Teoretiska reflektioner

Begreppen religionslitteracitet och aktörskap har i denna studie använts som analysverktyg för att teoretiskt förstå de resultat som den empirinära tematiska analysen genererade. Begreppen har därmed fungerar som en brygga mellan det empiriska materialet och mer övergripande teorier om å ena sidan samspe-let mellan aktörskap och struktur, och å andra sidan religiös förändring, syn-lighet och komplexitet.140

Hur olika aspekter av aktörskap samexisterar och överlappar varandra inom dimensionerna funktionell, kulturell och kritisk religionslitteracitet har stärkt min syn på litteracitet som mer än bara funktionell kunskap (Goldburg, 2010; Green, 2014) och på aktörskap som mer än bara motstånd (Burke, 2012; Ahe-arn, 2001). Jag menar inte att min förståelse av litteracitet som exempelvis reflektion (jfr Dinham, 2017; Jackson 2009; Giddens, 1984) eller av aktörskap som exempelvis egenmakt är ny (jfr Burke, 2012). Mitt bidrag visar däremot hur olika aspekter av aktörskap, på varierade sätt, ingår i religionslitteracitet. Därutöver har en holistisk, icke-hierarkisk och differentierad förståelse för re-ligionslitteracitet hjälpt mig att upptäcka nyanser i materialet. Sammantaget menar jag att detta sätt att tolka och använda litteracitet utgör ett empiriskt och teoretiskt bidrag till både det religionssociologiska och religionsdidaktiska forskningsfältet.

När jag blev varse hur ungdomarnas sätt att förstå och förhålla sig till re-ligion på flera sätt frångick narrativet om att (unga) sekulära individer och grupper i dag saknar ord och begrepp för att kunna samtala om religion eller är omedvetna om hur förståelse för religion ligger inbäddad i kulturella ske-enden, blev Greens (2014) och Goldburgs (2004, 2010) definition intressant. Liksom Burkes (2012) och Emirbayer & Misches (1998) förståelse för

skap som mer än bara motstånd blev de tre dimensionerna av religionslittera-citet användbara och passande för att beskriva det jag såg i analysen av det empiriska materialet. Hur jag förstår och använder religionslitteracitet handlar alltså också om den abduktiva processen.

Hur aktörskap och struktur är varandras förutsättningar ingår bland annat i Giddens förståelse för aktörskap (1984). I min studie visar jag hur religions-litteracitet som aktörskap kan användas analytiskt på ett empiriskt material, vilket är ett exempel på hur en abduktiv ansats kan ge ett teoretiskt bidrag. Det är också ett exempel på hur en empirisk studie kan bidra med ny kunskap om samspelet mellan aktörer och strukturer. I studien visar jag hur ungdomarnas aktörskap på olika sätt förhåller sig till kontextuella strukturer och till omgiv-ningens förväntningar. Detta menar jag är ett exempel på hur både aktörskap som analytiskt begrepp och den övergripande teoribildningen aktörskap – struktur aktualiseras i denna studies resultat och analys.

Green (2014) menar att språket inom den funktionella dimensionen av lit-teracitet är avhängigt mening och makt, alltså den kulturella och kritiska di-mensionen. Detta är en hållning jag delar. I analysen av hur olika aspekter av aktörskap aktualiseras inom funktionell, kulturell och kritisk religionslittera-citet visar jag hur dimensionerna utgör varandras förutsättningar. Det är, vilket jag nämnt tidigare, frestande att tolka kulturell och kritisk litteracitet som mer avancerad än funktionell. I denna studie blir det dock tydligt hur funktionell religionslitteracitet förutsätter såväl en kulturell som en kritisk dimension.

Genom att efterlysa kunskaper om andra religioner än den egna, bekräftar ungdomarna i denna studie uppmaningen om att brist på litteracitet om relig-ion motarbetas bäst med hjälp av kunskaper om religrelig-ion – inte minst i relatrelig-ion till desinformation och alternativa fakta på sociala medier. Samtidigt visar re-sultatet hur ett engagerat, medievetet och kritiskt aktörskap aktualiseras i ung-domarnas tal, trots självupplevda uttryck för både okunskap om, och ibland även ointresse för religion. Detta visar hur religionslitteracitet bör förstås som ett samlingsbegrepp för flera olika förmågor och sätt att agera – eller differen-tierade aspekter av aktörskap.

Genom att diskutera litteracitet som aktörskap blir min studies resultat ett bidrag till förståelsen för litteracitet som inom den ”nya literacytraditionen” (sic!) (Collins, 1995; Street 1994) redan för 25 år sedan frångick synen på litteracitet som ett mätinstrument. Betoningen på process (jfr Shaw, 2020 m.fl.), kontext (Moore, 2016; Street & Lefstein, 2007), social praktik (Ahearn, 2001; Gee, 2018; Liberg et al., 2013) och pluralism (Goldburg, 2010) går i stället i linje med hur jag ser på de olika dimensionerna och på deras relation till varandra. Den självreflexiva aspekten (Dinham & Shaw, 2017), liksom studier och debatter som uppmärksammat hur olika arenor fungerar som soci-ala lärandepraktiker där litteracitet i allmänhet (Fast, 2007; Gee, 2018) och religionslitteracitet i synnerhet görs och delas (Löfstedt & Sjöborg, 2019; Löv-heim, 2012a), har också bidragit till min förståelse för hur jag förstår, använ-der och vidareutvecklar litteracitet i avhandlingen.

