Skinner var, som redan framgått, inte någon anhängare av straff som metod. Men det finns utvecklingar av inlärningsteorin där ”straff” kommit att få en annorlunda inne- börd än den Skinner beskrev. När exempelvis psykologen och Skol-komet-utvecklaren Martin Karlberg (2011b) i sin avhandling beskriver behaviorismens definition av be- straffning påstår han, med hänvisning till bland annat Skinners Science and Human
Behavior (1953), att ”’bestraffning’ definieras som de konsekvenser, efter ett uppvisat
beteende, som leder till att ett beteende minskar i duration, frekvens eller magnitud” (2011, sid 53). I Karlbergs tolkning definieras följaktligen bestraffning som den inver- terade form av förstärkning som jag kort redogjorde för i kapitel 4. Förstärkning defi- nieras som något som får ett beteende att öka i frekvens, medan straff definieras som något som får ett beteende att minska i frekvens.
Det här är inte en tolkning som Karlberg är ensam om. Den presenterades ursprung- ligen av de psykologiska forskarna Azrin och Holz (1966) och verkar sedan dess ha vuxit sig stark inom både den vetenskapliga beteendeanalysen och djurträning på operant behavioristisk grund. Den har då också i många fall, felaktigt, kommit att uppfattas som Skinners egen (jämför Holth, 2005).
Det finns några viktiga skillnader mellan Skinners ursprungliga definition och an- vändning av begreppet bestraffning och Azrin och Holz’ motsvarande definition, inte minst den att de senares bestämning av bestraffning medför att det inte är möjligt att definiera något som bestraffning förrän det verkligen minskar förekomsten av ett visst beteende (vilket faktiskt innebär att en bestraffning också skulle kunna vara något an- genämt86). Med en sådan definition upphör bestraffning att alltid vara en aversiv me-
tod. Effekterna av bestraffning är inte heller längre en empirisk fråga, eftersom det är inbyggt i själva begreppet att bestraffning är konsekvenser av responser i omgivningen som får sannolikheten för att ett beteende ska upprepas att minska i omfattning. Defi- nitionen är på så vis skapad som en spegelbild av förstärkning i Skinners modell.
86 Även en näve godis skulle följaktligen kunna vara en bestraffning. Tänk en situation där en hund
skäller på en katt och vi vill få den att sluta. Ett sätt att göra det kan vara genom att kasta en näve godis på den. Det tystar den både i den akuta situationen och en stund framåt då den gissningsvis ägnar sig åt att leta upp och äta de godsaker vi kastat, i stället för att fortsätta skälla. Huruvida godiset i förlängningen blir en positiv förstärkning eller en bestraffning avgörs av konsekvenserna. Om hunden associerar godiset till sitt skällande på katten, och därför väljer att skälla varje gång den ser katten i hopp om mer godis, har godiset fungerat som en positiv förstärkning. Om hunden istället väljer att inte skälla nästa gång den ser en katt, kan det vara för att godiset fungerat som bestraffning. Den har minskat hundens lust att skälla när den ser katten. Denna uttolkning av positiv bestraffning gjordes bland annat, som vi ska se i kommande kapitel, på Hundskolan.
Nackdelen med Azrin och Holz synsätt, är att intresset av att empiriskt problemati- sera användningen av bestraffning som metod minskar (en problematisering som inte minst, som vi sett, Skinner själv var angelägen om att göra). Begreppet inbegriper att det är en metod som fungerar – och fungerar på ett visst sätt – och det blir därför mindre intressant att reflektera över effekterna, kanske särskilt sådana effekter som är oförutsedda och oönskade.
Research questions regarding ”side effects” or additional effects of punishment, aswell as the question of whether a particular procedure decreases the response rate are still appropriate but, following the direct functional definition, it is as inappropriate to ask whether punishment works as it is inappropriate to ask whether reinforcement works. (Holth, 2005, sid 44)
Eftersom Azrin och Holz definition lever med in i både Hundskolans och Komet-ut- bildningens användning av begreppet bestraffning, och även, som jag förstår det, med- fört den värdeneutrala användning av begreppet bestraffning som används inom viss samtida beteendeanalys, ska jag nedan beskriva deras modell närmare.
Det Azrin och Holz (1966) gör är att skapa en symmetri mellan definitionerna av förstärkning respektive bestraffning och de processer som begreppen refererar till. Istäl- let för att som Skinner se positiva och negativa förstärkare som centrala också i samband med bestraffning, skapar Azrin och Holz något som kan kallas för positiva och negativa
straffare, ”punishers” (Holth, 2005, sid 45).
