Peterson (2001) beskriver Skinner som en man med gott självförtroende, stark överty- gelse om riktigheten i sina teorier och en smula tur.78 När han skrev sin artikel ”How
to teach animal” för Scientific American (1951) hade han alltså aldrig själv utfört det han påstod skulle gå att göra på 20 minuter och om reportern från The Look hade haft med sig en hund av en annan ras och Skinner inte dragit upp de där linjerna på väggen för att underlätta för sig själv att se hur högt upp hundens huvud sträckte sig, så hade det kanske inte alls gått så enkelt som det nu gjorde. Dalmatiner är en hundras som är socialt responsiv och vanligtvis lättränad79 och de där linjerna på väggen fungerade inte
bara som hjälpmedel för Skinner. Hunden hade också glädje av dem som ”targets”, det vill säga som något som den snabbt förstod att det lönade sig att dutta nosen mot.80
Hur som helst, vi kan i efterhand inte säkert säga hur det verkligen var, men det går att gissa, eller snarare anta, att det här är dagen som de operanta djurträningsme- toderna för första gången får en möjlighet att spridas till en bredare krets.81 Dock utan
något starkare publikt genomslag. Skinner fortsatte i många år därefter att utveckla
78 Bakgrunden till artikeln i The Look har han själv beskrivit så här: ”As a poker player might have put
it, LOOK was calling me” (Skinner, 1983, sid 42, refererad från Peterson 2001)
79 På svenska dalmatinersällskapets hemsida, https://www.dalmatiner.nu/omdalmatiner.html, nedlad-
dad november 2016, beskrivs rasen så här: ”En dalmatiner kan göra det mest oanade för en godbit eller annan belöning och i princip finns det inga gränser för vad en dalmatiner kan lära sig. Man kommer emellertid inte långt med monotona träningsmetoder utan riktig positiv förstärkning. Dalmatinern vill gärna vara till lags – men, helst på sina egna villkor för det finns ingenting så envist som en dalmatiner som tror att det lönar sig. Den hund som känner sig motiverad, kan verkligen anstränga sig för att göra som husse eller matte vill. Det kommer an på den som tränar hunden att med fantasi och inlevelseförmåga fundera ut sätt att motivera hunden att göra det man vill.”
80 Idag är ”targets” i form av till exempel en platta på golvet, en flugsmälla (platta med skaft) eller en
klisterlapp som kan flyttas från en plats till en annan, ett vanligt hjälpmedel vid inlärningsteoretiskt grun- dad djurträning. På 1950-talet var det däremot inte något som Skinner själv hade uppmärksammat som ett effektivt hjälpmedel i kommunikationen med djuret.
81 Magasinet skapades 1937, utkom varannan vecka och hade vid 1900-talets mitt en spridning på cirka
3,7 miljoner läsare per nummer (http://content.time.com/time/magazine/article/0,9171,819349,00.html, nedladdad 3 april 2016.)
sina teorier inom ramen för akademin (med allt större inriktning mot mänskligt bete- ende), paret Breland fortsatte att träna djur för kommersiella ändamål på basis av in- lärningsteorin, och det är faktiskt först någonstans under 1900-talets sista decennium som metoderna riktigt på allvar börjar uppmärksammas och tillämpas i djurträning utanför djurparker och delfinarier.
Då är Skinner död (han dog 1990), och hans inlärningsteori och utbildningstek- nologi i onåd.
En av de mest tongivande bland dem som spridit de inlärningsteoretiskt grundade träningsmetoderna till hund- och andra djurägare är den amerikanska biologen Karen Pryor.82 På 1960-talet lärde hon sig träna delfiner med visselpipa och småfisk, inspire-
rad av bland andra nämnda Keller Breland. 1975 utkom hon med boken Lads before
the wind där hon beskrev sina erfarenheter av att träna delfiner genom positiv förstärk-
ning och 1984 kom hennes bok Don´t Shoot the dog. Med den, om inte förr, var förut- sättningarna för ”klicker-rörelsen” skapade och de operanta metoderna började succes- sivt spridas allt längre utanför de stora djurparkernas delfinarier.
I boken presenterar Pryor de grundläggande begreppen i Skinners inlärningsteori och bjuder på rikliga exempel på tillämpningen av dessa vid träning av företrädesvis hundar, men också andra djur, barn, vänner, arbetskamrater och äkta makar.
Tidigt i texten kommenterar hon den skepsis som drabbat Skinners verk (vare sig det, som hon skriver, har omtalats som behaviorism, beteendemodifiering, förstärkningste- ori, behavioristisk psykologi, beteendeanalys eller operant betingning):
Jag känner inte till något annat modernt vetenskapligt fack som blivit så baktalat, missförstått, feltolkat, övertolkat och missbrukat som detta. Själva namnet Skin- ner väcker vrede hos dem som hävdar att ”fri vilja” är den egenskap som skiljer människor från djuren. För andra, som skolats i den humanistiska traditionen, framstår manipulationen av mänskligt beteende med hjälp av någon form av medveten teknik som oförbätterligt ond. (Pryor, 2011, sid 4)
Hennes beskrivning stämmer väl överens med flera av de kritiska röster som jag tidigare refererat. Säljö (2011, 2015) framhåller i linje med hennes första beskrivning, att Skin- ner utvecklade sina teorier genom djurstudier och att det innebär att hans resultat är för begränsade för att användas för att förstå komplexiteten i mänskligt handlande och lärande. Och Englund och Engström (2011 a, b) poängterar i linje med hennes andra karaktärisering av kritiken, att även om det är så att det kan finnas vetenskaplig evidens för att vissa av Skol-Komets behavioristiska metoder exempelvis skapar arbetsro i klass- rummet, så är de knappast lämpliga att använda i skolan eftersom de kan antas stå i strid med värdegrunden och barnkonventionens artikel om barnets bästa.
82 Enligt Donna Haraway (2008, sid 211) är Karen Pryor den enskilt mest inflytelserika personen när
det handlar om att förklara och sprida positiva metoder: ”Her blend of science and practical demonstration has had a major impact”.
Även när Skinner själv (2003 [1971]) sammanfattar kritiken mot det han kallar för beteendeteknologin, ger han invändningarna en likartad inriktning. Människor är kri- tiska antingen
a. för att de inte tror att den är effektiv och/eller
b. för att de inte anser den vara önskvärd (se också Schellenberg, 1980, sid 89)
Jag återkommer till konflikten mellan Skinner och andra delar av forskarsamhället i det här kapitlets avslutning.