På motsvarande sätt, också med hänvisning till hedersterminologi, anklagades pi-etister för att skada enskilda prästers ”goda namn och rykte”.663
Bland de vanlig-aste frågorna vid förhören var huruvida förakt hade uttryckts mot prästeståndet eller någon enskild präst.664 I skriftväxlingen mellan den pietistvänlige prästen Nils Grubb och pietistmotståndaren Johan Telin finner vi ömsesidiga anklagelser om kränkande yttranden. Grubb menade att hans församling var utsatt för falsk ryk-tesspridning, medan Telin anmärkte på att Grubb istället för att delge sin version till konsistoriet ägnade sig åt att ”genom publique smädeskrifter, igenomhäkla och
661 Claesson 2015, s. 172.
662 Nordbäck 2004, s. 251.
663 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 60–62°.
664 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 66°, 104°, 111–112°, RA, ÄK 191, Tollsta-diuskommissionen, Acta, s. 280–283°.
utskiäma” honom.665 Anklagelsen kunde också kopplas till prästerskapet eller präs-teståndet som kollektiv: ”De novatores tenderar att swärta och illaluchtande giöra hela wårt stånd”, skrev den ovan nämnde Växjöbiskopen David Lund i en pro-memoria å ståndets vägnar på riksdagen 1723.666
I Umeåkommissionen beskylldes en pietistanklagad för att ”icke allenast skjämma Pastoren, utan och hela S.
Mini-sterium”.667
Pietismens kritik mot prästers bristande moral är välkänd, liksom deras praktik att själva välja vilken präst de ville höra predika. Lägg därtill att prästeståndets privilegier, i synnerhet under riksdagen 1723, var under förhandling. Några pie-tistsympatisörer med riksrådet Josias Cederhielm i spetsen hade fått till stånd en ecklesiastikdeputation som skulle utreda lekmännens inflytande i kyrkan. Denna utredning uppfattades som ett hot mot prästerskapets ställning.668
Dessa förhål-landen är välkända i tidigare forskning; vad jag vill visa på är att dessa attityder gav upphov till konflikter med en påtaglig hedersdimension.
Ett fall från 1650-talets Norge erbjuder en intressant jämförelsepunkt. Det är Arne Bugge Amundsen som har uppmärksammat hedersdimensionens betydelse i ett rättsfall rörande en man vid namn Niels Chronich, som benämndes som entusiast. Amundsen redogör i sin studie först för de teologiska skiljelinjerna samt för de ordningsbrott som Chronich ansågs ha gjort genom att predika utanför sitt privata hus och därigenom orsaka offentlig skandal. Därefter påpekar Amundsen, intressant nog, att Chronichs ärekränkande tillmälen mot präster blev ett centralt tema i rättegången mot honom. Chronich försvarade sig med att anklagelserna mot falska profeter i Bibeln var betydligt grövre än dem som han riktat mot präs-terskapet. Ombedd att ta tillbaka en specifik beskyllning mot en präst om att denne var en ”tjuv och mördare” hänvisade Chronich till att utsagan måste förstås som en andlig anklagelse. I en övergripande kommentar menade han att de präster
665 UUB, K94, Telin 1722, s. 8.
666 Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1723, s. 514. Se även RA: F12-91, ”Bref till samtl konsistorier ang pietisteriet”, s. 3. Se även 1713 års ”förbud emot willfarelser och swärmerier” där pietis-terna anklagades för att förringa prästämbetet: Stiernman 1744, s. 179–180. Se också Ecclesi-astikdeputationen bild nr 2331: ”huru skadeliga och förföriska böckers införande, smädeskrif-ters tryckande och utspridande, särdeles emot et helt stånd”. Se även det brev som den 21 ok-tober 1723 skickades ut till rikets konsistorier med anledning av ”den öfverhandtagande ho-pen, som ej låter sig ledt vara att oroa Guds församling med uppfunna nyheter och att offentli-gen skända och tadla vårt stånd.” (Källström 1894, s. 207–212)
667 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 50–51.
