Med Animal Training Enterprises flyttade paret Breland inlärningsteorin från de aka- demiska laboratorierna ut på den kommersiella marknaden. Syftet med rörelsen var, förutom att tjäna pengar, att demonstrera ett bättre och vetenskapligt grundat sätt att träna djur, genom användande av positiv förstärkning. Verksamheten blev efter en trög start där de förgäves försökt få landets hundägare att intressera sig för de nya metoderna,
mycket framgångsrik. De tränade djur för film, cirkus och djurparker och de vidareut- vecklade inlärningsteorin, inte minst genom användandet av betingade förstärkare (så kallade klickers).
Keller Breland dog 1965. Marian Breland fortsatte verksamheten fram till sin död 2001, tillsammans med sin nya make, Bob Bailey, också han en idag vittomtalad djur- tränare (se exempelvis Bailey och Gillaspy, 2005).
1961 publicerade paret Breland tillsammans en vetenskaplig artikel som utmanade de behavioristiska idéerna om att nästan vad som helst går att lära in genom positiv förstärkning. Rubriken ”The misbehavior of organisms” alluderade på Skinners tidiga verk The behavior of organisms (1938).
Artikeln ger en inblick i paret Brelands verksamhet och bredden på deras mångåriga erfarenhet av att träna olika djurslag, ”/t/hirty-eight species, totaling over 6 000 indi- vidual animals, have been conditioned, and we have dared to tackle such unlikely subjects as reindeer, cockatoos, raccoons, porpoises, and whales” (Breland och Breland 196176).
Syftet med artikeln var att problematisera den operanta betingningens anspråk (så som Brelands uppfattade detta), genom att ge exempel på metodens begränsningar. Ibland blev det inte som planerat. Ibland bröt operant betingade beteenden plötsligt samman. I inspelningarna av en reklamfilm där specialtränade grisar skulle plocka upp mynt från marken och transportera dem till en ”grisbank”, verkade gris på gris förlora intresset för att förflytta dollarmynt och började fumla, tappa pengarna och sedan rota runt på marken istället. Kycklingar som skulle tränas för att stå helt stilla och vänta på en plattform, klarade bara av uppgiften om de samtidigt fick dansa eller röra på sig på något sätt. En tvättbjörn la alldeles för lång tid på att gnida två mynt mot varandra innan den kunde förmå sig till att stoppa dem i avsedd behållare.
Varför? Ja, enligt paret Breland handlade det om medfödda instinkter som plötsligt bröt igenom och motverkade de inlärda beteendena: En kycklings pickbeteende, som ”naturligt” är det som resulterar i föda, triggades när den skulle stå och vänta på den lilla plattformen. En tvättbjörns ”tvättbeteende”, som handlar om att djuret brukar doppa sin föda i vatten och därefter gnugga den, bland annat för att få bort ektoskelettet (skalet) på större kräftdjur. En gris ”bökande” i marken för att söka insekter och maskar. Utan att jag hittat några sådana korsreferenser, anar jag att paret Brelands iakttagelser är nära förknippade med nutida etologers tolkning av sambanden mellan vad ett djur kan lära sig och dess medfödda beteenden. Om det vi försöker lära djuret inte är biolo- giskt meningsfullt, exempelvis som ett beteende som resulterar i föda, kommer djuret ha betydligt svårare att lära sig. Den svenske etologen Per Jensen (2011, sid 62) exemp- lifierar det med svårigheterna att få en råtta att mot belöning stå på bakbenen, eftersom det är ett beteende som inte har med föda att göra utan med spaning. Finns det inget
rimligt samband mellan förstärkning och beteende, kommer djuret ha svårt att förstå och lära sig det en människa försöker lära det:
Kravet på biologisk mening innebär att vissa associationer är lättare än andra att lära sig. Olika arter skiljer sig såklart åt. Det som är en naturlig association för ett bytesdjur kan vara helt irrelevant för en predator. Förmågan att lära sig bygger på genetiskt programmerade förutsättningar. (Jensen, 2011, sid 62)
Breland och Breland (1961) skriver att behaviorismen lider av tre underförstådda – felaktiga – antaganden:
1. att djur kommer till de experimentella laboratorierna som tabula rasa 2. att det är betydelselöst vilken djurart som studeras
3. att alla responser kan betingas på ett likvärdigt sätt till alla former av stimuli I en artikel av Skinner (1966, sid 1205), finns en direkt referens till och tillbakavisande av den här kritiken. Det finns inte, skriver Skinner, en enda ansedd forskare inom om- rådet djurs beteende, som påstått att djurets art och erfarenheter skulle vara betydelse- lösa eller att alla beteenden kan betingas av vilka stimuli som helst. Däremot, menar han, finns det ett komplicerat förhållande mellan nedärvda beteenden och inlärda be- teenden (erfarenheter). Organismen har lättare för vissa beteenden än andra, till följd av evolutionen, men nedärvda beteenden kan också försvagas och kanske helt försvinna om den miljö djuret är anpassad för att leva i förändras. Nästan ett decennium före Brelands och Brelands artikel, skriver han bland annat så här:
