av Per Skedinger
Samtliga eu:s medlemsstater har någon form av reglering av lägsta tillåtna löner på arbetsmarknaden. Bakom regleringarna ligger önske mål om en jämnare lönefördelning och minskad fattigdom, vil- ka dock måste balanseras mot riskerna för negativa sysselsättnings- effekter. Minimilönesystemen i eu är mycket heterogena och skiljer sig åt i ett flertal dimensioner. Den viktigaste skillnaden gäller nivån på minimilönerna, särskilt mellan nya och ”gamla” medlemsstater, men stora skillnader finns även i metoderna för att reglera minimi- lönerna. De stora skillnaderna i minimilönenivåer kan, genom sina återverkningar på bland annat arbetskraftsmigration, arbetslös- het och kapitalrörlighet, skapa politiska spänningar inom unionen. Dessa spänningar har bland annat tagit sig uttryck i politiska krav på någon form av samordning av minimilönerna inom unionen. Samtidigt medför de institutionella skillnaderna i minimilönesyste- mens utformning att samordning försvåras.
HZYVc ÒcVch`g^hZc! hdb ^caZYYZh g '%%-! ]Vg Y^h`jhh^dcZc db samordning av minimilönerna hamnat i bakgrunden. Istället har man fokuserat på minimilönernas utveckling inom respektive medlems- stat, i syfte att minska riskerna för negativa sysselsättningseffekter. I de flesta medlemsstater har ökningarna av minimilönerna modererats och i vissa fall har nivåerna frysts, särskilt i de länder som drabbats hårdast av krisen. Inga minimilöner har sänkts, men Grekland har uppmanats av eu att göra detta för att underlätta krisbekämpningen. Sannolikt tar diskussionen om samordning av minimilönerna ny fart när det makroekonomiska läget stabiliserats.
Arbetskraftsmigrationen från nya till ”gamla” eu-länder kan påverkas genom att höga minimilöner medför en högre genomsnittlig lönenivå för lågutbildade, vilket attraherar presumtiva migranter. I den mån som höga minimilöner också minskar sysselsättningen finns dock en avskräckande, och motverkande effekt på benägenheten att invandra. Även irreguljär, eller papperslös, arbetskraftsmigration kan påverkas av minimilöner, trots att anställda inom denna kate- gori typiskt betalas med löner som är lägre än minimilönen. Mycket talar för att en hög minimilön ökar inflödet av irreguljära invandrare, eftersom arbetsgivares efterfrågan på denna typ av arbetskraft ökar. En ökad efterfrågan kan dock motverkas om insatserna för att stävja användningen av irreguljär arbetskraft samtidigt förstärks.
Inom eu finns huvudsakligen två metoder för att reglera minimi- lönerna: lagstiftning och kollektivavtal mellan arbetsmarknadens par- ter. Spannet i minimilöner bland länderna med lagreglering är mycket hidgi/[gc&'(Zjgd^bcVYZc^7ja\Vg^Zci^aa& ,*-Zjgd^AjmZbWjg\ år 2011. Minimilönerna är i genomsnitt avsevärt högre i de nio ”gamla” eu"a~cYZgcV & &)*Zjgd ~c^YZZakVcnVbZYaZbhhiViZgcV '--Zjgd med lagreglering. Med ett köpkraftsjusterat mått på minimi lönen minskar spannet märkbart, men skillnaden mellan genomsnitten i de Ç\VbaVÇ & &&&Zjgd dX]cnVeu"a~cYZgcV ))&Zjgd ~g[dgi[VgVcYZhidg# Minimilöner i eu är inte något exempel på ett race to the bottom, utan är snarare ett långsamt race to the top. Under överskådlig framtid kan man dock räkna med att de genomsnittliga minimilönerna i de nya medlemsländerna kommer att ligga på en betydligt lägre nivå än i de ”gamla”.
Propåer har framförts från olika håll för en gemensam minimi- lönepolicy i eu. En samordning kan avse olika aspekter av minimi- lönerna. På grund av att minimilönesystemen är så heterogena finns det starka argument som talar för en samordnad insamling av jämförbara uppgifter om minimilöner i de olika medlemsstaterna. Exempelvis skulle en konstruktion av landsvisa minimilöneindex, där de kollektivavtalsreglerade systemen ingår, skapa en bättre överblick och större möjligheter att jämföra med utvecklingen av konsument- prisindex. Det finns också goda skäl att i länder med lagreglering skapa oberoende råd, med betydande expertinslag, som utfärdar
rekommendationer om minimilönerna. Dessa råd bör också initiera forskning om minimilönernas effekter, för att förbättra lagstiftarnas beslutsunderlag. Mer långtgående samordning i form av koordine- ring av minimilöner mellan eu-länderna – vilket föreslagits såväl av vissa framträdande eu-politiker som i eu-parlamentet – tillhör de mer kontroversiella förslagen på området och måste också betraktas som direkt olämpligt. En koordinering i enlighet med förslagen från politikerhåll, exempelvis en minimilön på 60 procent av genom- snittslönen i medlemslandet, bidrar inte till att lösa de existerande spänningar som skillnaderna i minimilöner ger upphov till, samtidigt som nya problem skulle skapas. Om den ekonomiska utvecklingen fortsätter som hittills kommer en harmonisering av nivåerna tids nog att uppstå på naturlig väg.
Kapitlets övergripande frågeställning är hur skillnader i minimi- löner mellan eu:s medlemsstater kan generera politiska spänningar. För att belysa denna fråga har jag strukturerat framställningen enligt följande: I nästa avsnitt redovisas hur minimilönesystemen i eu är uppbyggda. Därefter presenteras olika mått på minimilönernas höjd och deras utveckling över tiden. I påföljande avsnitt diskuteras hur finanskrisen hittills inverkat på minimilönerna. Fokus i dessa tre avsnitt ligger genomgående på skillnader mellan ”gamla” och nya eu-länder. Vad forskningen har att säga generellt om minimilöner- nas effekter på sysselsättning och lönestruktur ägnas utrymme i nästa avsnitt. Där redovisas också specifika erfarenheter i enskilda med- lemsländer. I avsnittet därefter diskuteras hur minimilöner påverkar arbetskraftens och företagens rörlighet mellan ”gamla” och nya eu-länder, baserat på forskningsresultat och enkätundersökningar i medlemsstaterna. Mot bakgrund av vad som framkommit i tidigare avsnitt diskuteras till sist om det är en god idé att en införa en sam- ordnad minimilönepolicy i eu.