Samexistens är det mest centrala begreppet i 00-talets forskning om tolerans och intolerans i det tidigmoderna Europa.78 Avsikten med begreppet var att stipulera motsatsen till det konfliktperspektiv som enligt dessa studier hade överbetonats i tidigare forskning. Men perspektivet rymmer också en större ambition om att
74 Forssberg, Anna Maria, The Story of War: church and propaganda in France and Sweden in
1610-1710 (Lund 2016), s. 193–211.
75 Lemoine, Jean, Memoires des évêques de France sur la conduite à tenir à l’égard des réformés (1698), (Paris 1902).
76 Citaten är hämtade från Kaplan 2007, s. 9.
77 För en diskussion om detta, se Turchetti, Mario, "Religious Concord and Political Tolerance in Sixteenth- and Seventeenth-century France", The Sixteenth Century Journal vol. 22 (1991), s. 15–25.
78 “Introduction”, Dixon, Scott C., Freist, Dagmar & Greengrass, Mark (ed.), Living with religious
diversity in early-modern Europe (Farnham 2009), s. 3, 10; Kaplan 2007, s. 8, 233, 336, 354;
Boisson, Didier & Krumenacker, Yves (dir.), La coexitence confessionelle à l’épreuve. Études sur
söka en orsaksförklaring till framväxten av ett ideal om tolerans bortom utveckl-ingen av toleransidéer och toleransedikt.
I en historiografisk reflektion påpekar Walsham att forskningen om samex-istens implicerar en historieteoretisk omläggning från en webersk syn på staten som katalysator för enhetspolitik till ett durkheimskt perspektiv på social sam-manhållning. Därutöver markerar den ytterligare ett perspektivskifte. Tidigare forskning som har intagit det durkheimska perspektivet har nämligen snarare fo-kuserat på våldsamma aspekter av de breda massornas handlande. Ett exempel på det är Denis Crouzets ofta refererade studier av folklig våldsutövning under de franska religionskrigen. Forskningen om samexistens fokuserar istället på om hur människor av olika konfession klarade av att leva tillsammans.
I en artikel från 1996 myntade Robert W. Scribner uttrycket ”tolerance of
practical rationality”. Med begreppet ville han understryka hur folk i allmänhet
kunde ha nära till pragmatiska lösningar på vad som teoretiskt sätt kan framstå som politiska eller konfessionella låsningar. Samtidigt underströk han att sådana uttryck för tolerans saknade stabilitet och därför lätt kunde försvinna.81
Kaplan gör en mer optimistisk värdering av samma fenomen. Med utgångspunkt i män-niskors vardagsliv konstaterar han först att reformationstidens stridigheter och de uppdelningar i olika grupper som följde på dem gjorde frågan om hur man skulle hantera människor med andra trosuppfattningar till en fråga om vardaglig samex-istens för miljontals människor i Europa. Hans hypotes är att olika former av to-lerans växte fram som ett svar på dessa nya förhållanden.82
I inledningen till antologin Living with religious diversity in early-modern Europe föreslår historikern Scott C. Dixon att konfessionella relationer var pragmatiska till sin karaktär och att tidigare forskning har fäst för stor vikt vid tolerans som en fråga om filosofisk och politisk förhandling. Enligt Dixon bör studier av tolerans i historien snarare fokusera på tolerans som attityd: vänlighet, moderation, med-mänsklighet och civiliserat uppträdande. Kort sagt undersöker Dixon moraliska handlingsnormer som uttrycktes på andra sätt än i filosofiska eller politiska an-vändningar av toleransbegreppet.
79 Det historieteoretiska resonemanget kring Weber, Durkheim och Crouzets forskning är hämtat från Walsham 2009 [2006], s. 106. Se även diskussionen i Scribner 1996, s. 39–40.
80 Crouzet, Denis, Les guerriers de Dieu: la violence au temps des troubles de religion (vers 1525–vers
1610) (Seyssel 1990).
81 Scribner, Bob, "Preconditions of tolerance and intolerance", Grell, Ole Peter & Scribner, Bob (ed.), Tolerance and Intolerance in the European Reformation (Cambridge 1996), s. 38–39.
