Pietism är inte namnet på en specifik rörelse grundad vid en given tidpunkt. ”Pi-etist” och ”pietisteri”, som var de samtida beteckningarna, var istället från början beskyllningar riktade mot vad som uppfattades som religiösa avvikare. Det var först senare, långt efter den period som ligger till grund för denna undersökning, som pietist blev en självbenämning och pietism beteckningen på en fromhetstrad-ition (termen pietism likt andra “ismer” daterar från 1800-talet). Mot denna hi-storiska bakgrund finns det också många olika uppfattningar bland forskare om hur pietism bör definieras och inom vilka kronologiska ramar dess historia bör skrivas. Diskussionen som här följer kan förhoppningsvis bidra till att klargöra eventuell begreppsförvirring. Samtidigt ämnar jag i detta avsnitt stipulera tre sam-lande karaktärsdrag för pietism.
Om det är komplicerat att ringa in pietism som fenomen är det däremot enklare att precisera en startpunkt i tid och rum för när ordet pietist började användas. I sökandet efter en rimlig definition ter det sig därför logiskt att börja just där. Vi hamnar då i Frankfurt am Main på 1670-talet i kretsen kring den lutherske präs-ten Philipp Jacob Spener (1635–1705). I sitt hem arrangerade Spener regel-bundna samlingar som han kallade för collegia pietatis, ”fromma sammankoms-ter”. Det var dessa sammankomsters deltagare som först kallades för pietister. Själv betecknade Spener sammankomsterna ecclesiola in ecclesia, ”mindre församlingar i församlingen”. Den sociala praktiken att samlas under dessa former i hem eller privata hus utgjorde ett normbrott. I Sverige fick religionsutövning enbart ske i kyrkolokalen under närvaro av präst, i hushållets hägn under dess föreståndares ledning eller i enskildhet. Själva sammankomstformen frestade alltså på toleran-sens gränser i detta avseende.151
Men pietistkonflikterna gällde också innehållet, alltså vad som dryftades och lärdes ut på sammankomsterna. Det gällde dels infekterade lärofrågor, dels mora-lisk kritik mot kyrka, samhälle och prästerskap. Utmärkande för Speners skrift Pia
desideria (1675), som brukar framhållas som pietismens programförklaring, är just
den starka tilltron till människans förpliktelse – och förmåga – till moralisk och andlig förbättring. Denna tanke kopplades explicit till tron på att tusenårsriket
151 För en klargörande genomgång för gränsdragningarna för en legitim andakt, se Nordbäck, Carola, "The conservative Pietism and the Swedish confessional state, 1720-1740", Van Lieburg, Fred, Confessionalism and Pietism. Religious Reform in Early Modern Europe (Mainz 2006), s. 225.
stod för dörren, alltså den period framåt tidens slut som förebådade Jesu åter-komst. Det profetiska budskapet att domedagen närmade sig och att man borde göra bättring var strävt men rymde samtidigt en optimism som i teologiska termer uttrycktes genom läran om människans pånyttfödelse och helgelse. Människans bättringspotential uttrycktes i frasen ”Hoffnung besserer Zeiten”, hopp om bättre tider, och Spener förväntade sig såväl judarnas omvändelse som påvedömets fall.152
Om sammankomsterna väckte anstöt för formens skull utgjorde budskapet om moralisk uppryckning och bättre tider ett innehållsmässigt sprängstoff. I förläng-ningen gav nämligen de pietistiska anspråken upphov till konflikter om enskilda prästers legitimitet. Dessutom knöt pietisterna provocerande nog sin position i konflikten explicit till Luthers kamp på 1500-talet.153
Något annat som kännetecknade pietismen var kritiken mot den samtida uni-versitetsteologin. Enligt den pietistiska kritiken bidrog teologin vid universiteten till att reducera tron till akademiska distinktioner och polemiska konflikter på bekostnad av aspekter som rörde livsföring och fromhetsliv. Det är mot bakgrund av denna kritik som pietism ofta sätts i motsatsställning till ”luthersk ortodoxi”. Peter Vogt har exempelvis definierat pietismens kärna som praktiken ”att ge per-sonligt vittnesbörd om sin tro” och fokusera på ”inre upplevelse[r]”, vilket han ställer mot fokusering på läran.154 En sådan definition anknyter till typiska kon-fliktlinjer mellan lära och leverne eller tradition och förnyelse, men det finns an-ledning att ifrågasätta om den ger en rättvis bild av situationen. Som kyrkohisto-rikern Anders Jarlert har påpekat finns det en påtaglig risk att all form av personlig religiös tillägnelse sorteras som pietism medan ortodoxin framstår som ”pietism-ens ofromma motsats”.155
Om pietism förstås som en generell beteckning på luthersk fromhet som beja-kar inre upplevelser kan den ges en lång förhistoria. En möjlig startpunkt är den lutherske prästen Johann Arndts (1555–1621) andaktslitteratur från det tidiga 1600-talet, med Den sanna kristendomen (1606, i svensk översättning 1647) och
Paradisets lustgård (1612, i svensk översättning 1648) som främsta titlar.
Kopp-lingen mellan Arndt och Spener är omedelbar; Speners Pia desideria skrevs rentav
152 Wallmann, Johannes, Der Pietismus. Ein Handbuch (Göttingen 1990), s. 43–50.
153 Vogt, Peter, ”In search of the invisible church: the role of autobiographical discourse in eighteenth-century German Pietism”, Van Lieburg, Fred, Confessionalism and Pietism. Religious
Reform in Early Modern Europe, Verlag Philipp von Zabern (Mainz 2006), s. 298-300.
