I en analys av ofta upprepade invändningar mot positivistisk vetenskap skriver filoso- ferna Johannes Persson och Nils-Eric Sahlin (2013, sid 103-121) om så kallade ”halm- dockeargument” (från engelskans straw man arguments).
En halmdocka är, enligt Wikipedia, en nidbild av en teori eller en åsikt som är förvrängd på ett sådant sätt att det blir enkelt att visa att positionen är mer eller mindre felaktig. Vilket stämmer väl med hur begreppet används i den filosofiska diskussionen. Man argumenterar med andra ord inte emot teorin, det ser bara ut som att man gör det eftersom halmdockan presenteras som om den och (origi- nal)teorin var fullständigt utbytbara. (Persson & Sahlin, 2013, sid 103)
Halmdockeargument kan enligt Persson & Sahlin skapas av vetenskapspolitiska syften, okunnighet, fortplantade missförstånd och ovilja att läsa de originaltexter som kritikern gör anspråk på att kritisera. Deras genomgång av hur en halmdocka vid namn ”posi- tivism” gång på gång attackerats som om det den representerar vore liktydigt med den vetenskapliga positivismen, uppvisar många likheter med kritiken av behaviorismen. 91
91 Persson och Sahlin (2013, sid 108) gör, med en allmän referens till vetenskapsteoretikern Ian Hacking,
följande sammanfattning av positivismen:
1. betonar verifikation (ibland falsifikation), kan något inte verifieras eller falsifieras är det inte möjligt att vetenskapligt yttra sig om det, verifikation och falsifikation är en garanti mot speku- lation, nonsens och låtsasvetenskap
2. betonar observationens betydelse som medel för berättigande 3. tror inte på orsaker
4. tonar ned betydelsen av förklaringar
5. är emot användandet av så kallade teoretiska termer (endast observerbara termer är helt accep- tabla)
6. är emot alla former av metafysik
Denna sammanfattning, som de menar att de flesta vetenskapsteoretiker skulle ställa sig bakom, jämförs med de kritiska påståenden om positivism som upprepas i olika anti-positivistiska sammanhang liksom i en del läromedel och filosofiska handböcker. Två punkter i listan ovan menar de är särskilt intressanta sett till de positivistiska halmdockorna, nämligen punkt tre och fyra som handlar om orsaker och förklaringar. Enligt Persson och Sahlin (109) förhåller sig de flesta positivister mycket avvaktande (eller helt avvisande) till orsaker eftersom de menar att det som är möjligt att vetenskapligt yttra sig om inte är orsaker utan
regelbundenheter. Samma sak med förklaringar. En del positivister vill enligt Persson och Sahlin (sid 109)
överhuvudtaget inte tala om förklaringar, eftersom de ser det som en sorts metafysik. Andra ser förklaringar som användbara men menar samtidigt att de saknar både sanningsvärde och möjligheter att utveckla dju- pare insikter eller ny kunskap. Trots detta hävdas motsatsen i olika översiktsverk (Persson och Sahlin refe- rerar framför allt till Denise F. Polits och Cheryl Tatano Becks Essentials of Nursing Research. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins, 2006, och Yvonna S. Lincolns och Egon G. Gubas Naturalistic Inquiry.
Förutom att behaviorismens vetenskapsteoretiska rötter är positivistiska92 och det där-
för är lätt att se paralleller mellan den positivistiska halmdockan och den kritik som återkommande riktas mot behaviorismen (det blir så att säga en släng av samma slev) – finns det en behavioristisk halmdocka som precis som sin positivistiska like i vissa sam- manhang försvårar, eller rentav omöjliggör, samtal där termen ”behaviorism” ingår – åtminstone om ”behaviorism” används på annat sätt än som exempel på något förlegat och/eller förkastligt.
Även om Persson och Sahlin (2013, sid 111-116) säger sig uppfatta bakgrunden till den positivistiska halmdockan som en gåta, presenterar de en möjlig lösning på denna gåta i form av en hypotes signerad Johannes Persson (2010). Han spårar halmdockan tillbaka till en grupp positivistkritiska filosofer, bland andra Karl Popper, som i mitten
London: Sage Publications, 1985), nämligen att positivister ägnar sig åt kausala härledningar och orsaks- förklaringar. Hur de här uppfattningarna om positivismen uppstått är svårbegripligt, menar Persson och Sahlin. Men konsekvenserna av det är påtaglig: ”Här har vi nämligen att göra med en halmdocka som effektivt försvårar vetenskapsteoretiska samtal där termen ’positivism’ ingår” (sid 111).
