Kritik mot vi och dom i nyhetsrapporteringen och bortom

Den upplevda kritiken mot hur islam, muslimer eller araber blir behandlade orättvist eller missvisande i film och tv-serier uttrycks även i relation till ny-hetsrapporterings tendens att framställa ett brott olika, beroende på gärnings-mannens etniska eller religiösa bakgrund. Några konkreta nyhetshändelser som tas upp inom ramen för detta tema (undertema 2.1) är mediebevakningen av attacken på Utøya 2011, av lastbilsattacken i Stockholm 2017 och av skol-attacken i Trollhättan 2015.99 Nedan jämför Reza i den enskilda intervjun at-tacken i Stockholm med den i Trollhättan:

Reza: Om en svensk har gjort en sak, då anses inte den killen eller tjejen som

en…terrorist liksom. Så fort det kommer en…muslim, eller nån som har sitt ursprung i ett muslimskt land, då anses personen som terrorist lättare. Det är lite fel, alltså, att det alltid är så…

Anna: Är det i nyhetsmedier då eller?

Reza: Jaaa, alltså den där attacken i Trollhättan där den där killen gick in i en

skola. Då var det liksom bara nåt som…i nyheterna inte ansågs lika allvarlig som den där attacken med lastbilen i Stockholm.

Rezas uttalande speglar en återkommande kritik mot snedfördelning vad gäl-ler graden av uppmärksamhet som olika händelser får i medier, beroende på om nyheten handlar om oss eller om dom, men även en upplevelse att det ”all-tid är så”. I fokusgrupp FS2 tas attacken på Utøya 2011 upp som ytterligare ett exempel:

Emil: Det är lite intressant hur man benämner terrorism. Om det är en person

från mellanöstern eller en muslim som gjort det då är det: ”terrordåd” men…om man tar till exempel Breivik, när han utförde sitt terrordåd på Utøya, då benämnde man ju inte det som ett terrordåd utan då var det först en masskjutning…och sen var det massmord och…det tog ju några månader in-nan de ens vågade benämna ”okej, det här är ett terrorbrott”. Och det är ju lite intressant. Vad är det som gör att man inte vill benämna det liksom?

99 Med attacken på Utøya menas terrordådet på den norska ön Utøya i juli 2011 som utfördes av norrmannen Anders Behring Breivik. Med lastbilsattacken i Stockholm menas terrorattenta-tet i Stockholm i april 2017 som utfördes av Rakhmat Akilov. Med skolattacken i Trollhättan menas den attack som utfördes mot elever och personal på en grundskola i Trollhättan av Anton Lundin Pettersson i oktober 2015.

Noor: Alltså, det är ju inte som att man säger: ”Ja, det var en vit kristen man

som gjorde det här” liksom. Det blir mycket viktigare att benämna en mus-limsk eller en arabisk eller nåt sånt där...

Emil: Precis…

Noor: Terrorist, som terrorist liksom. De är väl alla lika dåliga. Det kvittar

väl varifrån de kommer?

En nästan identisk diskussion om Utøya uppkom i en annan fokusgrupp (FY2). Samtliga ungdomar i den gruppen riktar kritik mot hur nyhetsrappor-teringen i allmänhet gör skillnad på etnicitet i relation till brott och ställde sig starkt kritiska till det. Flera gånger lyftes hur buddhism i medier ofta framställs som en fredlig religion, samtidigt som våld och terror även kan utövas av en buddistisk majoritet mot en muslimsk minoritet.100. Ungdomarna utmanar där-med den övergripande svenska tendensen att betrakta buddismen som enbart en fredlig och tolerant religion (jfr Jahnke, 2021, s. 157).

Vi och dom bortom medieframställningarna

I ungdomarnas tal uttrycks även en kritik mot hur ett vi och dom-narrativ fö-rekommer i övriga sociala sammanhang, utanför mediernas framställningar:

Det gör ont att känna att det finns en klassificering i vårt land, i vårt samhälle. Det finns en vi och dom-känsla. Och det påverkar mig mycket att behöva veta att jag aldrig kommer kunna känna mig tillräcklig för att jag har en annan bak-grund. (Maya ETS3)

Kritiken mot vi och dom-mönstret är stark, både från ungdomar som själva upplevt stigmatisering som följd av sin tro, religion eller etnicitet och från etniskt svenska ungdomar utan uttalad religiös bakgrund eller tillhörighet. På ett liknande sätt som ovan citerade Emil förklarar Klara i nedanstående utdrag vad hon upplever som ”dumt” med ”den här rädslan” för det som är nytt och annorlunda med ”andra religioner”:

Bara för att Sverige…är ett kristet land, sen gammalt, så varför skulle vi inte kunna inkludera en annan religion i det? Vi har ju kommit lite längre, känner jag, än att: ”Nej, vi måste begränsa oss till att vara det vi alltid har varit”. Det tror jag ligger i den här rädslan för…”vad tycker jag om det här egentligen?” Men det är så dumt för…det exkluderar ju så många människor. Religion är väl egentligen inte en jättestor del av Sverige, men man tänker ändå Sverige som ett kristet land. Och att då…den här förändringen: ”Nej men gud, ska vi…byta religion nu?” (skratt) Och jag tror att det är den rädslan som…att det blir lite så här, svensk identitetskris typ (skratt). (Klara S1EI)

100 Vid tillfället för intervjuerna rapporterades ofta i nyheterna om förföljelserna av den mus-limska minoritetsbefolkningen rohingya i Burma (Myanmar).

