Hundar kategoriseras av människor efter sin tänkta funktion. Det finns exempelvis jakthundar, vakthundar, vallhundar och sällskapshundar.36 En del av kategorierna ges
också underkategorier som beskriver hur hunden arbetar: så finns inom gruppen jakt- hundar bland annat drivande hundar, apporterande hundar, stående hundar och gryt- hundar och inom vallhundar kroppsvallare och eye-vallare. Det tänkta användnings- området kan i sin tur mer eller mindre direkt påverka den inriktning som uppfostran och utbildning av hundarna, och av deras mattar och hussar, ges.
Barn kategoriseras inte på samma sätt. Det är inte legitimt att ge uttryck för att ett barn ska styras mot och uppfylla en viss förutbestämd funktion i det egna – eller någon
36 Hur den här indelningen görs skiftar mellan olika länder och hundorganisationer. Ibland är indel-
ningen grundad bara på användningsområde, ibland på en kombination av exempelvis användningsom- råde, ursprung och utseende.
annans – liv.37 Det blir exempelvis mycket synligt om man gör en utflykt till de etiska
överväganden som görs när föräldrar vill rädda ett svårt sjukt syskon genom att med fosterdiagnostik skapa en perfekt donator.38 Även om det sedan 2006 finns en sådan
möjlighet i Sverige, så är det etiskt kontroversiellt, och i undertexten till den debatt som följde på beslutet finns kravet på att det nya syskonet måste vara älskat i sin egen rätt. Uttryck som ”designade barn” och ”reservdelsbarn” används – framför allt av kritikerna – och den risk som både förespråkare och kritiker förhåller sig till är att en sådan här lagstiftning kan öppna för att det föds barn som inte känner sig älskade och efterläng- tade för sin egen skull.39
Det är inte heller legitimt i Sverige att välja ut vissa barn för att träna eller utbilda dem i vissa syften. Elitidrottssatsningar på barn under tolv år är starkt ifrågasatta. Ar- gumenten spretar lite åt olika håll beroende på vad som ses som det långsiktiga syftet, men är eniga i sak. Om det på sikt handlar om att få fram svenska världsstjärnor inom en viss gren, kan argumenten mot tidig elitsatsning vara att sådan är kontraproduktiv. Istället för att skola morgondagens olympier går barnens kroppar sönder, de tappar lusten, etc. Är det långsiktiga syftet istället att barn ska få uppleva glädje i att röra sig,
37 Däremot finns det kulturer i världen, där behovet av exempelvis en son är socialt institutionaliserat.
På landsbygden i stora delar av Kina bor sonen med sonhustru kvar i föräldrahemmet och garanterar på så vis föräldragenerationens uppehälle och omsorg under ålderdomen. Historiskt har behovet av söner inte varit något människor i Kina hymlat med, vilket bland annat yttrade sig i att döttrar kunde få namn som ”Längta efter lillebror” och ”Nästa blir pojke” (Kinalotsen.se, nyhetsbrev 6). Detta namnbruk är idag utro- tat, men behovet av söner är fortfarande en realitet, vilket synliggörs av det pojköverskott som numera och som en bieffekt av befolkningspolitiken råder bland barn och unga i Kina. Till följd av selektiva aborter och undangömda eller övergivna döttrar är förhållandet mellan registrerade pojk- respektive flickfödslar i vissa fattiga och lantliga delar av Kina så stort som 140 pojkfödslar på 100 flickfödslar när det gäller första barnet, och i fattiga Jiangxi-provinsen så stort när det kommer till det andra barnet som 192 pojkar per 100 flickor. (Wei, Lee och Hesketh (2009).
Det finns också gråzoner, särskilt i fattiga länder, där människor i vissa sociala situationer föder många barn, till exempel för att barnadödligheten är hög och man på så vis vill försäkra sig om att ha åtminstone några barn kvar i vuxen ålder.