Som stöd för det fortsatta resonemanget kommer här igen den tabell som presentera- des i kapitel 4:
Tabell 2
Schematisk bild av negativ och positiv förstärkning respektive bestraffning
BETEENDET ÖKAR BETEENDET MINSKAR
POSITIV = LÄGGA TILL + Positiv förstärkning, F+
Till exempel får en godis eller leksak
Positiv bestraffning, B+
Till exempel utsätts för slag, ryck i kopplet eller ett skrämmande ljud
NEGATIV = TA BORT - Negativ förstärkning, F-
Till exempel nyp, tryck, ryck upphör
Negativ bestraffning, B-
Till exempel blir av med uppmärksamhet eller godis
Trots sin skenbara enkelhet är det en bild som kan förvirra – i synnerhet i förhållande till hur de här begreppen används i vardagssvenskan. Varken Skinner eller Azrin och Holz ger begreppen ”positiv” och ”negativ” någon värderande innebörd. Den är bara matematisk. Något tillförs respektive tas bort. Positiv bestraffning blir synonymt med det som Skinner omtalar som presentation av en negativ förstärkare, och negativ be- straffning synonym med det som Skinner beskriver som att beröva någon något den
vill ha. Så blir, precis som hos Skinner, positiv bestraffning och negativ förstärkning även i Azrin och Holz modell nära förbundna: i hundträning kan det exempelvis vara att ett hårt grepp i nackskinnet (positiv bestraffning) försvinner (negativ förstärkning) när hunden uppför sig på önskat vis, till exempel slutar skälla. Den positiva bestraff- ningen (det hårda greppet i nackskinnet) syftar till att få skällandet att upphöra. Den negativa förstärkningen – att greppet i nackskinnet lättar när hunden slutar skälla – syftar till att förstärka att hunden tystnar.
Budskapet är i korthet – vare sig vi följer Skinners eller Azrin och Holz synsätt: Skäller du gör det ont i nackskinnet. När du tystnar upphör smärtan. Den väsentliga skillnaden mellan Skinner och Azrin och Holz är att Skinner problematiserar möjliga konsekven- ser av att göra någon annan illa, medan Azrin och Holz avgränsar ”straff” till att bara gälla sådana situationer där straffet leder till önskat resultat: det vill säga att sannolik- heten för ett oönskat beteende minskar.
Positiv förstärkning och negativ bestraffning är på samma vis också det två sidor av samma sak. I den positiva förstärkningen använder sig djurtränaren/uppfostraren/lära- ren av något uppskattat för att förstärka ett önskvärt beteende: när en viss uppgift är utförd erbjuds ”köttbullar” (honung, godis, tårta, lek, en utflykt, odelad uppmärksam- het eller vad som nu har tillräckligt värde för att fungera som positiv förstärkning). Och i den negativa bestraffningen sker det omvända, då tas något åtråvärt bort, till exempel de där köttbullarna. Ett annat, inte så ovanligt exempel på negativ bestraffning är hun- den som hoppar på sin hundägare (eftersom den vill nå upp till dennas ansikte – ett typiskt sätt för hundar att visa uppskattning och ta kontakt), varpå hundägaren vänder sig om och visar hunden ryggen. Då försvinner ansiktet och möjligheten till kontakt (negativ bestraffning).
En åskådlig variant av den populära användningen av Azrin och Holz modell, hittar jag på en sida om människa-häst-relationer (fairhorsemanship.com). Där har en piska placerats i två rutor – de för negativ förstärkning respektive positiv bestraffning – och en morot i de andra två, de för positiv förstärkning respektive negativ bestraffning. Det som skiljer de två piskorna åt är att piskan i negativ förstärknings-rutan försetts med ett minustecken (den tas alltså bort när ett önskvärt beteende uppnåtts) och ett plustecken i positiv bestraffningsrutan (det är den som tillförs när ett oönskat beteende uppstått).87
87 Där en växande skara hundägare försöker träna positivt förstärkande, ser det annorlunda ut ifråga om
hästar, och relationen människa-häst. En väldigt stor del av umgänget mellan människa och häst handlar om en kombination av positiv bestraffning (i Azrin och Holz mening) och negativ förstärkning, även om fokus ligger på den negativa förstärkningen. Ryttaren trycker med skänkeln i betydelsen ”Gå” (ryttaren tillför ett tryck, positiv bestraffning, som minskar sannolikheten för att hästen ska fortsätta stå still). När hästen går (önskvärt beteende), tar ryttaren bort trycket (negativ förstärkning) Samma sak i kontakten via tyglarna: Ryttaren skapar ett tryck i mungipan och gommen genom att ta i tygeln, när hästen rör sig i den riktning som trycket i mungipan pekar ut, lättar ryttaren på tygeltaget och trycket i mungipa och gom försvinner (negativ förstärkning).
Samma med moroten: i positiv-förstärknings-rutan har moroten ett plustecken, den
tillförs alltså som en förstärkning av ett önskvärt beteende. I negativ bestraffnings-rutan
har den fått ett minustecken, den tas bort till följd av ett oönskat beteende.
Ur Skinners perspektiv är moroten och piskan inte enkelt utbytbara. Genom bestraff- ning kan man möjligen snabbt få ett oönskat beteende att minska, vilket i sin tur inne- bär att den som utdelar straffet får en omedelbar positiv förstärkning (det blir som hen önskar). Men för en mer hållbar och långsiktig förändring är det inte en metod Skinner förespråkar:
The important difference is in the time at which the desirable results occur. In spite of the fact that many people find them objectionable, punishment and aver- sive control are still common, and for a single reason: those who use them are usually immediately reinforced; only the deferred results are objectionable. Posi- tive reinforcement is at least equally powerful as a controlling measure, but its effects are usually at least slightly deferred. It is only when laboratory research demonstrates that positive reinforcement has worthwhile consequences that one learns to wait for them. (Skinner: 1976, sid 234)