I diskussionerna om påstridighet, skrymteri och hyckleri användes två begrepp av både utredande och pietistanklagade parter som normativa referenspunkter för att försvara sig mot anklagelser: ”samvetstvång” och ”hjärtans rannsakan”. Dessa två begrepp kommer här att ställas i centrum för att genomlysa frågan om högmodigt beteende. Som vi kommer att se anknöt terminologin intressant nog till principer som i praktiken markerade toleransens gränser.
Mot den pietistmisstänkte smeden Nils Ulander anfördes i Umeåkommiss-ionen anklagelsen att han beskyllt folk för ”skrymteri”, vilket tog sig ett praktiskt uttryck genom att han framfört sina synpunkter om som vilka som inte borde ha tillträde till nattvardsbordet. Han hade därmed, enligt anklagelsen, uppträtt som ”en hiertans rannsakare som kunde se hwad folket tänkte och wiste hwilka som wärdeligen eller owärdeligen begingo Herrans Nattward”.506 Dessutom beskylldes han för att ha ”updichtat” sina bedömningar av de andra församlingsborna, ef-tersom han på kommissionens direkta fråga inte hade pekat ut vilka personer han avsåg.507
Avstängningar från nattvarden var en kritiserad del av Umeåprästen Nils Grubbs pastorala verksamhet. Han hade förvisso i egenskap av präst stöd för detta handlande i kyrkolagens föreskrifter: i kyrkolagens andra kapitel uppgavs exem-pelvis att den vars samvete var anfäktat borde genomgå undervisning eller själa-vård innan de skulle få ta emot nattvarden.508
Grubb ansågs dock för sträng; ett
504 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 105°.
505 För ett resonemang kring detta, se Dompnier 1985, s. 59–62.
506 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Acta, s. 137.
507 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Protokoll, s. 45–50, se även 114–115.
memorial bland Umeåkommissionens handlingar undertecknat av ett antal bön-der i församlingen uttryckte missbelåtenhet över denna praktik.509
Telin menade i sin kritiska skrift mot Grubbs pastorala verksamhet att denne genom sin fokuse-ring på gärningarna på ett generellt plan avskräckte församlingsborna från att ta del av nattvarden. I likhet med den engelska pastoral litteraturen menade han att de hade därmed hade lättare för att hamna i samvetskval:
[Han] föra menniskorna till en ogemen syndaånger, så at de begynna komma i samwetzqwal och af en träldoms fruchtan hålla sig 2 el 3 år, ifrån den h: nattwarden…”.510
Forskning om lokalt kyrkoliv under tidigmodern tid har påvisat att tillträde till nattvarden var något som folk i allmänhet värdesatte och att avstängning var att likna vid att straffas för brott. Det markerade att man inte var tillhörig vare sig trosgemenskapen eller den lokala gemenskapen i stort.511
Här skymtar alltså en föreställning om bruten enighet. Här finns det alltså anledning att anknyta till omhuldade ideal om sämja och harmoni på lokal nivå. Alexandra Walsham har i sin forskning visat att idealet att leva i ett fredfullt grannskap hade potential att övertrumfa andra konflikter.512
I en artikel i antologin om konfessionell mångty-dighet resonerar hon kring hur nattvardsbordet, som normalt sett fungerade som en inklusionsritual, i konfessionellt splittrade samhällen blev en exklusions-ritual.513 Att pietister bröt mot normer genom att välja kyrkor efter vilka präster de ville höra predika och att de argumenterade för högre moraliska krav är känt sedan tidigare. Det kan betraktas som en konsekvens av den indelning i sanna och falska kristna som Nordbäck beskriver som uttryck för polarisering, i kontrast till den lutherska ortodoxins uniformitetsideal.514 Att det också tolkades som uttryck
509 RA, ÄK 189, Umeåkommissionen, Acta, s. 275–276, 292.
510 UUB, K94 Telin 1722, s. 59, 67.
511 Malmstedt 2002, s. 139–143; Oja, Linda, Linda, "'God enighet, sämja och kärlek uti landet'. Den religiösa lagstiftningen och ambitionen att göra goda kristna av stormaktstidens svenskar”, Jansson, Torkel & Eng, Torbjörn, Stat - kyrka - samhälle: den stormaktstida samhällsordningen i
Sverige och Östersjöprovinserna (Stockholm 2000), s. 38–40; Wallenberg Bondesson, Maria, Re-ligiösa konflikter i norra Hälsningland 1630–1800 (Stockholm 2003), s. 128–130.