Precis som Emil hänvisar hon till historiska skeenden för att förklara det hon upplever som svenskars rädsla för förändring och för att det som varit (det kristna) hotas av det nya (islam). Att ifrågasätta och problematisera vi och

dom-diskurser och narrativ mot bakgrund av hur religion förstås i det svenska

samhället är i denna studie ett tydligt tema – även hos de ungdomar som också uttrycker sig kritiskt mot vissa aspekter av religion.101 I FS2bs diskussion om kontextens och skolans betydelse för ens förståelse för religion kopplar Tor-kel, som benämner sig själv som ateist, till det omkringliggande samhällets sätt att framställa religion som något omodernt:

Ja men…hela samhället ser ju ut så i dag eller…förmedlar det budskapet att…religion är något…lite föråldrat och ja…”titta, här är vi ett sekulärt land” och så jämför man, ”ja, okej här har vi ett troende land och de ligger så och så mycket tillbaka i utvecklingen”. Man gör ju såna jämförelser, man vill ju verkligen visa att…vi har rätt när vi säger att religion är ålderdomligt. (Torkel FS2b)

Utdraget visar hur de ungdomar i studien, som själva benämner sig som ateis-ter, uttrycker en medvetenhet om hur negativa strukturella uppfattningar om religion framställs och diskuteras i den svenska samhällsdebatten. En kritisk inställning till vissa aspekter av religion, eller en uttalat icke-religiös livstolk-ning på individnivå, innebär alltså inte nödvändigtvis en avsaknad av medve-tenhet om hur negativa attityder mot, eller framställningar av religion kommer till uttryck på samhällsnivå. Medvetenheten bland ungdomarna om hur medier respektive kulturella normer och värderingar påverkar individers förståelse för religion, har i denna studie ingen tydlig koppling till ungdomarnas kön, et-niska eller religiösa bakgrund. Inte heller är det kopplat till val av program. Det verkar snarare som att de intervjuade ungdomarna, via sina olika lokala och mediala sociala sammanhang, internaliserat ett reflexivt och samhällskri-tiskt tolkningsmönster (se vidare kapitel 7). I studien deltar också ungdomar som i texter och intervjuer inte lika tydligt problematiserar eller aktivt posit-ionerar sig mot en andrefiering av muslimer, eller mot hur ett kristet vi sätts mot ett muslimskt dom.

Hållningen att tala om religion, etnicitet eller flyktingar som något främ-mande, framför allt i bemärkelsen något som är annorlunda än det svenska, det jämställda, det demokratiska och det fria/öppna, förekommer ibland men inte ofta. Ett exempel på ett sådant tillfälle är nedanstående utdrag från FS1. I samtalet uppstår en krock mellan att tala om icke-svenskar som dom (i relation till ett svenskt och kristet vi) och ett ifrågasättande detsamma. Samtalet hand-lar om skolavslutningar i kyrkan:

Tove: Det är som att vi vill ha julavslutning eller skolavslutning i kyrkan. Jag

ser det ju inte som att vi gör det av ett religiöst syfte, vi gör det ju av ett trad-itionellt syfte och då känner jag...om det är nån som kanske inte får gå in i kyrkan på grund av sin egen religion då tycker jag att det är så här ”Men det är ok, då får du respektera att vi har våra traditioner, så som du har dina.” Då kanske inte…”då behöver inte du vara med på skolavslutningen eller…”

Måns: Precis det jag tänkte säga. Det där…

Tove: För vi respekterar dom så mycket som vi möjligtvis kan och då får

dom respektera våra traditioner också. Det är ju som att…I Sverige, vi är ju ett kristet land från grund och botten och då har ju de traditionerna växt fram. Och då får dom respektera det, precis som jag respekterar…om jag går inte i en katolsk kyrka i Rom så täcker jag mina axlar och ben för att jag respekte-rar deras kultur och tradition.

Måns: Håller med.

Sanna och Klara invänder och ifrågasätter Måns och Toves argument: Sanna: Jaaa, fast jag tycker ändå att…i Sverige. Vi grundar ju inte våra lagar

på religion, vilket gör att jag tycker att skolavslutningarna ska vara…ef-tersom att vi har…opartisk religionskunskap så tycker jag egentligen att det är jättekonstigt att vi ska ha avslutningar i en kyrka.

Klara: Ja. Och jag tycker typ inte att vi respekterar andras religion… Sanna: Neej… (håller med)

Klara…om vi nu måste ha våra traditioner i en…kristen kyrka liksom…är

det för alla då liksom?

Måns: Vi är ju officiellt ett kristet land, liksom. Det är ju väldigt logiskt. Klara: Ja, men vaddå, det är ju inte respekt för alla då? Och vi pratar om att

det ska vara respekt från båda hållen…

Sanna: Jag tycker att det är bra att vistas på neutral mark. Om man nu ska ha

respekt för så många människor som möjligt…

Tove: Vi svenskar, vi kanske inte firar jul utifrån grunden men vi har ju ändå

formats, vi kan ju inte glömma vår historia, för det kommer ju alltid att finnas kvar. Såklart att vi ska respektera och mötas på mitten men jag tycker inte att det behöver vara det här…total-kaosen.

Klara: Men jag känner typ att det är lätt för en icke-troende att bara, ”det är

bara en kyrka”. Alltså jag tror att det är…för en annan person som tror på nåt annat så är det ju…liksom…jag vet inte. (Utdrag ur FS1a)

Att använda sig av fraser som ”vi och dom”, ”vi svenskar” eller ”vi icke-reli-giösa”, ”vi är ju ett kristet land” och ”de bör respektera och anpassa sig” som ett sätt att skapa en enad förståelse kring vilka ”vi” är blir tydligt i ovanstående utdrag (jfr Kittelmann Flensner, 2015, s. 112). Samtidigt illustrerar utdraget tendensen att utmana och kritisera denna ”enade förståelse” kring vilka vi är.