82 Kaplan 2007, s. 8. Se även Walsham 2009 [2006], s. 279.
Fokus i forskningen om samexistens har legat på mellanmänskliga relationer inom släktskap, grannskap, medborgarskap och sällskapsliv. Analytiska begrepp som assimilation, segregation och integration har använts för att skönja mönster om hur tolerans kan sägas ha växt fram. En del forskning har visat att tolerans-praktikerna kunde få en gemenskapsgrundande funktion. Detta gäller framför allt ett antal studier av den franska protestantpolitikens genomslag på lokal nivå, vil-ken har kunnat visa på hur personer från olika konfessionella grupper och ämbets-innehavare på lägre nivå kunde praktisera olika former av gemensamt motstånd mot myndigheternas riktlinjer i religionspolitiken.
I en pionjärstudie på fältet visar historikern Gregory Hanlon att de konfession-ella konflikterna i en sydvästfransk by med lika delar katolsk och protestantisk befolkning var mycket få och att invånarna snarare var förenade av en ”intense
sociability”. Men det finns också studier som vittnar om skarpa konfessionella gränser. Hanna Sonkajärvi har i en studie om Strasbourg efter den franska annek-teringen 1681 visat att konfessionstillhörighet var viktigare än den etniska tillhö-righeten för hantverkarna. Tyska katoliker assimilerades snabbt i stadens skrån. Sonkajärvis studie illustrerar samtidigt att de nationella kategorierna hade ringa betydelse i detta sammanhang: det var regleringen av det bikonfessionella tillstån-det och senare uppluckringen av tillstån-detsamma genom tillåtantillstån-det av konfessionsöver-skridande äktenskap 1774 som skapade förutsättningar för politisk enhet. Samexistensperspektivet har sammantaget visat på vikten av att studera religions-politikens lokala verklighet för att på allvar förstå den dynamik som uppstår av att människor sympatiserar med varandra, finner egna vägar till en tolerant samex-istens och genom ord och handling agerar tillsammans mot myndigheter – eller inte gör det.
84 Luria, Keith P., Sacred boundaries: religious coexistence and conflict in early-modern France (Washington D.C. 2005); François, Étienne, Die unsichtbare Grenze: Protestanten und
Katholiken in Augsburg 1648-1806 (Sigmaringen 1991); Dixon 2009; Boisson & Krumenacker
2009; Wilson, Christie Sample, Beyond Belief: Surviving the Revocation of the Edict of Nantes in
France (Bethlehem 2011).
85 Se t.ex. Boisson, Didier, Les protestants de l’ancien colloque du Berry de la révocation de l’Edit de
Nantes à la fin de l’Ancien régime (1679-1789) ou l’inégale résistance de minorités religieuses
(Paris 2000); Daireaux, Luc, Réduire les huguenots : Protestants et pouvoirs en Normandie au
XVIIe siècle (Paris 2010); Borello 2004.
86 Hanlon, Gregory, Confession and Community in Seventeenth-Century France: Catholic and
Protestant Coexistence in Aquitaine (Philadelphia 1993). För studier i Hanlons anda som har
presenterat liknande resultat, se Krumenacker 1998, s. 115–116; Joblin 2012, s. 108–109.
87 Sonkajärvi, Hanna, ”From German-Speaking Catholics to French Carpenters: Strasbourg guilds and the role of confessional boundaries in the inclusion and exclusion of foreigners in the eighteenth century”, Urban History 35:2 (2008), s. 202–215.
En annan utgångspunkt i forskning om tolerans i praktiken har varit att foku-sera på hur enskilda personer förhöll sig till överhetens krav och förväntningar. Forskningen om franska protestanter under 1600- och 1700-talen är intimt för-knippad med begreppet nikodemism, vilket betecknar praktiken att utföra reli-giösa plikter utan att samtycka till dem. Det kunde exempelvis innebära att ta emot de katolska sakramenten men samtidigt, i enlighet med den reformerta trons annorlunda sakramentssyn, inte erkänna dem.88 En sådan taktik för att undvika repression förkastades förvisso, åtminstone offentligt, av såväl Calvin som katolska kyrkoföreträdare som omoralisk.89 Samtidigt kunde ett nikodemistiskt agerande utgöra en pragmatisk lösning på toleransens dilemma, så länge förhållandet inte uppdagades. Alexandra Walsham har i en uppmärksammad studie gjort liknande analyser av så kallade ”church papists” inom den engelska kyrkan, det vill säga med-lemmar som i hemlighet praktiserade en katolsk tro.90 Forskningen om niko-demism tillmäter religiösa avvikare en mer självständig och aktiv position än den forskning där religiösa avvikare analyseras som del i ett religiöst kollektiv, som objekt för idéer om tolerans eller som passivare mottagare av toleranspolitikens undantagslagstiftningar.