512 Se diskussionerna i Walsham 2009 [2006], s. 91, 273 och där angivna referenser.
513 Walsham, Alexandra, "Zu Tisch mit Satansjünger. Geistliche und weltliche Soziabilität im nachreformatorischen England", Pietsch Andreas & Stollberg-Rilinger Barbara, Konfessionelle
Ambuigität. Uneindeutigkeit und Verstellung als religiöse Praxis in der Frühen Neuzeit
(Heidel-berg 2013).
för samvetstvång, anspråk på att vara hjärtans rannsakare och förstörd sämja visar på allvarliga konsekvenser av denna konflikt.
I en antipietistisk skrift av Ingemund Bröms från 1715 kopplades pietisternas gärningslära explicit samman med splittring och oenighet:
”Hwar tron intet är/ ther följer nödwändigt at gärningarna härska och re-gera: hwar af split och oenighet försorsakas/ och Gud å sido lemnas.”
Teologiskt finns här en klangbotten i frågan om vilka handlingar som skulle be-traktas som adiaphora, det vill säga varken goda eller onda i sig själva. En vanlig kritik mot pietisterna var just att de inte lämnade utrymme för att saker kunde klassificeras som adiaphora, att de ”gör villkorliga ting ovillkorliga”, som det heter i Benzelius pamflett.515 Pietisterna klassificerade här vissa delar av sällskapslivet, såsom dans, kortspel och sällskapsliv på krogen som världsliga nöjen och förkla-rade dem för onda. Därigenom tvingade de, enligt kritiken, både sina egna och andras samveten i frågor som i själva verket var egala.516
I praktiken fungerade alltså hänvisningar till adiaphora som ett argument för överseende eller pastoral mildhet och legitimerade avvikelser från konformitet.517
Dessutom beskrevs bete-endet som ett uttryck för papistiskt beteende. Kopplingen mellan det papistiska och det pietistiska finns exempelvis i Sahlstedts predikan, som hänvisar till att fariseismen och skrymtaktigheten var ”omsider Munkisk, nu Fanatisk”.518
Anklagelserna om att pietistanhängare agerade som samvetens tvingare eller hjärtans rannsakare vittnar om att det fanns en upprördhet över deras generella attityd och vardagliga uppträdande. Den fråga som anklagelserna ytterst sett gällde var hur långt man fick gå när det kom till att lägga sig i andras liv och angelägen-heter. Eftersom utredningarna definierade dessa ställningstaganden som uttryck för högmodigt dömande, vilka dessutom riskerade att göra människor bedrövade och bryta ned enigheten, ansågs de direkt samhällsfarliga. Närmare bestämt avsågs alltså i det här fallet en fara för den vardagliga sämjan.
Intressant nog försvarade sig de pietistanklagade inför kommissionerna med liknande resonemang. Exempelvis ställde Tollstadius den sarkastiska frågan om ledmöterna trodde sig kunna ”läsa samveten utantill”.519
Silvius förde ett längre
515 Se t.ex. Benzelius d.ä. 1706, s. 10. I Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis beskrevs detta under rubriken ”egala ting” som något som kan ”iakttas eller negligeras utan att skada samvetet och den kristna friheten”, se Hafenreffer 2010 [1714], s. 219.
516 Källström 1894, s. 17.
517 Se även Walsham 2009 [2006], s. 60.
518 Sahlstedt 1724, s. 21.
resonemang där han argumenterade för att Sicklakommissionen, i vilken han själv var ledamot, inte kunde bedöma mer än vad de misstänkta ”offenteligen bekiendt och sig yttrat”. De kunde inte göra något åt ”om någon af dem hemligen i sitt hierta skulle wara af andra tankar och mening”, påpekade han och hänvisade till att det i så fall var Guds sak att döma.
