Hemlighetsbegreppet var laddat. Anonyma fiender som smed hemliga planer i det tysta förekom regelbundet i vad Anna Maria Forssberg har betecknat som rikets ”långsiktiga propaganda”.420 I sin levernesbeskrivning använder Jesper Swedberg benämningen ”hemliga sammankomster” för att beteckna möten där den franska protestantpolitiken diskuterades som han fick höra talas om under ett besök i Paris i början av 1680-talet.421 Särskilt i relation till överheten var hemlig-hetsbegreppet betungande. En viktig aspekt av hemlighemlig-hetsbegreppet i det tidig-moderna Europa var nämligen furstens eller regentens rätt att hålla saker hem-liga.422 Hemlighetsmakeriet på högsta statliga nivå – som i Sekreta utskottet vars handlingar skulle vara dolda och dit man förlade ärenden som inte ansågs tåla allmänhetens kännedom och diskussion – betraktades därmed som det enda legi-tima.423 Det måste också påpekas att misstänksamheten mot sammankomster un-der alltför ordnade former förekom utanför religionspolitikens sfär. Exempelvis förbjöds allmänna sammankomster av borgerskapet i en kunglig stadga från
419 Pleijel 1935a, s. 168–169.
420 Forssberg 2005, s. 94.
421 Swedberg 1960, s. 51. Det kan tilläggas att protestanternas ”hemliga konsistorier” kallades ”conventicules” i statlig korrespondens, AN, TT 430:129, nr 14.
422 Snyder, Jon, Dissimulation and the culture of secrecy in early modern Europe (Berkeley 2009), s. 106–158.
1619.424 Även om det är rimligt att uppfatta pietistsammankomsterna som en sär-skilt känslig social praktik, var den alltså inte unik.
Samtidigt fanns det en lärodefinition inbäddad i begreppet. Exempelvis besk-revs pietistsammankomsterna som ”i löndom anstälte samqwäm, som gå ut på swärmerijer och förföra lärosatzers utspridande”.425 Pietistmisstänkta som förhör-des fick ofta frågan om de samtlat om något hemligt eller om ”djupsinnigheter”. Med detta avsågs till synes sådant som i motsats till katekesens klargörande form komplicerade trons innehåll och därför inte ansågs nyttiga för vanligt folk. För att visa att de delade den sistnämnda uppfattningen försäkrade de pietistmisstänkta gång på gång att de hållit sig till ”det enfaldiga” i läran, ett begrepp som alltså hade en positiv betydelse.426 Till detta kan läggas att profetiska rörelsers anspråk på att själva ha kontakt med Gud (oberoende av kyrkliga institutioner) kunde betecknas som anspråk på en ”hemlig” kommunikation.427
I en antipietistisk skrift från 1713 – det vill säga före det att kommissionerna tillsattes – framställdes mötenas hemliga karaktär som en direkt förbrytelse mot det bibliska påbudet om att den kristna tron måste förkunnas öppet: ”Evangelium skall inte uti vinklar och vrår och i löndom, utan uppå berget predikas och offent-ligen i ljuset höras!” Mot bakgrund av detta deklarerades i Sicklakommission-ens resolution att de hade i uppgift att motarbeta både ”uppenbara” och ”hemliga” verksamheter. Rudberg skrev om hur besökarna hemma hos Tollstadius viskade i varandras öron. Denna notis förmedlade inte bara intimitet, som jag påpekade i ett tidigare avsnitt, utan också hemlighetsmakeri. Att tala tyst om saker kunde förmedla att man förstod att ämnet var politiskt känsligt eller i värsta fall planerade en komplott.430
Mot denna hotbild responderade de anklagade personerna. Grubb nekade ex-empelvis till att hans verksamhet skulle ha varit hemlig och samtidigt gav en defi-nition av vad han avsåg med begreppet: ”det borde wäl snarare heta hemlig sam-mankomst om man hölle det så lönt at ingen finge höra eller weta hwad man för
424 Sennefelt 2011, s. 79.
425 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 567–568.
426 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 37, 42; RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 404; RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 18–24°, särskilt s. 20–21°, 66°.
427 Heyd 1995, s. 20.
428 Citatet är hämtat från en anti-pietistisk stridsskrift författad av Strängnäsprästen Ingemund Bröms: Ingemund Bröms, Pietismus detectus… (1714), s. 13.
429 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 877.
händer hade”. Grubb förutsatte alltså att förekomsten av information och upp-lysningar gjorde att man inte kunde hävda att något var hemligt. Cedersparre gick istället i svaromål mot den samhällsomstörtande dimensionen av begreppet och tillbakavisade att de sammankomster han deltagit i kunde betecknas med
[t]het förachteliga namnet av hemliga Conventicula, hwilket man allehada hörer till the sammankomster, hwarutinnan onda ting förehafwas och hwa-rest emot Öfwerheten, Regeringsformen, Religionen och then almänna sä-kerheten något stämplas.
