Historiskt sett utgjorde kampen mot heretiker grunden för statens intresse för att definiera och bekämpa religiösa avvikare. Här är det nödvändigt att ge en historisk exposé för att förstå bakgrunden till detta engagemang. Heresibegreppet kan spå-ras till kyrkofadern Justinus Martyren på 100-talet och avser en felaktig lära inom det egna trossystemet. Epitetet heretiker är alltså reserverat för den person som är delaktig i en religiös gemenskap men förfäktar vad som i denna betraktas som felaktig lära. Det skiljer sig därmed från beteckningen schism: en institutionell
208 Sahlstedt 1724.
209 Nordbäck 2004, s. 65–66.
210 Dompnier 1985, s. 95–102.
211 Bodensten 2016, s. 289–330.
212 SAOB, sökord: ”enfaldig”. Två av betydelserna är här centrala. Den första (i urval): som ej vet av några listiga beräkningar, oskuldsfull, oskyldig, menlös, from, öppen, uppriktig, naiv, okonstlad. Den andra (i urval): oförståndig, okunnig, olärd.
brytning. Mot bakgrund av att kristendomen blev statsreligion i det romerska im-periet och medansvarig för samhällets enhet och stabilitet ställdes större krav på konsensus och på upprättandet av strategier för att hantera heretiker.214 Samar-betet mellan kyrkliga och civila myndigheter i kampen mot heresi formaliserades på 1100-talet. I påve Lucius III:s dekret Ad abolendam (1184) beordrades att oly-diga heretiker skulle överlämnas till världsliga myndigheter för bestraffning, och i efterträdaren Innocentius III:s bulla Vergentis in senium (1199) likställdes heresi med det romerska högmålsbrottet, lèse-majesté, alltså majestätsbrott. Fjärde Late-rankonciliet 1215 bekräftade dessa uppfattningar, vilka därefter integrerades i den riksrättsliga lagstiftningen av Fredrik Barbarossa.215
Därmed blev religiös avvikelse potentiellt likställd med brott mot samhällsordningen. Bekämpandet av katarerna på 1200-talet gav upphov till den synonyma beteckningen kättare.216
Utöver den ursprungliga betydelsen av avvikare inom den egna trosgemenskapen hade alltså heresi- och kättarbegreppet betydelsen av samhällsomstörtare.
Begreppet heresi, med alla dess konnotationer, flyttade in i politiken. I Ihalai-nens studie av det tidiga 1700-talets England exemplifieras detta samband med en bön ur den auktoritativa bönboken Book of Common Prayer där man i en och samma mening ber om beskydd ”from all sedition, privy conspiracy and rebellion; from all false doctrine, heresy and schism”.217 Den religionspolitiska termen schism kunde enligt Ihalainen också användas som en beteckning på inbördes-krig.218 I den tidiga frihetstidens Sverige kunde den som kritiserade riksdagens beslut eller rikets lagar benämnas som kättare, vilket kan förstås mot bakgrund av att grundlagarna från 1719 jämställdes med religiösa urkunder som Bibeln och bönen Fader vår.219
John Marshall har påpekat att heresi rätt och slätt kunde fun-gera som ett motsatsbegrepp till den sanna tron, särskilt i kontexter där demono-logi eller predestinationslära var inblandat: dikotomierna mellan Gud och djävul respektive frälsta och inte frälsta gav upphov till en dualistisk dynamik.220
214 Lyman, Rebecca J., "Heresiology: The invention of 'heresy' and 'schism'" in Casiday, Augustine & Norris, Frederick W. (ed.), The Cambridge History of Christianity. Contantine to
c. 600 (Cambridge 2007), s. 296.
215 Walsham 2009 [2006], s. 48–50.
216 Beteckningen katharer kommer av grekiskans katharos som betyder ren, efter vad katharerna ansåg sig vara i kontrast till sin omgivning.
217 Ihalainen 1999, s. 140.
218 Ihalainen 1999, s. 147–152.
219 Se Bodensten 2016, s. 72–73 och där angivna referenser.
Därutöver hade begreppet en moralisk dimension, vilken framgår redan av att det stammar från det grekiska ordet för val, heiresis. Heretikern tillskrevs ont upp-såt och illvilja som bevekelsegrunder för sitt val.221 Under tidigmodern tid finns det många belägg för att skillnaderna mellan förräderi och heresi eller brott och synd flöt samman. Walsham menar att dessa distinktioner kan förstås i ett gemen-samt meningssammanhang; heresi ansågs som en sorts förräderi precis som synd låg bakom brott.222 I en antologi om heresi i det tidigmoderna Europa framhåller John Christian Laursen att begreppet användes både om teologiska doktriner och olika aktiviteter, däribland nattliga sammankomster, ockult verksamhet och mo-ralisk depravation.223
Rättshistorikern Bo H. Lindberg har analyserat tidigmodern svensk lagstiftning kring ”kätteri” och konstaterat att den utgick ifrån en klassificering av tre olika kättartyper: ”stilla heretiker” (haeretici quieti), ”förförare” (seductores) och ”upp-rorsstiftare” (seditiosi).224
Det är värt att uppmärksamma att beteckningarna ”he-retiker” och ”upprorsstiftare” helt i linje med Walshams och Ihalainens iakttagel-ser användes överlappande. I ljuset av den bakgrundsteckning som här har pre-senterats är det inte förvånande att det var de två sistnämnda karaktärerna som betraktades som farliga. ”Stilla heretiker” (haeretici quieti) var enligt Lindberg där-emot möjliga att tolerera.225 Detta kan kontrasteras mot 1735 års religionsstadga som gav församlingsprästerna rätt att förhöra en person som bedömdes hysa en villolära, även om vederbörande levde lugnt och stilla och inte spred den.226
Här närmar vi oss en viktig teoretisk distinktion för toleransens gränser på ett generellt plan, nämligen vad som utmärkte en stilla heretiker. Utöver mottyperna ”förförare” och ”upprorsstiftare” som nämndes i lagstiftningen är även ”förar-gelse” ett centralt begrepp. Förargelse, eller scandalum, som var den latinska be-teckningen på fenomenet, satte ord på den förbrytelse som Lindberg träffande har benämnt ”brottets socialetiska betydelse”.227 Förargelse och skandal handlade där-med inte om att följa lag eller samvete, utan att ta hänsyn till vad som väcker
221 Kaplan 2007, s. 26; Ihalainen 1999, s. 141.
222 Walsham 2009 [2006], s. 50–60.
223 Laursen, John Christian (ed.), Histories of heresy in early modern Europe for, against, and beyond
persecution and toleration (Cambridge 2002), s. 9.
224 Lindberg 1992, s. 488–489. Lindberg påpekar att dessa benämningar återfinns även hos andra samtida jurister och teologer i Europa.
225 Lindberg 1992, s. 488–489.
226 Lenhammar 2000 s. 67–69.
anstöt hos medmänniskorna. Närmare bestämt signalerade begreppet att hand-lingen både riskerade att förleda andra till att begå samma brott och till att störa samhällsfriden. En särskilt intressant aspekt i sammanhanget som Lindberg näm-ner är att begreppet scandalum under medeltiden hade fått en betydelse som mot-sats till caritas – alltså kärleksbegreppet – i samhällsetiken.228 De resonemang från juridikens sfär som Lindberg redogör för står i samklang med forskningen om tolerans och intolerans i det tidigmoderna Europa. ”[B]eliefs did not offend pe-ople as much as behavior”, sammanfattar Benjamin Kaplan kärnfullt.229