Varningens strategi proklamerades i ett kungligt brev från 1706, vilket rikets präs-ter instruerades att läsa upp från predikstolarna. I texten förklarades att det i riket fanns ”en hop swärmeandar” som sökte ”förswaga och undergrefwa grundwalen af den Evangeliska läran”. Vidare berättades att dessa kunde vara dolda bland fol-ket och att de ”under skien af Gudachtighet förföra mången obetäncksam och nyfiken Menniskia”.615 Det går att spåra viss försiktighet i brevet: ordet pietist nämndes inte; istället omtalades hemliga och inre fiender. Detta språkbruk anknöt
612 Ihalainen 2005, s. 81–83.
613 Se diskussionen i Forssberg 2005, s. 58–60 och där angivna referenser.
614 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 656.
till en känd retorisk figur i tidens politiska vokabulär, vilken kom till uttryck i exempelvis böndagsplakat och politiska pamfletter.616
Det är svårt att bedöma hur stort genomslag varningsbrevet fick. Antalet meddelanden som prästerna var ålagda att läsa upp kunde vara många till antalet.617
Dessutom uppmanades präs-terna att läsa upp varningen om pietispräs-terna enbart om pietismen var allmänt känd i församlingen. År 1721 märks i varje fall en upptrappning av kampen mot piet-ismen genom att det utgick en ny instruktion till rikets präster om att läsa upp 1706 års brev från predikstolarna, och då inte bara vid ett enstaka tillfälle utan årligen på den andra allmänna böndagen.
I diametral motsättning till varningsbrevet stod det cirkulärbrev som riksrådet lät skicka ut till alla rikets konsistorier i januari 1726, som en bilaga till offentlig-görandet av Umeå- och Sicklakommissionernas resolutioner. Den nya instrukt-ionen var ett konkret resultat av kommissionernas utredningar. Budskapet i cir-kulärbrevet var att ”alla af Läroståndet skola af Predikstolen innehålla både med det ordet Pietist och Pietisters utropande”.619 Detta sätt att hantera en konflikt återfinns även i den samtida politiken. För att ta ett exempel har Jonas Liljequist visat att 1699 års lagkommission kom fram till att det var bäst att tiga om ”sodo-mitiska handlingar” för att inte sprida kännedom om dessa.620
Instruktionen om tystnadens strategi i pietistkonflikten gick alltså emot de tidigare instruktionerna från 1706 och 1721. Cirkulärbrevet kan därför uppfattas som en omläggning av strategi på högsta politiska nivå. Ändå har detta strategiskifte inte uppmärksam-mats i tidigare forskning om pietistkonflikterna. Exempelvis beskriver Nordbäck brevet kort som en uppgörelse med missuppfattningar och missbruk.621 Det är också så som pietistkonflikten framställdes i brevet. Studeras brevet i sitt politiska sammanhang framstår det dock som ett uttryck för en ny strategi från statsmak-tens sida visavi pietismen. Med tanke på tidpunkten – i samband med att resulta-ten av pietistkommissionerna kungjordes – finns det starka skäl att anta att stra-tegiskiftet har något viktigt att säga om vilka slutsatser man drog av erfarenheterna från pietistutredningarna. För att kunna förstå och förklara förhandlingen om to-leransens gränser i 1720-talets pietistkonflikter framstår det som minst lika viktigt
616 Forssberg 2005, s. 94; Bodensten 2016, s. 21–24.
617 Se Reuterswärd, Elisabeth, Ett massmedium för folket. Studier i de allmänna kungörelsernas
funkt-ion i 1700-talets samhälle (Lund 2001).
618 Stiernman 1744, s. 193.
619 RA: K 23:1138 Handlingar rörande conventikelplakatet 1725, s. 102–103°.
620 Liljequist, Jonas, ”Staten och 'sodomiten’”, Bergenhem, Åsa & Lennerhed, Lena Seklernas sex:
bidrag till sexualitetens historia (Stockholm 1997), s. 96–99. Se även diskussionen i Häll 2013,
s. 271–273.
att studera bakgrunden till detta cirkulärbrev som det för eftervärlden betydligt mer kända konventikelplakatet.