Fokuseringen på enskilda personers handlande ligger i linje med det perspektiv som fått stort genomslag i tysk forskning under rubriken Ambiguitätstoleranz. Be-greppet lanserades först av islamologen Thomas Bauer i en studie från 2011 där han undersöker tolerans i praktiken inom islam i ett historiskt perspektiv. Hans utgångspunkt är att religionspolitik inte enbart bör undersökas genom att studera religiösa normer och plikter utan även måste ta i beräkning att kulturer skiljer sig åt genom olika sätt att erbjuda tolerans i praktiken. Med denna utgångspunkt analyserar Bauer exempel på vad han kallar Ambiguitätstoleranz, det vill säga mångtydiga förhållningssätt till religiösa och moraliska läror och plikter. Hans tes är att många förmoderna toleranspraktiker inom islam har tonat bort under den moderna epoken och att dessa behöver synliggöras för att uppmärksamma väsent-liga skillnader mellan förmodern och modern islam.91
88 Ämnet diskuteras förtjänstfullt utifrån franska protestanters reflektioner kring fenomenet i Cherdon, Laetitia, ”La dénonciation du nicodémisme à l’époque de la Révocation de l’Edit de Nantes”, Bullentin de la Société d’Histoire du Protestantisme Français, no. 153/1 (2007).
89 Walsham 2006 [2009], s. 196; Zagorin, Perez, Ways of lying : dissimulation, persecution, and
con-formity in early modern Europe (Cambridge 1990), s. 70–78.
90 Walsham, Alexandra, Church Papists: catholicism, conformity, and confessional polemic in early
modern England (Woodbridge 1993).
Bauers forskning gäller islam men hans perspektiv har applicerats på tolerans-praktiker inom kristna sammanhang i det tidigmoderna Europa i antologin
Kon-fessionelle Ambiguität. Uneindeutigkeit und Verstellung als religiöse Praxis in der Frühen Neuzeit (2013). Denna ingång till ämnet ger ett annat perspektiv än i tidigare forskning som behandlat frågan om tolerans i äldre tid med utgångspunkt i det analytiska begreppet Duldungstoleranz, det vill säga ”tålamodstolerans”. Frå-gan har då varit hur mycket avvikelse som överheten tolererar och hur länge den står ut. Genom beteckningen Ambiguitätstoleranz ifrågasätts den monolitiska re-lationen mellan överhet och avvikare. Konfessionella identiteter betraktas inte som avspeglingar av olika konfessioner, utan som varierande, föränderliga och per-formativa. Med andra ord fästs uppmärksamhet vid hur avvikare kunde välja att uppträda på olika sätt och att det fanns mer kulturellt betingade och implicit för-stådda toleransgränser än dem som var föremål för explicit politisk förhandling.92
Tre aspekter som tas upp i antologins olika bidrag har särskild relevans för min undersökning. För det första analyseras hur religiös tillhörighet manifesteras per-formativt, vilket bidrar till att precisera min fokusering på praktiker i form av umgängesliv och beteende. För det andra lyfts frågan under vilka förutsättningar som religiös otydlighet ansågs behöva diagnosticeras och i anslutning till det, hur frågan om otydlighet och förställning diskuterades. Det är en särskilt viktig fråga för min andra empiriska delstudie om toleransens gränser för enskildas beteende. För det tredje riktas fokus mot vad som kallas för ”undvikandetaktiker”, det vill säga hur religiösa avvikare lyckades undvika att deras avvikelse skulle anses pro-blematisk.93 Frågan om taktiker kommer jag att knyta an till på ett teoretiskt plan i min diskussion av undersökningens metod.