Farliga karaktärer: Svärmare, fanatiker och entusiaster

Farliga karaktärer: Svärmare, fanatiker och entusiaster

Beteckningen heretiker var alltså en central kategori inom religionspolitiken. Men det fanns fler lastbara karaktärer. För att ge en bild av dessa olika karaktärer tar jag utgångspunkt hos Haffenrefer. Där räknades heretikerna upp jämte tre andra avvikande gestalter: ”epikuréerna”, ”entusiasterna” samt ”de påvetrogna”.230

Me-dan ”de påvetrogna” beskrevs som villfarna på en rad punkter, karaktäriserades heretikerna som fräcka, hädiska och gudlösa, det vill säga i termer av upproriskhet. Det bekräftar den ovan påvisade förbindelsen mellan heresi och uppror.

I denna undersökning är det av stor betydelse att stifta närmare bekantskap med de två återstående karaktärerna: epikuréerna och entusiasterna. Till skillnad från andra etablerade grupper som man hade att ta ställning till om man skulle tolerera – lutheraner, reformerta, katoliker, ortodoxa kristna, judar och muslimer – vilka alla på olika sätt var föremål för en reglerad toleranspolitik i de europeiska staterna, var epikuréer och entusiaster mer obestämda kategorier. Beteckningarna refere-rade till antika begrepp och återfanns inom religionspolitikens område på många håll runtom i Europa.

Epikuréerna karaktäriserades enligt Hafenreffer av ”lättsinne”. Mer precist rym-des i rubriceringen en anklagelse om att de av likgiltighet försummade det andliga livet. De utgjorde därmed en särskild målgrupp för de disciplineringskampanjer som fördes under 1600-talets lopp och som pietisterna ställde sig bakom, vilket vi får anledning att återkomma till. Till skillnad från de aggressivt hädande hereti-kerna utmärktes epikuréerna, enligt Hafenreffers beskrivning, av att de skrattade åt och hånade ”den gudomliga skriften”, alltså att de inte tog tron på allvar.

228 Lindberg 1992, s. 419–441.

229 Kaplan 2007, s. 78–79.

B
&8&14,9*
4+
8-*
7*:*6&1
!*(87
&3)
5.3.437
9>
>7<1>4
1>4
?D85B
#1D9?>CV
B9D9C8
"EC5E=
 
5DD

5H5=@5<
@M
D945>C
9>DB5CC5
1DD
;1D57?B9C5B1
B5<979OC1
9>B9;D>9>71B
?38
8EB
45D
7:?B45C
!L77
=LB;5
D9<<
45>
?25;I=B145
;?=29>1D9?>5>
=5<<1>
B5<979OC1
9>B9;D>9>71B
C?=
V1B=9>91>V
?38
V1>121@D9CDV
?38
=?B1<9C;1
;1D57?B95B
C?=
V49F?B35BV
?38
VC?E<
C<55@5BV

Problemet med entusiasterna var det motsatta. De karaktäriserades som så djupt engagerade i det andliga livet att de tillskrev sig själva ”gudomlig auktoritet”. En-ligt Hafenreffer handlade det emellertid inte om någon sann auktoritet utan om villfarelser som ”än genom drömmar eller Satans gyckelspel kommit in i deras vilsna sinnen”. Hafenreffers beskrivning ligger i linje med hur entusiaster beskrevs i den samtida europeiska debatten. Till denna grupp räknades, som kommer att se, pietisterna.

Genom att stanna upp vid de enskilda orden i Hafenreffers omdöme kan några viktiga spår av kritiken mot entusiaster, och i förlängningen pietister, klargöras. Referensen till hur entusiasterna tar intryck av drömmar antyder att det kan finnas naturliga förklaringar till de föreställningar som de gjorde sig. Samtidigt nämns ”Satans gyckelspel” som en möjlig orsaksförklaring i sammanhanget, det vill säga att en aktiv, ond andemakt lurar och bedrar entusiasten. Slutligen uttrycker for-muleringen ”vilsna sinnen” att den enskilde på något sätt tycks ha förlorat sitt omdöme och kontrollen över sina egna handlingar. Medan epikurén känneteck-nas av lättsinne är galenskap (furor) enligt Hafenreffer karaktäristiskt för entusias-ten.231

Hur denna galenskap skulle förstås var en fråga i tiden som leder in i en mycket livaktig debatt om entusiasters mentala tillstånd, där demonologiska och materialistiska förklaringsmodeller dryftades överlappande, men också blandades