De personer som stod anklagade i Sicklamålet påpekade att deras sammankomster inte alls hade varit hemlighållna och att de genom att svara öppet inför kommiss-ionen visade att det inte fanns något att dölja. På ett liknande sätt reagerade Tollstadius, när anklagades för att han ”hemligen har blåst under denna omkring sig frätande elden”.433 Med Jesu arrestering i Johannesevangeliet som förebild hän-visade Tollstadius till att han hade verkat ”uppenbarligen och icke hemligen”. Därigenom förflyttade han samtidigt skulden för den hemliga verksamheten till sina motståndare. Genmälet klingar i analogi med Jesu ord till sina dem som ar-resterade honom: ”Jag hafver uppenbarliga talat för verldene; jag hafver alltid lärt i Synagogon, och i templet, der alle Judar komma tillsamman; och hemliga hafver jag intet talat.”434 Chrystel Bernat har visat att samma bibelord stod i centrum för en diskussion bland franska protestanter i mitten av 1700-talet som handlade om huruvida det var fel att träffas i hemlighet som de gjorde för att undvika repress-ion. Diskussionen visar att det fanns en starkt normativ kultur om att inte träffas i hemlighet. Av nödtvång kunde protestanterna ändå motivera denna praktik.435
Vidare hävdade Tollstadius att han ”icke förvägrat någon som velat komma hem till honom”. Här är det något oklart vem han avser. Det kan tolkas som ett försvar av att han tog emot besök från de personer som sökte sig till hans bo-stad, vilket, som vi såg i det förra avsnittet, han kritiserades för. Men troligtvis
431 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 49°.
432 I ett memorial i samband med den teologiska utfrågningen hänvisade de inledningsvis till 1 Petr 3:15 angående plikten att öppet svara för sin tro: ”Warer ock altid redebogna til at swara hwarjom ock enom, som begärer skäl til det hopp, som i eder är, och det med sachtmodighet och fruchtan.” Se RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 600.
433 RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, s. 44°. Min kursivering.
434 Bibeln, Joh 18:20, 1713 års översättning.
435 Bernat, Chrystel, "Une foi au secret ? Captivité, hommage à Dieu et clandestinité protestante (1685-1791), Revue de l'histoire des religions 2011:2 2011, s. 199–200.
avsåg han också att förmedla att verksamheten var allmänt känd. I Umeåkom-missionens protokoll finns en liknande formulering: ett vittne berättade att han ”ej wiste af några hemliga sammankomster, emedan de Holmqvist har hölt, skjedde för öpna dörar”.
Kommissionsledamoten Anders Båld resonerade på ett liknande sätt i praktiska termer kring fenomenet:
Misstanke för partier och söndring i religionen eller uproor i landet kan intet falla på them, som winlägga sig om, at försaka thenna werldsens ähra och skatter, och at uti trona förkofra sig under tålamod och lydna, samt allehanda christeliga dygders utöfning, jemwäl at utwidga Christi rike. Ther till med så skier här alt fuller privatim och enskylt, men doch icke lönliga och hemligt, effter hwar en står fritt at ther sig infinna och kan märka om något förelöper, som länder af söndring och skiljachtighets skiftande.438
Båld menade alltså att sammankomsterna inte kunde kallas hemliga om det stod var och en fritt ”at ther sig infinna”. Man kan fråga sig vad han menade med denna utsaga; att vem som helst kunde söka upp sammankomsterna betraktades ju som vi har sett som ett problem av ordningsstörande karaktär. Rimligtvis avsåg han att det stod kommissionens ledamöter fritt att besöka dem. Flera av landets ledande präster och biskopar, exempelvis Jesper Swedberg, hade redan besökt Elias von Wolkers sammankomst i hemmet och gett honom goda vitsord. Därmed skulle han alltså mena att sammankomsterna låg öppna för överheten att granska. Det ligger därför nära till hands att anta att konventikelbegreppet handlade alltså mer om polemiska framställningar och politisk kategorisering – och påtryckningar mot arrangörer av sammankomster att stänga dörren om sig – än om att pietis-terna verkligen bedrev hemlig verksamhet.
Sammantaget ligger det nära tillhands att anta att hemlighetsbegreppet saknade sociala och rumsliga kriterier och istället uttryckte en ovisshet, med andra ord att man hade knapphändig kännedom om vad som försiggick på sammankomsterna. Det som förenar de olika definitionerna är ovissheten: om vad som har sagts, om vad som har hänt och om detta okända hotar samhällsordningen. Hemlighetsbe-greppet refererade alltså sannolikt framför allt till ambitionen att från överhetens sida ha vetskap om och kontroll över vad som försiggick på sammankomsterna.
437 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 25 f°.
438 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 424–425.
439 PRP 1723, s. 185; RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 541–550. Prästerna som angavs ha besökt Wolker var Jesper Swedberg, Herman Schröder, Anders Båld och Sven Caméen.
Walsham påpekar att det var de sekulära ämbetsmännens plikt att ingripa när re-ligiös avvikelse kunde misstänkas för konspirativ verksamhet.440
Givet kraven på diskretion, vilka i detta kapitel har visats vara mycket genom-gripande i kommissionens utredningar, framstår det närmast som en sorts dubbel bestraffning att även dem som möjligtvis försökte att hålla sammankomsterna hemliga framhölls som farliga. De pietistmisstänkta hade alltså två toleransgränser att förhålla sig till: det ordningsstörande bullret som skulle pareras med idealet om stillhet och stillheten som misstänktes för konspiration. Sammankomsterna be-hövde alltså vara diskreta och samtidigt öppna, men varken offentliga eller hem-liga; kända av vissa personer men okända av andra. Samtidigt framstår dessa kate-gorier som tämligen öppna: sällskapslivet kunde förhandlas.
440 Walsham 2009 [2006], s. 53–60.