som fäste vikt vid dessa anklagelser brydde sig för mycket om heder och för lite om vad Guds ande hade att säga.669
Fallet med Chronich visar på en möjlig parallell till fallet med den pietistiska kritik som deras motståndare uppfattade i hedersrelaterade termer. Möjligtvis ut-gick pietistsympatisörer i likhet med Chronich från att deras yttranden var att betrakta som andlig kritik och inte kunde räknas som smädelser i vanlig mening. Men det var inte så de uppfattades av kommissionerna. I detta sammanhang är det intressant att lägga märke till en särskild formulering i Johan Possieths riks-dagspredikan 1723, där denne, med avsikt på pietisterna, konstaterade att ”[e]gen-nyttigheten umgår med thet Almenna Bästa, såsom den falske propheten med Jesu namn.”670 Givet kontexten var det pietisterna som representerade de falska profe-terna i Possieths predikan, de som satte egennyttan främst genom att framträda som falska profeter.
Karin Sennefelt har i sin undersökning av utomparlamentariska politiska prak-tiker i frihetstidens Stockholm uppmärksammat att smädeskrifter och politiska kommentarer som fästes på ledande personers portar i många fall innehöll bibel-citat från profetböcker eller anspelningar på bibelberättelser från desamma. Att anknyta till profeternas tal förefaller alltså ha varit en gångbar form för kritik mot överheten. Sennefelt förstår kritiken mot bakgrund av att analogierna mellan Sve-rige och Israel som Guds utvalda folk var ett framträdande drag i böndagsplakat och andra förmedlingskanaler av kollektiva gemenskapsföreställningar.671 Profe-ternas roll i såväl bibelböckerna i fråga som i kyrkliga sammanhang var alltså att uttrycka en uppriktig kritik inåt, riktad mot det egna folket och de egna auktori-teterna, med anspråk på att framföra budskap från Gud om omvändelse och bätt-ring.
I Erik Bodenstens undersökning ges exempel på hur uppriktighet framfördes som ett skäl för att motivera ett yttrande som normativt sätt borde förtigas; en inflytelserik mösstext från 1740 inleddes med ett avståndstagande från ”alla äre-röriga smädeskrifter, hvarutinnan hat och afvund fört pennan”, men fortsatte med att ”sanningen” och ”medfödd uppriktighet” tvingade honom ”att taga bladet från munnen och säga allting rent ut”.672 Det ligger nära till hands att se en koppling mellan försvaret för uppriktighet och sanningssägande i ett politiskt sammanhang och profetiskt motiverad kritik.
669 Amundsen, Arne Bugge, ”A separatist movement in Norway around 1650. A contribution to the history of Pietism in Europe”, Van Lieburg, Fred, Confessionalism and Pietism. Religious
Reform in Early Modern Europe (Mainz 2006), s. 250–251.
670 Possieth 1723, s. 253.
671 Sennefelt 2011, s. 105–106, 115–116.
Vikten av att kunna framställa sin kritik i legitim form var naturligtvis bety-dande i ett samhälle där offentligt åsiktsutbyte i rikspolitiken och i religiösa frågor inte var tillåtet. I detta sammanhang kan budskapet om att pietisterna var falska profeter tolkas som att deras kritik mot den egna överheten var illegitim, uttryckt i tidens gångbara moraliska termer om egennytta kontra det allmänna bästa. Som nämndes i bakgrundsteckningen kan ett par uppstådda konflikter härledas speci-fikt till den söndag där texterna handlade om falska profeter (åttonde söndagen efter Trinitatis).
Konflikterna som gällde kränkande yttranden mellan pietister och deras mot-ståndare kan alltså uppfattas som personkonflikter med ömsesidiga kränkningar, kyrkokonflikter med en tydlig maktdimension och möjligtvis också utifrån den profetiska aspekt som här har redovisats, även om detta inte uttrycktes explicit. Men vid sidan om personkonflikter och kyrkliga maktstrider fanns också en tyd-ligare rikspolitisk dimension som i det följande skall belysas.