När hundarna kommer till Hundskolan är de ovetande om vad som väntar. De som aldrig varit här kan sannolikt inte alls föreställa sig vad som ska ske, medan de som har gått på någon annan kurs på Hundskolan tidigare kan använda dessa erfarenheter för
107 ”Läsa hund” är ett uttryck som återkommer och innebär en sorts medvetna rollövertaganden. Det
betyder helt enkelt förmågan att genom att titta på sin hund ta dess perspektiv och tolka dess känsloläge, intentioner, etc. Det i sig har ett egenvärde, eftersom, som My formulerar det, ”att kunna läsa hundarnas signaler och det sociala ger oss ett mycket rikare hundliv”. Ett annat begrepp för detta skulle kunna vara asymmetriskt rollövertagande.
att göra antaganden om vad som ska hända nu. Det innebär att den hund som upp- skattat träningen och leken i Hundskolans lokaler tidigare, intar rummet med förhopp- ningar om att något liknande ska ske igen. Den hund som istället drabbats av något otrevligt på en tidigare kurs, kanske känt sig hotad av en annan hund eller varit alltför stressad för att klara av att interagera med sin matte/husse och istället mest skällt eller fått gömma sig bakom ett kompostgaller, tar istället med sig dessa erfarenheter in i det nya utbildningssammanhanget och är då långtifrån redo att direkt definiera klassrums- situationen som en plats för träning och lek.
Vi mänskliga kursdeltagare har en fördel, dels genom att det är vi som bestämt att vi ska gå den här kursen, dels genom att vi har möjlighet att i förväg föreställa oss vad det är för sammanhang (=hundinstruktörsutbildning) vi snart ska gå in i. När vi möts den där första morgonen i kapprummet till utbildningslokalen så har vi med oss en hyfsat likartad idé om vad som ska ske. Vi vet också i vilken egenskap vi själva är där (lärare, kursdeltagare, forskare) och på ett ungefär vad dessa olika roller innebär. Som kursdel- tagare förväntas vi sätta oss i rummet vända mot den vita tavlan och läraren. Vi förut- sätts lyssna på läraren när hon talar och själva tala först när hon på något sätt signalerat att det är okej. Vi förväntas också vara intresserade av hennes kunskaper och tankar om hundar och hundträning och införstådda med att hon är experten och vi noviserna. Omvänt är läraren på ett ungefär medveten om de förväntningar vi kursdeltagare har på henne: att hon ska leda dagens aktiviteter, att det är hon som har ansvar för kursens innehåll och att hon också ska lära oss något vi inte redan kan.
Vilken min roll som forskare och deltagande observatör är, är inledningsvis mer dif- fus. Rollen utvecklas och förändras efterhand, kanske inte minst genom att Madeleine konsekvent väljer att närma sig mig som en kursdeltagare bland andra. I början försöker jag hålla mig tillbaka och undviker att ta någon aktivare del i klassrumsinteraktionen, samtal, grupparbeten och liknande. Men ju längre tiden går, och kanske framför allt efter att Madeleine vid ett tillfälle uppmuntrar mig till det, slutar jag hålla mig tillbaka och deltar i samtal och undervisningsmoment som vore jag just en kursdeltagare bland andra.
I och med att jag huvudsakligen är intresserad av den samtalsordning som dominerar och reglerar verksamheten (och den blivande hundinstruktörens verksamhet) inser jag också efterhand att min aktivitet inte påverkar min möjlighet att studera detta. Tvärtom kan jag ibland, genom att ställa frågor till kursens lärare eller till kurskamrater, väcka en diskussion som tydliggör diskursiva spänningar på ett sätt som annars kanske inte hade skett. Jag kan exempelvis, vilket jag gjorde i samband med den tredje kursträffen, förhöra mig om varför det, som Madeleine upprepade gånger betonat, inte är möjligt att kombinera mjuka metoder med hårda. Hade jag inte frågat, hade jag sannolikt inte fått veta att Hundskolans invändningar mot att blanda hårda (baserade på negativ för- stärkning) och mjuka (baserade på positiv förstärkning) metoder, handlar om att de menar att det blir förvirrat för djuret om man i ena stunden jobbar med positiv för- stärkning av önskat beteende, och i nästa stund med negativ förstärkning av ett önskat beteende, eftersom djuret i det förra fallet får beröm och feedback när det gör rätt och
i det senare fallet ska förstå att tecknet för att den gör rätt, är att människan inte säger eller gör någonting (men avlägsnar till exempel ett tryck eller ett hot).
Forskarrollen är inte skriven i förväg (åtminstone inte så att jag själv när jag kommer vet vad som väntas av mig), utan blir till genom det som händer mellan mig och andra. Jag utformar inte på egen hand min roll – och position i gruppen – utan den skapas i interaktion med övriga aktörer. Det gäller förvisso alla i gruppen, som precis som det alltid är i nya grupper kommer att ingå i en sorts dynamisk process styrd av bland annat det som Goffman (1988 [1959]:13f) kallar för ”intrycksstyrning”. Skillnaden mellan mig och de andra är att min roll ligger i verksamhetens periferi, det finns inte i förväg ett socialt manus som uttrycker förväntningar på mig som forskare just här på Hund- skolan, vilket det däremot gör när det gäller kursdeltagare och lärare. Ifråga om kursens hundar finns det redan från början en mängd färdiga förväntningar (de ska helst vara tysta, lyhörda och sugna på att samarbeta på villkor), men hundarna själva kommer inte till Hundskolan med någon utvecklad föreställning om detta. De lär sig det istället ef- terhand i interaktion med – i första hand – sin husse eller matte, i andra hand övriga hundar och i tredje hand övriga aktörer. I denna bemärkelse ser jag vissa likheter mellan min egen rollutveckling på Hundskolan och hundarnas.
Bland det första Madeleine säger till oss har med självkontroll att göra. Hon önskar oss välkomna och konstaterar hur skönt det är när man är helt ny på ett ställe att ha hittat fram till rätt plats, i rätt tid.
Då har man kontroll. Och att känna att man har kontroll är bland det viktigaste för att kunna lära sig något nytt.
Sedan läser hon en dikt av den danska filosofen Sören Kierkegaard (1859). Samma text inleder det kurskompendium som vi alla just fått:
Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
‐ Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.
‐ Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.