Avvisandet av eller skepsisen till orsaker och förklaringar gör att positivisterna, enligt Persson och Sahlin (sid 110-111) inte ser det som möjligt att vetenskapligt vinna kunskap om en verklighet bortom den vi kan observera. Det gör att teorier och teoretiska termer har varit besvärliga för positivismen, eftersom de tenderar att beskriva just förklaringar och kausala relationer bortom det observerbara. Teoretiska begrepp bör aldrig, enligt ett sådant synsätt, lösgöras från det som är möjligt att observera. Teoretiska begrepp säger inte heller något om en verklighet bortom det observerbara, utan är ett i bästa fall ett sätt att skärpa den vetenskapliga blicken. Och i ljuset av detta framstår de felaktiga påståendena om vad positivismen står för som djupt problematiska för Persson och Sahlin: ”Även om vi formulerar punkten (3) som att positivismen inte ser något behov av ett orsaksbegrepp i vetenskapen eller som att positivisterna tonar ner kausalitetens betydelse så är vi långt från åsikten att orsaksanalyser är vad positivisterna förespråkar. Positivismen är inte en skola som förespråkar teorier byggda runt ett orsaksbegrepp” (111).
I en samhällsvetenskaplig metodbok utgiven på Studentlitteratur 2001: Tim Mays Samhällsvetenskaplig
forskning, upprepas formuleringarna från Polit och Beck och Lincon och Guba (dock utan några sådana
refererenser). Dessa finns också, inte sällan, att läsa i olika studentuppsatser, där studenterna positionerar sig på det vetenskapliga fältet genom att med May ta avstånd från positivismen. Ett stycke i Mays bok, där positivismen beskrivs, kan med fördel jämföras med Hackings lista ovan:
”Positivismens objektivitetsbegrepp är detsamma som naturvetenskapernas, och det sociala livet kan för- klaras på samma sätt som naturvetenskapliga fenomen. Den här traditionen har samma mål som naturve- tenskaperna: att förutse och förklara hur fenomen beter sig och sträva efter objektivitet, vilket definieras som forskarens distans eller opartiskhet i förhållande till forskningsobjekten. Om man använder denna undersökningsmetod kommer man enligt positivismen att uppnå forskningsresultat som utgörs av en upp- sättning ’sanna’, exakta och heltäckande ’lagar’ för mänskligt beteende. Enligt denna målsättning kan vi alltså generalisera utifrån våra observationer av sociala fenomen och formulera påståenden som är giltiga för beteendet hos populationen som helhet. Utifrån sin modell förklarar positivismen mänskligt beteende i termer av orsak och verkan” (May, 2001, sid 20).
92 För översikter rörande behaviorismens positivistiska rötter se exempelvis Jan Anwards ”Till kritiken
av behaviorismen III” i Häften för kritiska studier, nr 4 1971 sid 16-32 och Stephen Toulmins och David E. Learys "The Cult of Empiricism in Psychology, and Beyond." i A Century of Psychology as Science, redi- gerad av Sigmund Koch and David E. Leary, 594-617. New York: McGraw-Hill, 1985.
av 1900-talet vände sig mot positivismen för att torgföra egna idéer och teorier.93 Pers-
sons hypotes är att den positivistiska halmdockan har skapats ur en sammanblandning av positivismen och den kritik mot och alternativ till positivismen som utvecklades bland dessa kritiker.
Kanske finns det en liknande bakgrund till den behavioristiska halmdockan, som inte bara är byggd av exakt samma strån som sin positivistiska like, utan också av några andra vetenskapliga motsättningar och positioneringar.
Noam Chomskys (1959) 33 sidor långa recension av Skinners bok Verbal behavior (1957), pekas ibland ut som ett fatalt angrepp inte bara på Skinners språkteori, utan på hela hans vetenskapliga projekt. Recensionen är retoriskt slipad, polemisk och förlöjli- gar genomgående Skinners anspråk på att säga något om mänskligt beteende baserat på djurstudier.