Att valet mellan varningens och tystnadens strategi utgjorde ett verkligt di-lemma framgår av att båda strategierna hade stöd i auktoritativa skrifter. I den antipietistiska litteratur som fanns i omlopp under 1700-talets första decennium matades prästerna med argument för varningens strategi.622
Å andra sidan upp-manades de i kyrkolagens andra kapitel att ”icke namngifwa och beteckna någre Stumme, och hoos oss i gemeen obekante Synder, Wijdskepelser och Missbruk, hwilkas omrörande, mera länder til förargelse, än förbättring”.623 Vidare var pole-misk predikan förbjuden. Likväl förekom det uppenbarligen att präster predikade mot religiösa avvikare. Exempelvis refererade fältprästen Magnus Aurivillius i en predikan från 1707 till deisterna som han kallade en ”ny sect i Frankrike”.624
En predikan av Magnus Sahlstedt som var explicit riktad mot pietisterna beviljades dessutom tryckning år 1724, alltså i en intensiv fas av konflikten.625
Både varningens och tystnadens strategi motiverades med termen ”försiktig-het”, vilket i linje med tidens terminologi refererade till klokhet.626
I sin antipiet-istiska skrift från 1715 motiverade Ingemund Bröms skyndsamma ingripanden mot pietismen med hänvisning till ”christelig försichtighet”, vilket han likställde med ”ståndachtighet, alvarsamhet och beskedelighet”.627 I Tollstadiuskommiss-ionens protokoll från 1728 framhölls istället idealet om ”christelig försichtighet” i betydelsen ”utan öfwerihlning och obetänkt ifwer och häftighet”.628 ”[E]n
622 Detta märks redan 1703, se UUB, N1983, Schütte 1703, s. 1: ”Emedan åtskilliga böcker anfö-ras ifrån Tyskland, som synas wara skrefna af anderika Lärare, dem man nu begynnar förswenska och recommendera här oss […] så åligger hwarjom och enom, som önskar sin salig-het, at efter Gudsthens högstes befallning […] pröfwa andarna, om de äro af Gud; ty många falska Propheter äro utgågna i werldene.”
623 1686 års kyrkolag [1936] Kap. 2, § 2, s. 10–11.
624 Gudmundsson 2014, s. 122.
625 Sahlstedt 1724.
626 SAOB, sökord: ”försiktighet”. Här avses den äldre betydelse som nämns först i artikeln: förutse-ende, förtänksamhet, besinnigsfullhet, klokhet.
627 Bröms 1715, s. 45.
628 Se RA, ÄK 191, Tollstadiuskommissionen, Acta, ”Dippelmappen”, s. 7–8. Det bör tilläggas att i stort sett allt källmaterial uppmenar till idealet att idka försiktighet med sina domar, t.ex. UUB: K 94, Telin (1722), s. 108–110. Så berömdes också Grubb, se RA, ÄK 189, Umeåkom-missionen, Acta, s. 539: ”i synnerhet haver pastoren vist prov av försiktighet om han med denna oombedna titulen innehållit till dess folkets förhållande uti sina gudaktighetsövningar här eller från högre ort blivit gjort till oväsende och emellertid berättat simpliciter veram historiam facti”. Med samma terminologi anklagade Telin Grubb för att brista i försiktighet, se UUB, K 94, Telin 1722, s. 18–19: ”Jag är i den enfaldiga tanken, att om Hr Probsten brukat den Christeliga försichtighet samt hållit sig wid kyrkolagens C 24:22:5 hwarest kyrkoherdar
försichtig man alltid bör pröfwa undfångna råd”, skrev ledamoten i Sicklakom-missionen Anders Båld i sitt slutomdöme och fortsatte:
böra wij äfwen i thenna saken, så framt thet skall blifwa ett grundeligit om-döme, at wäl skärskåda, om wij och på så fullkomliga trygga skiäl äro säkra för all skada af enskylta sammankomster som wi wissa äro om theras nytta.629
Eftersom det förelåg parallellt existerande och motsägelsefulla normer kan alltså skiftet från den ena strategin till den andra inte förklaras i termer av huruvida de gav uttryck för eller gjorde avsteg från normer. Med andra ord var det fråga om ett dilemma, som bäst kan förklaras genom att granska de konkreta erfarenheter som låg bakom bytet av strategi.
Genom att titta närmare på cirkulärbrevet kan vi skymta några viktiga resone-mang bakom den strategiska omläggningen. En anledning som angavs var att en-skilda personer blev utpekade som pietister utan att ärendena hade blivit ordent-ligt utredda.630 Vidare fastslogs i brevet att prästerna måste stå tillbaka för ”smä-delselustan” och ”all bestraffning på predikstolen” och istället visa ”salighet och icke af illwillia emot them som uti läran äro wederparter”. Ytterligare ett skäl som anfördes var att pietistkonflikterna riskerade att spridas till ”de ostadige ock ny-fikna”. Därmed riskerade ”goda christna” att bli ”swärmare”.631
Innan vi ger oss i kast med att analysera kommissionernas utredningar är det emellertid nödvändigt att teckna en bild av hur varningens strategi tog sig uttryck och vilka konsekvenser den fick. Den yttersta konsekvensen av dessa varningsrop var att kommissionerna tillsattes för att öka kunskapen om det bakomliggande fenomenet.
förmanas icke allenast med flijt låta ungdomen lära läsa i book och förstå sina Christendoms stycken utan och besöka sina åhörare det ena huset efter det andra.” Båld använde begreppet om pietisternas sammankomster som han menade var ett tillfälle att påminna sig om predikan, i enlighet med kristen försiktighet, se RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Acta, s. 369.
629 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 417.
630 RA: K 23:1138 Handlingar rörande conventikelplakatet 1725, s. 102–104.