154 Vogt 2006, s. 311.
155 Jarlert, Anders, "Den missförstådda ortodoxin", Jarlert, Anders & Rubenson, Samuel,
ursprungligen som ett förord till en postilla skriven av Arndt.156 Om Arndt inklu-deras i den pietistiska traditionen kan dess ursprung emellertid svårligen beskrivas som teologiskt avvikande. Arndts två ovan nämnda titlar var nämligen mycket allmänt spridda och inte ansedda som kontroversiella förrän i samband med pi-etistkonflikterna.157
Somliga forskare, däribland Hartmut Lehmann och Emmanuel Linderholm, har förespråkat en ännu vidare definition av pietism genom att även inkludera likartade reformerta, puritanska och katolska rörelser som uppstod på 1600-ta-let.158 Pietismen betraktas då som en del av en allmän trend med fromma rörelser som växte fram i skuggan av 1600-talets många krig och farsoter. Ett starkt argu-ment för att undersöka pietism som en del av ett nätverk med samtida liknande rörelser är att de rent praktiskt inspirerades av varandras verksamheter och skrif-ter.159 I Holland kallades reformerta rörelser som samlades i hemmet också för pietister. Sammankomstformen som beskrivits ovan hade dessutom först uppstått i reformerta kretsar.160 I den andra kronologiska änden inkluderar somliga forskare en mängd olika religiösa rörelser som uppstod på 1700- och 1800-talen och på olika sätt anknöt till pietismens skrifter, moraliska krav, sammankomstformer el-ler kamp mot rannsakande myndigheter. Detta gälel-ler i synnerhet den anglosaxiska
156 Lehmann, Hartmut, ”Philipp Jakob Spener’s Pia Desideria: A Small Book with a Far-Reaching Effect”, Gudmundsson, David, Maurits, Alexander, Nykvist, Martin & Sidenvall, Erik (ed.),
Classics in Northern European Church History over 500 Years. Essays in Honour of Anders Jarlert
(Frankfurt am Main 2017).
157 Jarlert, Anders, "Johann Arndt, die Erweckungsbewegungen und das schwedische Frömmigkeitsleben", Johann Arndt - Rezeption und reaktion im Nordisch-Baltischen Raum, Studentlitteratur (Lund 1999), s. 97. En redogörelse av alla Arndt-utgåvor i Sverige under 1600- och början av 1700-talet ges i Nordstrandh 1951, s. 130–137.
158 Frågan diskuteras med utgångspunkt i religiösa rörelser av olika konfessioner i Van Lieburg 2006 och summeras förtjänstfullt i Lehmann, Hartmut, "Four competing concepts for the study of religious reform movements", i van Lieburg, Fred, Confessionalism and Pietism.
Religious Reform in Early Modern Europe, Verlag Philipp von Zabern (Mainz 2006). Analogin
mellan pietism och andra religiösa rörelser från en svensk, kyrkohistorisk horisont redovisas i Linderholm, Emanuel, Pietismen och dess första tid i Sverige (Stockholm 1966), s. 26:
”Piet-ismen är en växlande, mångskiftande företeelse, som icke framträder på en gång färdig, utan
har sin egen inre utvecklingshistoria. I det stora hela är denna analog med den utvecklingsgång, vi förut funnit inom puritanismen och praecisismen.”
159 En uppdaterad redogörelse för nätverk mellan pietism och andra liknande rörelser under slutet av 1600-talet finnes i Claesson, Urban, Kris och kristnande: Olof Ekmans kamp för
kristendo-mens återupprättande vid Stora Kopparberget 1689–1713: pietism, program och praktik
(Göte-borg 2015), s. 90–127. Se även Nordbäck 2004, s. 185–186; Nordstrandh 1951, s. 130–164.
160 Linderholm 1966, s. 27–29, 39. En inspirationskälla som är särskilt nämnvärd är den svårbe-tecknade dissenten Jean de Labadie, som också besökte Spener i Frankfurt, se Fabre, Pierre An-toine, Fornerod, Nicolas, Houdard, Sophie & Pitassi, Maria-Cristina (dir.), Lire Jean de
forskningen där beteckningen pietism ofta används som en synonym till ”evan-gelicism” och ett samlingsnamn på protestantiska väckelserörelser utan bundenhet till någon särskild tidsperiod och oavsett kopplingar till Arndt eller Spener.161
Jag har inte någon ambition i denna avhandling att stipulera någon teologisk eller organisatorisk definition av vem som var pietist (och vem som inte var det). Ovissheten om vad pietism var för något och vem som var pietist utgjorde som tidigare nämnts rentav ett bakomliggande skäl för att kommissioner tillsattes för att utreda fenomenet: denna misstänksamhet utgör en utgångspunkt för studien. Avhandlingens frågeställningar förutsätter alltså inte någon på förhand stipulerad definition av pietism. De personer, grupper och nätverk som här omnämns som pietister eller anhängare av pietismen bör alltså i strikt mening uppfattas som miss-tänkta för pietism eller i utredningarna utpekade som pietister.162
Trots nämnda problematiseringar kan pietismens innehåll ändå sammanfattas i följande tre punkter: (1) praktiken att samlas i privata hus, (2) budskapet om människans förpliktelse – och förmåga – till moralisk och andlig förbättring och (3) kritiken mot lärocentrering och fokusering på fromhetsliv. Dessa punkter gäl-ler oavsett kronologiska ramar, men eftersom det finns betydande geografiska och tidsmässiga variationer är det likväl viktigt att situera den pietism som studeras i tid och rum.