38 Sedan 2006 är det möjligt att få Socialstyrelsens tillstånd för att med fosterdiagnostik ”skapa” ett barn
för att rädda ett annat. Men tillämpningen är mycket restriktiv och ett slags ”i sista hand”-alternativ, som är möjligt att ge tillstånd till när det saknas behandlingsalternativ och andra donatorer. Förespråkarna hävdar att ett ”designat barn” blir lika älskat som andra, och att barnet inte bara skapas för att rädda ett syskon. Kritikerna oroas över att man genom en sådan här lagstiftning, har öppnat möjligheten för ”till- verkning” av genmodifierade barn i helt andra syften: t ex vackrare barn, smartare barn, etc. Se exempelvis ”Högutbildade mer positiva till designade barn” i Forskning och Framsteg 1/12 2006, ”Vi skapar inte designade barn - utan hjälper svårt sjuka” i GP 29/5 2007, ”Nyfödda Emma kan rädda Felix” i DN 26/4 2009).
39 Förespråkarna betonar att det inte finns någon motsättning mellan att vara älskad och efterlängtad
och möjligheten att barnet också kan rädda ett sjukt syskon. Det kan ju till och med vara så att syskonet känner sig stärkt av att ha kunnat göra något positivt för sitt syskon. Kritikerna är oroliga för vad en sådan här glidning i lagstiftningen kan möjliggöra på sikt.
leka och bestämma över sitt eget liv (som i Riksidrottsförbundets idéprogram ”Idrotten vill” från 2009, med hänvisning till barnrättsperspektivet och FN:s barnkonvention) så kan argumenten mot elitsatsning istället vara att sådan innebär att vuxna väljer åt bar- nen och gör sig skyldiga till inskränkningar i barnens barndom på samma sätt som skett eller sker i ”idrottsfabriker” i länder som exempelvis de forna öststaterna och Kina (se exempelvis Carlsson, 2014 och Härd, 2008).
Ett ännu mer radikalt alternativ, att ”avla” fram duktiga idrottsutövare, musiker eller matematiker – genom att föräldrar med rätt egenskaper paras ihop för att reproducera sig – är än mer uteslutet. Något som ens liknar den avel som sker inom hundvärlden40
– för att få fram nya hundar med särskilt bra exempelvis jakt- eller vallegenskaper – är etiskt uteslutet i människovärlden. Den dominerande normen föreskriver att barn ska få finnas till och vara önskade i sin egen rätt, att barn ska få vara barn och att vuxna inte ska gå in (åtminstone inte tidigt) och försöka forma barn i en viss riktning för att uppfylla vissa framtida behov eller önskemål.
Det här får konsekvenser för hur uppfostran och utbildning konceptualiseras. Där uppfostran och utbildning av hundar tidigt kan inriktas mot att den individuella hun- den ska förberedas för att uppbära och klara av en viss funktion (definierad av männi- skan), är det inte möjligt att så explicit rikta in uppfostran och utbildning av barn mot en i förväg definierad framtida funktion. Målet med tvååringens tillvaro på förskolan kan svårligen formuleras som att det ska leda till att just hen som vuxen blir matemati- ker, tennisproffs, jägare eller fårbonde. Det beslutet ska tvååringen i framtiden själv ha rätt att fatta. Däremot kan uppfostran och utbildning av en hel generation barn ges en politisk bestämd inriktning och också steg för steg – på individnivå – utvärderas och betygsättas i förhållande till generella mål. När det finns risk för att målen inte kommer att uppnås, eller när målen inte har uppnåtts, kan – och i vissa fall ska – olika insatser göras för att åtgärda detta. Skolans åtgärdsprogram för elever som riskerar att inte nå kunskapsmålen i ett eller flera ämnen är ett typiskt exempel på detta, liksom olika er- bjudanden om anpassning, specialundervisning, samtal med skolkurator eller särskilt föräldrastöd.
Att det inte är legitimt att rikta in ett barns liv mot förutbestämda funktioner, betyder alltså inte att det inte förekommer styrning av barnets liv. Föräldrar, syskon, kamrater liksom institutioner som barnhälsovård, förskola och skola är i hög grad inblandade i att påverka den riktning som ett barns liv får och det innehåll som barnets barndom ges.
