 1723 var ledamot i både politi- och brandkommissionen och i Sicklakommissionen, yttrade sig på ett liknande sätt och inte utan viss sarkasm:
Jag tror doch säkert, om the i stället för böön och sång hade sprungit, spelat, lekt och dansat then natten i gräset, och sedan för brist skull af loger och sängiar lagt sig i syskonsäng, at intet roop, ingen allarm och intet dund-rande, skrij och tadlande, än mindre så swart angifwande ther öfwer hade skiedt.326
322 Malmstedt, Göran, Helgdagsreduktionen: övergången från ett medeltida till ett modernt år i
Sve-rige 1500–1800 (Göteborg 1994), s. 106–114; Malmstedt 2002, s. 30, 32.
323 Grubb 1721a, s. 33–34, 48–49.
324 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 429.
325 RA, K 23:1138, Handlingar rörande conventikelplakatet, s. 54°.
Om de pietistanklagade hade varit osedliga istället för att ägna sig åt bön och sång hade de troligen inte blivit anklagade för någonting, konkluderade Schröder. Sam-tidigt påpekade han alltså att ryktesspridningen om pietismen hade orsakat ”roop”, ”allarm”, ”dundrande”, ”skrij” och ”tadlande”.
Jämförelsen mellan pietistsammankomster och sabbatsbrott var dessutom träf-fande eftersom de ägde rum vid samma tidpunkt, på lördags- och söndagskväl-larna. Denna tid skulle ”anwändas till andacht oavsett plats, ett hus i Stockholm eller Sickla gård” istället för att sitta på ”Krogar, källare eller Cafféhus”, argumen-terade Cedersparre.327 Det kan tilläggas att förordningar på 1730-talet gjorde un-dantag för sabbatsbrotten under riksdagarna, med motiveringen att riksdagsmän-nen behövde tid för att umgås med varandra. Det är rimligt att förutsätta att denna praktik förelåg redan under 1720-talets riksdagar. År 1748 upphävdes ordningen, vilket indikerar att undersökningsperioden präglades av ambivalens i frågan.328 Pi-etistsammankomsterna var alltså inte de enda sammanslutningarna som kringgär-dades av oklarheter under denna tid.
Även i Umeåkommissionen framhölls jämförelsen med sabbatsbrott. En leda-mot i kommissionen redogjorde för att många deltog i de religiösa sammankoms-terna eftersom de ansåg denna verksamhet ”nyttigare” än att ”sitta i kyrkbystu-gorna med allehanda oriktigt tal och skvaller”.329 En av dessa var bondhustrun Brita Fridsdotter som klagade inför kommissionen på att de som ”ej wille förnöta helgedagarna med allehanda fåfänga och gå i lekestugor, blefwo […] försmädade och förfölgde”.330
Pietisternas strid mot sabbatsbrotten har uppmärksammats i tidigare forskning, men då som en hållning som bottnade i deras moraliska ställningstaganden. Sett som ett argument i en förhandling om toleransens gränser för umgängesformer framstår denna kamp i ett nytt ljus. Genom att ställa pietisternas sällskapsliv mot krogarnas blev budskapet att överheten agerade obalanserat genom att underlåta kampen mot sabbatsbrott, samtidigt som den ingrep mot pietistsammankomster. Som svar på anmärkningarna om sammankomsternas bristande diskretion var det en slagkraftig taktik att framhålla överseendet med sabbatsbrotten. Därtill kom-mer att striden mot sabbatsbrotten som ovan nämnts låg prästeståndet varmt om hjärtat. Därför kan argumentationen också betraktas som en taktik för att peka ut gemensam nämnare mellan pietistsympatisörer och prästeståndet.
327 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 51, 54. Se även RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 434.
328 Sennefelt 2011, s. 80.
329 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 94°