Aktörskap som egenmakt

Jag tycker att Sana är bad-ass. Jag älskar henne! Hon står upp för det hon tror på, hon står upp för sina vänner, hon är inte rädd för att säga det hon tycker och tänker och…hon är inte rädd för att sätta nån på plats. (Seinab FY2)

Som beskrivs i kapitel 4 använder jag mig av aktörskap som egenmakt för att peka på de delar av det empiriska materialet som handlar om att bli inspirerad och självstärkt av något eller någon (se avsnitt 6.4.2), eller om att ta makten

över en specifik situation. Med stöd i tidigare feministisk forskning (Ahearn, 2001; Avishai, 2008; Burke, 2012; Mahmood, 2012) menar jag att egenmakt (eng. empowerment) fångar en aspekt som inte ryms under den traditionella aktörsegenskapen motstånd.124 Däremot tangerar aktörskap som egenmakt samtliga dimensioner av religionslitteracitet och går i och ur ovan nämnda aspekter av aktörskap, vilket jag i detta avsnitt kommer att visa.

Problematiseringen av aktörskap som lika med motstånd vänder sig mot synen på aktören (kvinnan) som ett offer (för patriarkala strukturer) (Mahmood, 2012). Jag menar att denna nyanserade förståelse för aktörskap blir viktig även för ungas aktörskap i relation till olika normerande och struk-turerande uppfattningar om religion. I föregående avsnitt tog jag Nadjas åter-berättade erfarenhet om hur hon ger sig in i debatter om islam på Facebook som exempel på aktörskap som motstånd. Här vill jag tillägga att denna typ av återberättade handlingar också bör förstås som egenmakt. De delar av materialet som handlar om hur ungdomarna ”står upp” för sin eller andras re-ligiösa eller icke-rere-ligiösa livstolkning i kontexter, där den dominerande upp-fattningen är annorlunda än ens egen, är ett uttryck för motstånd, engagemang

och egenmakt. Handlingen (aktörskapet) illustrerar makten i att ta kontroll

över en viss situation och hur denna makt stärker och ger kraft. I vissa situat-ioner är det svårare att tolka ungdomarnas erfarenheter som antingen engage-mang eller egenmakt. I avsnitt 6.2.2 återberättar Peter, som kallar sig kristen, hur han diskuterat religion med en kompis som kallar sig ateist och att ”Det var intressant och vi förstod varandras synpunkter”, och William hur han för bara några dagar sedan pratat om religion ”med en muslimsk kille” innan en fotbollsträning. Båda dessa utdrag visar hur aktörskap som engagemang aktu-aliseras. Peter uttrycker ett intresse för att prata med någon som inte har samma livstolkning som han – och i Williams elevtext fanns inget som tydde på att samtalet om ”religion” skulle ha präglats av osämja eller ”tjafs”. Sam-tidigt kan Peters, Williams och flera andra ungdomarnas återberättade erfa-renheter om samtal med kompisar i skolan, kollegor på jobbet eller gruppmed-lemmar i digitala och sociala forum i någon mån alltid förstås som aktörskap som egenmakt. Att ge sig in i samtal och diskussioner mot bakgrund av hur religion uppfattas och framställs i det svenska majoritetssamhället visar på både styrka och mod – inte minst för de ungdomar som själva kallar sig tro-ende eller som är uttalade ateister i en religiöst präglad miljö. Men modet handlar i det här resonemanget inte om att i första hand göra motstånd. I stället menar jag att ett visst socialt sammanhang eller en viss förebild bidrar till ak-törskap som egenmakt.

124 Som beskrivs i kapitel 4 är egenmakt min tolkning och översättning av det engelska ordet

empowerment – ett begrepp som rymmer egenskaper som kraft, styrka och mod (jfr Askheim

Aktörskap som egenmakt blir särskilt tydligt när ungdomarna återberättar om möten med religion i sociala medier och populärkultur, framför allt i dis-kussionerna om tv-serien Skam och karaktären Sana (se avsnitt 6.4.2). Fatimas uttalande om att Sana kan göra vad hon vill, har ”confidence”, och att Fatima ibland inspireras och identifierar sig med henne visar hur aktörskap som egen-makt aktualiseras via en karaktär från en tv-serie. Även om Ayishas uttalande om att hon inte tror att ”en serie kan fixa det” (se avsnitt 6.4.2) blir det i inter-vjuerna tydligt hur Sana, genom att ta makten och kontrollen över sin situation (se inledande citat av Seinab), av tjejerna uttrycks som självstärkande.

Som tidigare nämnts, visar ungdomarna medvetenhet om hur samhället och olika normer påverkar hur man själv och andra agerar, liksom hur svårt det verkar vara att bryta ett visst strukturellt mönster, som exempelvis patriarkala strukturer. Ayishas (FS3) uppgivenhet inför Skam som samhällsförändrare står exempelvis mot Elins (FY1) hoppfulla ”Man får ju lite energi, ja men, nu jävlar!” om seriens potential. Där det senare kan ses som ett uttryck för

aktör-skap som egenmakt, illustrerar det förra snarare en upplevd frustration över att

de omkringliggande strukturerna är svåra, för att inte säga omöjliga, att bryta. Den uppgivna hållningen inför att en negativ mediebild av islam är svår att ändra återkommer genomgående i intervjuerna med de ungdomar som benäm-ner sig muslimer. Exempelvis när Mina beskriver hur hon blir ”trött” av att förklara sig gentemot fördomar om islam, eller när Noor berättar hur hon ”all-tid varit den som ska förklara att alla muslimer är inte terrorister. Sånt där ska jag sitta och berätta hela tiden och…det är såhär…ibland, känner jag att det kanske inte är min kamp att ta varenda gång…”, illustrerar detta. När Stina säger att hon undviker att prata i större, offentliga sammanhang om den egna religionen för att det upplevs som känsligt eller pinsamt (Thurfjell, 2015; Zackariasson, 2014) eller när Torkel menar att ”man måste passa sig väldigt noga för vad man säger om man inte vill hamna i bråk” aktualiseras hur ak-törskap som egenmakt begränsas även bland studiens icke-muslimska delta-gare.

I ovan förda resonemang blir det tydligt hur en begränsning av aktörskapet hänger ihop med funktionell religionslitteracitet, alltså hur möjligheten till fungerande samtal om religion begränsas av kontexten. Det visar, igen, hur de tre dimensionerna av religionslitteracitet är beroende av varandra och hur

funktion, kulturell medvetenhet och kritik hjälper oss att få syn på både delarna

och helheten. I avsnitt 7.1 förklarar jag hur den upplevda okunskapen om re-ligiösa kännetecken och uttryck hämmar ett engagerat aktörskap. Här blir det tydligt hur uppgivenhet inför dominerande uppfattningar om religion begrän-sar aktörskap som motstånd och egenmakt.