Det finns i relationen människa och hund, till skillnad från den mellan vuxen och barn, ett outtalat men ändå självklart erkännande av att hunden aldrig ska lämna rela- tionen för att stå på egna ben. På så sätt kan därför hunden för alltid få lov att, i själva relationen, vara en being och få sin signifikanta annanhet erkänd. Samtidigt är det (till skillnad från vad som är fallet med barn) mer legitimt att se den unga hunden som en
becoming, och tidigt bestämma dennas framtida uppgifter (exempelvis som jakt-, släd-
eller sällskapshund). Som vi ska se i kommande kapitel förekommer det samtidigt starkt divergerande uppfattningar om på vilket sätt hunden som being respektive becoming ska uppfostras och utbildas för detta. Det finns de som helt saknar begrepp för att en hund ska inkluderas och ha något att säga till om i den lärande relationen till människan (här kan till och med varianter av Whites (2002) ”erkännande logik” överförd till hundar resultera i ett synsätt som framhåller att hundar har behov av att disciplineras och av att
inte ges något inflytande över sin situation). Men det finns också de som i sin relation
till hunden använder sig av Whites båda dynamiker (erkännandet och inkluderingen) och framhåller hundens samtidiga rätt till omsorg och inflytande. Detta synsätt står inte i motsats till ett becoming-tänkande, där människan avgör hundens framtida upp- gifter. De båda synsätten verkar istället fullt möjliga att kombinera.
Något som liknar de spänningar som begreppsparet being och becoming kan skapa i den vuxnas blick på och bemötande av barnet, (lik eller olik? kompetent eller omsorgs- beroende?) verkar inte finnas i relationen människa – hund, eller i synen på hunden. Hunden ses överhuvudtaget inte som en becoming i den mening begreppet har givits i förhållande till barn, det vill säga som någon som utvecklas mot en ökande grad av självständighet. Hunden är istället en varelse som i hela sitt liv kommer att vara bero- ende av människan. Vad som uppfattas som hundens behov tillvaratas och regleras, tillsammans med andra djurs behov, genom bland annat djurskyddslagen och jord- bruksverkets föreskrifter om hundhållning. Dessa lagar och regler har huvudsakligen karaktären av det som White (2002) i fråga om omsorg om barn beskriver som en ”erkännande logik”. Det handlar om att hundarna ska få sina behov och sin särskilda sårbarhet tillgodosedda, i en relation (till människan) där det är människan som bär det yttersta ansvaret för att hunden har det bra. Hunden ges i detta ingen egen ”röst” utan det är människan som, med utgångspunkt i en sorts generell uppfattning om och regle- ring av hundars välfärd, ska tolka och tillgodose dess behov. Så här formuleras det ex- empelvis i Jordbruksverkets skrift Djurskyddsbestämmelser för hund:
Du ska behandla din hund väl och skydda den mot onödigt lidande och sjukdo- mar. Din hund ska hållas och skötas i en god miljö och på ett sätt som är bra för djurets hälsa och ger den möjlighet att bete sig naturligt. Hundar ska få sitt behov av social kontakt tillgodosett. Social kontakt kan du ge genom sällskap med andra hundar, katter eller människor. Kontakt med människor bör ske några timmar varje dag genom aktivering, rastning eller annan sysselsättning. (Jordbruksverket 2011)
Vid sidan av detta perspektiv, finns det också sammanhang där idealet är att se djur inte bara som representanter för en viss art, utan som individer. Inom djurskyddslagstift- ningen har djurs rättigheter länge formulerats med utgångspunkt i etologiska övervä- ganden, rörande artspecifika behov av exempelvis utevistelse, ytor att röra sig på, akti- viteter, sällskap etc. Men idag finns det också de som formulerar och driver frågan om
individuella djurs rätt till inflytande över sin livssituation. Då handlar det inte längre om djuret som representant för en viss art, utan djuret som unik individ. Jag är exem- pelvis med i en facebookgrupp som heter ”Relationsbaserad hästträning” där många medlemmar försöker träna ”belöningsbaserat” i kombination med stor respekt för häs- tens egen vilja och val. Där hjälps medlemmarna åt att tolka sådant som blir problem i relationen mellan en särskild människa och en särskild häst, snarare än att tala i termer av hur man utbildar och tränar eller relaterar till hästar som art. Detta kan tolkas som försök att ge hästen en egen röst, där människan inte bara är den som tolkar och be- stämmer utan också är beredd att anpassa sig och underordna sig en häst som tydligt markerar vad den vill och inte vill (se också Hagström, 2018).