9.1.1 Med(ie)vetenhet som religions- och medielitteracitet

Som beskrivits på flera ställen tidigare, handlar religions- och

medielittera-citet om att förstå och kritiskt granska religiöst innehåll (Löfstedt & Sjöborg,

2019, s. 157) och om de processer som påverkar hur religion kommuniceras via olika medier. Begreppet handlar även om att kunna analysera och utvär-dera olika utfall och konsekvenser av dessa processer (Lövheim, 2012a). I den empirinära tematiska analysen blev begreppet med(ie)vetenhet ett användbart begrepp för att i ett första skede beskriva hur detta sker och uttrycks i materi-alet. Teoretiskt innefattar med(ie)vetenhet kulturell litteracitet om hur reli-giösa idéer och värden kommuniceras i olika medier, och kritisk litteracitet som en förmåga att dekonstruera filterbubblor, ekonomiska faktorer och falsk information på nätet, framför allt i sociala medier. Religions- och medielitte-racitet handlar därutöver om att identifiera och förstå bakomliggande struk-turerna kring ett visst mediebudskap. I avhandlingen har jag visat hur ett kri-tiskt aktörskap ingår i litteracitet samt hur ungdomarnas kritik riktas mot olika saker beroende på vilka normer och dominerande uppfattningar om religion som råder i en specifik kontext.

Avslutningsvis har jag argumenterat för att ett engagerat aktörskap bland studiens ungdomar möjliggör samtal om olika aspekter av religion, i och mel-lan olika mediala och icke-mediala sociala kontexter. Med stöd i resultat och analys menar jag därmed att den funktionella dimensionen också är en central del av religions- och medielitteracitet. Sammanfattningsvis utgör även begrep-pet med(ie)vetenhet en brygga mellan det empiriska materialet och det teore-tiska begreppet religions- och medielitteracitet.

9.1.2 Kritiska reflektioner kring teorianvändning

Vid användning av kritisk litteracitet och ett aktörsperspektiv finns en risk att som forskare tillskriva individer större makt ”att förändra” än vad omkring-liggande strukturer ger utrymme för. Konsekvensen kan lätt bli att strukturella uppväxtvillkor och komplexa, starka samhällsstrukturers makt underbetonas (Trondman & Bunar, 2001, s. 135). Invändningen blir viktig i relation till denna studie som i hög grad betonar ungdomarnas aktörskap och makt att handla annorlunda (Giddens, 1984).

Jag delar även Abu-Lughods (1990) reflektion om att det bland forskare som anlägger ett aktörsperspektiv finns en tendens att ”romantisera” indivi-ders motstånd och vägran att bli dominerade (Abu-Lughod, 1990, s. 42). Avishai menar att dikotomin mellan aktörskap och underkastelse är ett felslut som ofta begås när religionsvetare ska studera religionsutövare (Avishai, 2008, s. 429). I stället för att uppehålla sig vid synen på aktörskap som an-tingen motstånd eller eftergivenhet behöver forskare därmed, enligt Avishai, eftersträva att undersöka hur religion ”görs” genom att lyssna på de religiösa subjektens berättelser.

Med tanke på ovanstående finns en risk att jag i denna studie förbisett de aspekter av aktörskap som inte yttrar sig som motstånd eller vilja till föränd-ring, och att jag överbetonat ungdomarnas motstånd mot exempelvis den äldre generationen eller mot religiösa traditioner. Av denna anledning har det varit viktigt att, med stöd i tidigare teoretiska resonemang, använda differentierade aspekter av aktörskap i arbetet med att förstå materialet teoretiskt.

Jag vill även lyfta problematiken med att överhuvudtaget analysera den te-oretiska spänningen aktörskap-struktur i en empirisk studie. Uppdelningen mellan aktörer och strukturer riskerar att kategorisera och förenkla processer och förhållanden som är betydligt mer komplexa och nyanserade än vad ana-lys och tolkning visar. Av denna anledning har jag löpande utgått från Giddens (1984, 2017) förståelse för aktörskap och struktur som varandras förutsätt-ningar. I ett samhälle som Sverige är typiska aktörs-värden och förhållnings-sätt som autonomi, individualism och ett ifrågaförhållnings-sättande av traditioner och auk-toriteter en del av strukturen (Sjöborg 2015). Att göra motstånd och att ifråga-sätta blir därmed, som beskrivits tidigare, både ett uttryck för den individuella aktörens handlingskraft, och för internaliserade kulturella och samhälleliga normer om exempelvis individualism och autonomi.

Jag stödjer Giddens (1984, 2017), Burrs (2003) och Smiths (2005) fokus på komplexitet och växelverkan mellan struktur (samhälle) och aktör (individ) men än viktigare är synen på aktörskap som socialt situerad (Emirbayer & Mische, 1998).Detta förhållningssättutmanar den liberala idétraditionen om den enskilda aktören som ett autonomt subjekt. Jag vill därför, ännu en gång, betona det sociala sammanhangets och interaktionens betydelse för hur jag, mot bakgrund av en konstruktionistisk kunskapssyn, förstår begreppen aktör-skap (Emirbayer & Mische, 1998) och litteracitet (Lankshear & Knobel, 2003; Street & Lefstein, 2007).

Med detta sagt hävdar jag att de differentierade aspekterna av aktörskap och samexisterande dimensionerna av religionslitteracitet varit lämpliga ana-lysverktyg i denna avhandling. Dels för att vidga förståelsen för hur olika so-ciala sammanhang möjliggör, respektive begränsar, gymnasieungdomars handlingsutrymmen när det kommer till att möta och prata om religion i Sve-rige i dag, dels för att stärka förståelsen för hur aktörskap samtidigt är en del av litteracitet och av struktur.