Kommissionernas arbetssätt och sammansättningen av ledamöterna indikerar ett intresse av att gå till botten med den politiska frågan om pietism som fenomen. Det visar också att det gavs utrymme för interaktion och förhandling om huruvida de pietistmisstänkta parterna skulle tolereras eller ej, naturligtvis inom ramarna för den maktrelation som förelåg mellan de pietistmisstänkta parterna och repre-sentanterna för statsmakten. I detta avsnitt diskuteras teoretiska utgångspunkter
136 Lindberg, Bo, "Silvius, David, Svenskt biografiskt lexikon (2003–2006).
137 Lennersand 1999, s. 11–12, 167–172, 237–240.
138 Umeåkommissionen, Protokoll, s. 4°.
för hur en sådan förhandling kan förstås och med vilken metod ett deltagande i förhandlingen kan studeras.
I min analys av interaktion och förhandling har jag på ett grundläggande plan hämtat inspiration från filosofen Michel de Certeaus distinktion mellan strategier och taktiker. En finess med begreppen är att de tar hänsyn till både maktdimens-ionen och den enskildes handlingsutrymme. Strategier betecknar de handlings-mönster som en makthavande aktör använder för att uppnå ett visst syfte. Märk väl att det blir meningsfullt att tala om strategier i Certeaus mening bara när det gäller situationer där det föreligger ett val; automatiska appliceringar av normer, principer och regler kan inte härledas till någon särskild strategi.140
Som tidigare nämnts är det ur ett europeiskt perspektiv utmärkande för pietistutredningarna att man i Sverige saknade erfarenheter av att reglera liknande fenomen. Mot bgrund av denna omständighet är det särskilt rimligt att tala om de utredande ak-törernas resonemang och argumentation i termer av strategier.
Med taktiker avser Certeau responsen på strategierna. Att analysera taktiker be-tyder mer precist att ringa in det handlingsutrymme som uppstår för parter som påverkas av makthavande aktörers strategival, med särskild uppmärksamhet på hur deras agerande i sin tur påverkar strategin. I detta sammanhang understryker Certeau att taktikerna har en förmåga att ”använda, manipulera och avleda” stra-tegiernas syften och därmed så att säga ta överhanden. Här kan man – som jag förstår Certeau – förtydliga saken genom att kontrastera taktiken mot protesten, som avvisar strategin, eller underkastelsen, som låter strategin appliceras blint och urskillningslöst. Taktikens förhållande till strategin beskriver Certeau som en kre-ativ tillämpning av strategin.141
Att analysera taktiker i Certeaus mening innebär därmed att försöka lägga märke till på vilka sätt aktörer använder strategierna sam-tidigt som de försöker revidera, förhandla eller undvika dem.
Parterna i denna undersökning är i första hand de enskilda personerna, i syn-nerhet de pietistanklagade, vittnena, kommissionsledamöterna och riksråden. Men i min analys hänvisar jag också emellanåt till ”pietistutredningarna” och ”pi-etistpolitiken” som subjekt. När jag gör det är det med anspråket att uttala mig om hur de makthavande aktörerna – alltså de subjekt som tolererar – som helhet agerade.
En gemensam nämnare för Certeaus egna tillämpningar av teorin är att det handlar om praktiker snarare än idéer, vilket kan vara alltifrån olika sätt att tala och tro till olika sätt att röra sig i rummet. Teorin är utarbetad för att analysera det avvikande utifrån dess egen agens. Detta illustreras i hans arbete om religiösa
140 Certeau, Michel de, The practice of everyday life. Vol. 1, The practice of everyday life (Berkeley 1984) [1980], s. 54.
avvikare under tidigmodern tid, La fable mystique (1982).142 Certeau har alltså själv analyserat liknande fenomen som dem som står i fokus för denna undersök-ning. På två punkter skiljer sig emellertid Certeaus tillämpningar från de som jag avser göra: Certeau intar ett filosofiskt och inte historiskt perspektiv i sina analyser och han bygger inte på nedtecknade redogörelser för social interaktion, utan på gestaltningar av det inre livet. Det innebär att praktiker i min undersökning be-handlas på ett mer indirekt sätt, genom språkliga utsagor, i kontrast till den mer filosofiskt inriktade Certeau.
En viktig poäng med Certeaus teori är att den inte är formulerad så att den tillskriver strategierna och taktikerna något bestämt syfte, vare sig materiella, ide-alistiska eller målrationella. Om det finns något bestämt inslag så är det aktörernas självständighet, som förvisso inte är helt fri, givet den maktrelation som finns in-skriven i teorins dynamik. Sammantaget framstår Certeaus teori som en utmärkt inspirationskälla i en studie som både utgår från en maktrelation och fokuserar på ramarna för aktörernas handlande. Det kan noteras att Certeaus taktikbegrepp liknar de ovan presenterade forskningsansatserna där tolerans i praktiken studeras i form av nikodemism, samt de frågor om ”undvikandetaktiker” som formulerats i den tyska forskningen om konfessionell mångtydighet.
För att gå in mer precist på hur källmaterialet kan läsas i relation till Certeaus teori om taktiker har jag tagit hjälp av historikern Natalie Zemon Davis bok
Fict-ion in the Archives (1987). Davis för där några kloka resonemang just om
försvars-skrifter som presenterades inför rätten, det vill säga ett liknande material som an-vänds i denna undersökning. För det första, menar Davis, lönade det sig att berätta en berättelse. Men den behövde utformas på ett visst sätt. På basis av benådnings-skrivelser från 1500-talets Frankrike pekar Davis övertygande ut några typiska genrekonventioner som berättelserna behövde anpassas till för att kvalificera för de åtråvärda kategorier som medgav benådning. I många fall fick den enskilde troligtvis hjälp av en skrivare för att hantera dessa konventioner. Samtidigt, påpe-kar Davis, var det av avgörande betydelse för rättens bedömning att redogörelsen innehöll enskilda detaljer som vittnade om berättelsens autencitet.143
Davis re-flektioner ger ett par handfasta metodologiska anvisningar till hur taktiker kan identifieras i källmaterialet. Det finns alltså anledning att lägga märke till nyck-elord och ta fasta på enskilda detaljer i berättelserna som uttryck för taktiker.
142 Certeau, Michel de, La fable mystique, XVIe-XVIIe siècle (Paris 1982).
143 Davis, Natalie Zemon, Fiction in the Archives : pardon tales and their tellers in sixteenth-century