The differences between species are so great as scarcely to arouse interest; obvi- ously what is reinforcing to a horse need not be reinforcing to a dog or man. Among the members of species, the extensive differences are less likely to be due to hereditary endowment, and to that extent may be traced to circumstances in the history of the individual. (Skinner 1953, sid 75)
Det finns, menar alltså Skinner, skillnader både mellan arter och mellan individer inom arter när det kommer till vad som är förstärkande. Skillnaderna mellan arter kan i hög grad förstås mot bakgrund av evolutionen. Skillnader inom en art bör däremot förstås som skillnader i de enskilda individernas historia.77 Det som omvänt kan yttras mer
77 Skinner resonerar inte i termer av medfödda personlighetsdrag, som skulle kunna hänföras till något
annat än det artspecifika. Idag finns det en del sådana ansatser inom forskningen (för svenska exempel se exempelvis Kenth Svartberg Personality in dogs, Stockholms Universitet, 2003, och Jeremy Rays studie av personlighetsdrag hos råttor: Temperament – a psychobiological approach to Harm Avoidance and Novelty
Seeking, Göteborgs Universitet, 2006.) Enligt Svartberg (2003) har frågan om djurs eventuella personlighet
generellt, är att de inlärningsprinciper som styr beteendet hos olika organismer inte skil- jer sig markant (eller överhuvudtaget) mellan olika arter, där handlar det för alla om en kombination av respondent och operant betingning (jämför Fhanér, 2003 [1985
]
, sid 74.).Det finns dock tillfällen när Skinner väljer att uttala sig mer svepande och med mer generella anspråk, vilket gör det möjligt att förstå varför han mötts av kritik som Bre- lands och anklagats för att inte ta olika arters olika förutsättningar – i fråga om nedärvda beteenden – på allvar. I boken Undervisningsteknologi – utgiven två år efter hans försvar i den refererade artikeln ovan – skriver han exempelvis att när ”den särskilda typ av effekt som kallas förstärkning väl har arrangerats, tillåter oss våra metoder att forma en organisms beteende nästan hur vi vill” (2008 [1968], sid 17). Eftersom han i det här fallet argumenterar för värdet av att arrangera undervisning baserat på inlärningsteore- tiska principer, blir han, kanske av retoriska skäl (han vill övertala läsaren), mer slarvig med beskrivningen av metodens begränsningar. Frågan är hur man ska tolka det han skriver några sidor senare, angående forskningen om operanta metoder:
I allt detta arbete har organismens art haft förvånansvärt liten betydelse. De organismer som studerats har visserligen alla varit ryggradsdjur, men de täcker ändå ett vitt fält. Jämförbara resultat har uppnåtts med duvor, råttor, hundar, apor, människobarn och mentalpatienter. (Skinner, 2008 [1968], sid 20)
Det är lätt att läsa detta som att det med operant betingning går att lära alla organismer i princip vad som helst. Samtidigt tror jag, inte minst mot bakgrund av det han skriver när han väljer att uttala sig om begränsningarna, att det Skinner egentligen uttalar sig om i passager som de ovan citerade, handlar om principerna för förstärkning. (Det re- sonemang om ”enorma” skillnader mellan människors och duvors beteende som han för senare i boken, Skinner, 2008 [1968], sid 75, stödjer också denna tolkning). Och eftersom det enligt Skinner är absolut bäst att förstärka sådana beteenden som en org- anism själv erbjuder (även om ”erbjudandet” inledningsvis är en sorts ”slump”), finns det som skulle kunna beskrivas som den operanta behaviorismens begränsningar egent- ligen inskrivet redan i själva teorin.
En elev måste som vilken annan organism som helst handla innan han förstärks. På sätt och vis måste han ta initiativet. Allt det beteende han slutligen uppvisar
personlighet avsetts sådant som har med känslor, tankar och attityder att göra, och att sådant inom psyko- login (och etologin) uppfattats som något unikt mänskligt. Eftersom personlighet också, enligt Svartberg, handlar om beteende, är det dock fullt möjligt att studera även hos djur. Det finns också personlighets- forskning på djur som mäter graden av olika hormonnivåer, framför allt stresshormon, för att på så vis undersök hur djuret med utgångspunkt i det som definierats som personlighetsdrag, tar sig an och möter situationer i sin omvärld (se forskningsöversikt i uppsatsen ”Personlighetstyper och stressrespons hos djur – med fokus på hund och häst” av Kimia Maleki, SLU Uppsala, 2013).
måste ha varit hans i någon form innan undervisningen började. I denna bety- delse leder undervisningen till ”återerinring” av responser. /…/
Det är ineffektivt och ofta omöjligt för läraren att bara vänta på att beteendet skall uppkomma så att det kan förstärkas. Han måste förmå eleven att handla, men han måste vara försiktig hur han gör det. (Skinner, 2008 [1968], sid 119- 120)