$&63.3,
+?6
7:=62&6*
&3&'&58.78*6
.
'96
4(-
'96&6
5>
0<608463

:1>E1B9

9
"P>CD5B
D?BD5B145C
?38
1FBLDD145C
45
DB5
=5>>?>9D5B>1
=5B
O;L>41
E>45B
>1=>5D
1>121@D9CD5B>1
1>
F1>
!5945>
5B>4
B538D9>7
?38
5B>4
>9@@5B4?<<9>7
?38
45B1C
;B?@@1B
8L>745C
E@@
9
DB5
2EB1B
6OB
1<<=L>
25C;M41>
FL>CDB1
29<45>
EB1B>1
69>>C
L>
9417
1DD
25C;M41
@M
;<?3;D?B>5D
9
(D
!1=25BDEC;IB;1>
9
"P>CD5B
8O7B1
29<45>
>121@D9CD5B>1
1>6OB45C
C?=
5DD
C;BL3;5H5=@5<
@M
B5<979?>C@?<9D9C;1
1FF9;1B5
L>41
9>
@M
 D1<5D
$=C<175D
D9<<
FL>CD5B
45;<1B5B1B
=1>1>45
V(1>>
89CD?B91V
<<ECDB1D9?>
1<D1C1B
"P<<5B
,PBJ2EB7


med mer politiskt gångbara teorier om uppsåtligt agerande, förförelse och bedrä-geri.232 Vi får anledning att återkomma till denna diskussion.

Beteckningen entusiast hade flera paralleller. I luthersk tradition var svärmare (schwärmer) en gångbar term. Så benämnde Luther personer som enligt hans me-nande fäste större vikt vid sina personliga uppenbarelser än vid kyrkans lära, ex-empelvis anabaptister.233 I 1500-talets Frankrike användes termen fanatiker på ett liknande sätt för att beteckna de reformerta hugenotterna. Entusiasm var däremot i detta franska sammanhang en term som präglades av övervägande positiva kon-notationer från den grekiska grundbetydelsen av ordet enthusiasmo, som refererade till dionysiskt rus, hänfördhet och gudomlig inspiration. Ordet började sedermera användas i negativ mening mot grupper som i renässanshumanismens anda vär-derade den enskilda tillägnelsen av gudomliga budskap, däribland alumbrados och karmeliter.234

I 1600-talets England patologiserades begreppet sedan genom att

232 Heyd 1995, särskilt s. 41–43.

233 Heyd 1995, s. 11–15.

234 Roscioni, Lisa, ”L’invention de la mélancolie religiuese? Quelques réflexions sur un concept pluriel”, MELANCHOLIA/Æ. L’expérience religieuse de la ’maladie de l’âme’ et ses définitions,

användas om puritaner och kväkare som hävdade gudomlig inspiration utan kyr-kans förmedling eller auktoritet, en definition som sedan exporterades till andra europeiska länder.235 Liksom heresibegreppet har alltså även de pejorativa beteck-ningarna entusiast, svärmare och fanatiker en religiös, känslodefinierad och poli-tisk tillkomsthistoria.

Vid 1700-talets början gjordes ofta inte någon innehållslig skillnad mellan be-greppen svärmare, fanatiker och entusiast. Som Nordbäck har noterat liknades pietister i Sverige vid böhmiska svärmare, entusiaster, kväkare, weigelianer, schwenckfeldianer, socianer och vederdöpare (alltså anabaptister).236 Som jämfö-relse kallades, enligt uppgift från Joris van Eijnatten, reformerta pietister i Holland vid 1700-talets början för entusiaster, fanatiker, antinomister, mystiker, kvietister, lagpredikanter, samvetsförtryckare, orosmakare, fariséer, hypokriter och bedra-gare.237 Med tanke på att termerna fogades samman i en lista av negativa etikette-ringar, eller i en heresins genealogi, finns det anledning att inte fästa för stor vikt vid pregnansen i valet av begrepp. Man kan inte heller förutsätta att beteckning-arna ringar in ett sammanhållet kulturellt fenomen. Exempelvis beskrevs Descar-tes anhängare som entusiaster. Här tog skildringarna fasta på dels hur den franske filosofen fick sin grundläggande idé som genom en plötslig illumination framför brasan, dels på att han litade till denna instinkt framför auktoriteter.238 Beskriv-ningarna av Descartes som entusiast ger en uppfattning om hur bred träffyta an-klagelser om entusiasm kunde ha. Samtidigt tydliggörs betydelsen av den enskilda inspirationen och avvisandet av auktoriteter.239