Om någon af dem hemligen i sitt hierta skulle wara af andra tankar och mening, än han offenteligen bekiendt och sig yttrat, är det en sak, som Gud allena bör hemställas, emedan de occultis non judicat ecclesia stridandes både emot Guds och werldslig lag at döma någon på blått misstanke, utan några skiäl och omständigheter som den anklagade beswära kunde, utan bör hwar och en hållas för oskyldig till des annat lagligen bewisas. 520
Bålds gränsdragning för vad kommissionen hade möjlighet att döma, som drogs vid hjärtats tankar, liknar den som Nordbäck betonar starkt i sin avhandling, vars titel ”Samvetets röst” syftar på pietisternas hänvisningar till sitt samvete i argu-mentation mot antipietister.521 Nordbäck talar här om konfliktens ”samvets-kamp”, vilken hon karaktäriserar som att ”pietisternas anspråk på frihet att lyda sina samveten kolliderade med prästerskapets tvingande plikt att lyda sina samve-ten”.522
Det stämmer överens med det material som jag studerar att båda parter gjorde bruk av samvetsbegreppet, men det blir klargörande att identifiera att det rörde sig om ömsesidiga anklagelser med hänvisning till ett gemensamt princi-piellt motstånd mot samvetstvång. I de exempel som anförts ovan markerades sna-rare en gemensam princip om att det ytterst var Gud som hade domen i sin hand: varken kommissionernas utredare eller pietisterna var några hjärtans rannsakare eller hade mandat att tvinga samvetet till något. Det var en konfliktlinje i vad som kan benämnas som pietistpolitikens känsloregim: påstridighet identifierades som en ett uttryck för samvetstvång.
Om vi lyfter blicken finns ett viktigt sammanhang för konflikten, som kom-menterades närmast i förbifarten. Bokcensorn Johan Rosenadler var en av de le-damöter i Sicklakommissionen som menade att sällskapet som samlats på Sickla gård borde frikännas. I sitt memorial påpekade han att de förhörda deltagarna hade övertygat honom om att de bara hade utövat ”andacht” och att de var oskyl-diga. Vidare uttryckte han sin klagan över tiden som var:
520 RA, ÄK 190, Sicklakommissionen, Protokoll, s. 615–616.
521 Nordbäck 2004, s. 10.
[b]eklagandes them allenast, at the med oß i then tiden lefwa, tå ett så icke allenast oskyldigt, utan och gudi och rättsinte menniskior angenämt för-hållande för sällsynt, undersamt, farligit och förförligit utropat är.523
Rosenadler delgav sedan i punktform sina teorier om varför pietistkonflikterna hade uppstått. Ett skäl som han framhöll var att prästerskapet var okunnigt och strävade efter förmåner, vilket kan betraktas som ett inlägg i den samtida debatten om prästerskapets privilegier. Ett annat skäl som han nämnde är väl värt att stanna upp vid för att närmare granska dess betydelse:
Qwarlewor af thet Pafwiska samwets twång, hwar medelst ännu praetende-ras ett härskande öfwer folkets tankar och tycken, samt all annan
conduite.524
Rosenadler menade alltså att övertrampet att lägga sig i ”folkets tankar och tycken” var något ”påviskt” och det var alltså denna skadliga attityd kom enligt honom till uttryck genom misstankar mot pietister. En liknande referens uttrycktes även i den samtida politiska pamflettlitteraturen, där så kallat tyranni över svenskarnas förnuft liknas vid påvisk ”souverainitet” över samveten.525
Märk väl att Rosenadler här använde samma kunskapskälla som de som anklagade pietisterna för papistisk gärningslära. Motstånd mot samvetstvång var en gemensam princip i konflikten. De gemensamma referenserna speglar dels en aspekt i den lutherska identiteten som en gemenskap förföljd av påven, dels ett ideal om vikten av enhet i religionen i sig. Det fanns emellertid även en koppling i pietistkonflikternas samtid som i det närmaste ska utvecklas.