av Peo Hansen
HZYVc &.-%"iVaZi ]Vg YZc Ç^aaZ\VaVÇ ZaaZg ^ggZ\ja_~gV ^ckVcYg^c\Zc till eu-området stadigt ökat. Enligt aktuella eu-beräkningar upp- går antalet irreguljära migranter i eu"'*i^aadb`g^c\iiVb^a_dcZg# Ökningen är i hög grad en följd av arbetsmarknadens efterfrågan och i många sektorer och branscher har de irreguljära migranternas billiga arbetskraft blivit oumbärlig. På flera håll skulle alltså turism, byggnation, jordbruk, äldre- och barnomsorg inte kunna bedrivas som nu utan tillgången på denna arbetskraft.
En viktig strukturell förutsättning för den irreguljära migrationen står att finna i de senaste decenniernas liberalisering av eu:s eko- nomi. Vid första anblicken finns det därför en påtaglig motsägelse mellan å ena sidan eu:s föregivna politiska ambition att kraftfullt bekämpa den så kallade illegala invandringen och å andra sidan dess nyliberala ekonomiska inriktning. Nyliberalismens konkreta uttryck i form av en allt mer avreglerad, flexibel, låglönekonkurrerande och informell arbetsmarknad, vars mest potenta bränsle ofta består just i ett rikt utbud av irreguljär arbetskraft, har med andra ord motver- kat ambitionen att bekämpa den ”illegala invandringen”. Såtillvida handlar det kanske inte om någon motsägelse trots allt. Snarare bör vi förstå sambandet mellan migrationspolitik och ekonomisk politik som ett högst dynamiskt förhållande.
rande eu:s målsättning om att kraftigt öka den ”legala” arbets- kraftsinvandringen från länder utanför eu. Många liberala kritiker menar därför att eu:s invandringsbehov gjort dess hårdhänta mig- rationspolitik kontraproduktiv. Istället för vaktstyrkor och taggtråd, hävdar de, borde utbud och efterfrågan bli tongivande i hanteringen av migrationsflödena, för att på så sätt effektivare kunna möta det ökade behovet av en snabbrörlig arbetskraft. Så kunde den ”cirku- lära migra tionen” realiseras – alltså idén att migranter i framtiden cirkulerar obehindrat mellan olika länder där det för stunden finns ett arbetskraftsbehov. Precis som det finns en global marknad för kapital, varor och tjänster, hävdar man vidare, har det nu blivit hög tid för en global migrationsmarknad, befriad från nationella och regionala murar. Ironiskt nog pekar man ibland på eu självt som en modell för denna ordning; här finns ju fri rörlighet även för arbets- kraft. Dock nämner man sällan att denna fria rörlighet, som infördes under välfärdsstatens glansdagar, formellt är förbunden med sociala rättigheter; detta för att förhindra så kallad social dumpning.
Frågan om migranters sociala rättigheter är också debattens blinda fläck. Från nästan alla håll betonas migranternas avgörande betydelse för eu:s framtida tillväxt och konkurrenskraft. Däremot är det väl- digt tyst om vilka motprestationer dessa oumbärliga undsättare kan förvänta sig från det efterfrågande samhället, i form av sociala rättig- heter, anhöriginvandring och möjligheter till permanenta uppehålls- tillstånd. Snarare än att behandla migranter som de sociala varelser de är har de allt mer kommit att reduceras till avskalade produktions- faktorer och humankapital, avsedda att optimera den marknad de är hänvisade att cirkulera på.
Det finns alltså en utbredd samsyn om den cirkulära migratio- nen och behovet av ett ökat utrymme för marknadsmekanismer på migra tionsområdet. Men till skillnad från den mer utopiskt sinnade a^WZgVaV`g^i^`Zc!k^a`Zc[gdgYVgeecVgZ ^WaVcY]ZaieecV \g~c- ser, är eu övertygat om att förskansningen av de yttre gränserna måste fort sätta. Likväl är det grundläggande syftet detsamma. För i eu:s logik kan invandringen bara öka om den samtidigt följs åt av en ännu kraftfullare migrationskontroll. Just därför, och under en och samma vecka 2011, kan eu besluta om ökade anslag till Frontex
eu/h \g~chWZkV`c^c\hWng ! ^ hn[iZ Vii Yg^kV Wdgi b~cc^h`dg [gc Nordafrika, samtidigt som eu:s kommissionär för inrikesfrågor Cecilia Malmström betonar i Financial Times att eu ”behöver hundra- tusentals, på längre sikt miljontals” nya arbetskraftsinvandrare.
Den övergripande fråga som det här kapitlet söker svar på är hur vi ska förstå den här till synes motsägelsefulla relationen. Jag vill alltså försöka bena ut hur eu tror sig kunna lyckas med att skapa en produktiv dynamik mellan marknad och murar: mellan den tillväxt- orienterade strävan att öka den ”legala” arbetskraftsinvandringen, å ena sidan, och den säkerhetsorienterade ”kampen mot den illegala invandringen”, å den andra. Som jag redan signalerat kan vi bara förstå detta via en analys som förutom de ekonomiska och politiska aspekterna även beaktar frågan om de sociala rättigheterna. Det är, annorlunda uttryckt, först när politiken och policyvisionerna åter- igen får konfrontera den sociala frågan som problematikens kärna kommer i dagen. Så ställs också den här bokens frågeställning om eu:s sammanhållning på sin spets. För trots all eu-retorik om vikten VkVii[g~b_VYZchdX^VaVhVbbVc]aac^c\Zc ÇhdX^VaXd]Zh^dcÇ h~g det just en sådan social sammanhållning och solidaritet som verkar få stryka på foten i en migrationspolitik dominerad av konkurrens- kraftens, tillväxtens och säkerhetens imperativ.
I det följande ska jag ytterligare illustrera dessa spänningar. De första två avsnitten beskriver eu:s nya syn på arbetskraftsinvand- ring och kontrasterar denna mot unionens tidigare politik på områ- det. Därefter diskuteras hur eu:s allt hårdare tag mot den ”illegala invandringen” hänger samman med den nya politiken för arbets- kraftsinvandring. I ett särskilt avsnitt om eu:s migrationspolitik gentemot afrikanska länder illustreras hur eu söker skapa stöd för ökad arbetskraftsmigration, genom att kombinera den med mini- mala sociala rättigheter för migranterna och en säkerhetsorienterad kamp mot ”illegal invandring”. I de två avslutande styckena analyse- rar jag sedan den kritiska problematiken kring migranternas sociala rättigheter, och visar varför den också måste kopplas samman med frågan om eu:s politiska sammanhållning i en tid av fördjupad kris och ökade nationalistiska tendenser i Europa.