Enligt psykologen David Palmer (2006)94 mottogs Chomskys kritik särskilt positivt
av en ung generation kognitivt intresserade psykologer, som såg den som en möjlighet att befria sig från behaviorismens självpåtagna metodologiska begränsningar:
Chomsky's review became just the most prominent symbol of the emergence of a new paradigm in psychology. /…/ the article was read with relish by partisans of the rising field of cognitive psychology, who embraced it as a kind of Emanci- pation Proclamation, a justification for rejecting the methodological constraints of behaviorism. (Palmer, 2006)
När jag i Lund, i maj 2017 lyssnar till en av de mer namnkunniga kognitiva etologerna idag, Frans de Waal (psykolog, primatolog och etolog), är en av hans inledande poänger att den kognitiva psykologin öppnat helt nya möjligheter för den etologiska forsk- ningen. Från att ha varit hänvisade till att endast studera observerbart beteende och benämna detta instinkter alternativt operant beteende, medförde den kognitiva vänd- ningen att det blev möjligt att ställa helt nya forskningsfrågor. Som exempel på beteen-
93 En annan viktig person här var Carl Hempel, som framhöll värdet av att inordna det man vill förklara
i system av generella lagar (en deduktiv-nomologisk förklaring eller på engelska, en covering law expla- nation). Hempels lagar behövde dock inte vara kausala utan kunde också täcka sådana regelbundenheter som positivisten föredrog att tala om. Hempel har också betecknats som ”logisk positivist” – och kritiserats för att acceptera lagar utan orsaksförklaringar. Samma teori om förklaringar som Hempel, utvecklar Karl Popper, men med en tydligare betoning av orsaksförklaringar. Ett krav på vetenskapliga lagar som Popper formulerar är att de ska säga något om orsakssamband.
I några exempel som Persson och Sahlin (sid 115-116) lyfter fram beskrivs även Popper som positivist, trots att han själv såg sig som anti-positivist och alltså bland annat, i opposition till den positivism han tog avstånd från, ville skapa förklaringar med hjälp av orsakssamband ordnade i lagar.
94 Jag har läst en opaginerad version av artikeln på nätet, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/ar- ticles/PMC2223153/, och har därför ingen sidhänvisning. Hela artikeln är ursprungligen publicerad i tid- skriften Behavioral Analysis på sid 253-267. Nedladdad 19/9 2017.
den som kognitionsforskningen intresserar sig för och som behaviorismen inte för- mådde eller ville undersöka nämner han bland annat theory of mind (förmågan att före- ställa sig vad som försiggår i en annan människas hjärna och hur denna ser på och tänker om sig själv och andra), planering, verktygstillverkning, samarbete, ömsesidighet, tjäns- ter och gentjänster.
Problemet med behavioristerna var att de inte insåg att vad vi ser inte är naturen i sig, utan naturen anpassad till vårt sätt att fråga. Just det utgjorde ett påtagligt problem, eftersom det inte gick att ställa forskningsfrågor som inte anslöt sig till det behavioristiska perspektivet. Idag är det helt annorlunda. Nu kan yngre fors- kare formulera mycket intressantare frågor. Nu kan vi också få syn på mångfalden av beteenden och kognitiva förmågor hos olika arter, istället för det behaviorist- iska synsättet, där alla varelsers beteende ses som styrt av samma principer. (de Waal, föreläsning 2017)
Det här är ett yttrande som kan vridas ytterligare något varv, för som jag ser det är problemet med de Waals synsätt att han, trots att han tillstår att det handlar om olika typer av forskningsfrågor, samtidigt förkastar de svar som behavioristerna fick på sina frågor. Att den kognitiva psykologin bidragit till en ny typ av forskningsfrågor och att dessa, enligt dem som bedriver forskning inom detta fält, är intressantare än de frågor som ”behavioristerna” försökt besvara, betyder inte nödvändigtvis att de behavioristiska svaren är felaktiga. de Waal säger i och för sig att det genom den kognitiva psykologin blivit möjligt att få syn på en större mångfald av beteenden och artspecifika kognitiva förmågor, och ställer det i motsatsförhållande till ett behavioristiskt perspektiv, där be- teenden istället ses som styrda av samma principer. Men det enkla motsatsförhållande som han skapar mellan å ena sidan behavioristiska svar och å andra sidan kognitions- psykologiska blir falskt, eftersom det – som han alldeles innan själv konstaterat – snarare handlar om olika sätt att se och ”vad vi ser är inte naturen i sig, utan naturen anpassad till vårt sätt att fråga”. Jag ska strax återkomma till de Waal, men först några ord till om Chomsky och Skinners bok Verbal behavior.
En del av det som Chomsky trummar in i sin recension, bland annat uppfattningen att Skinner har alldeles för begränsat empiriskt material (bara råttor och duvor) för att kunna säga något om något så komplext som mänskligt språk, hör till det som sedan dess upprepats i många olika sammanhang och skulle kunna sägas vara en del av det som bygger upp halmdockan ”behaviorism”. Roger Säljös (2010, sid 154) formulering att behaviorismen å ena sidan är en stark teori om lärande och å andra sidan en alltför
snäv tolkning av lärande ”för att vara tillämplig på många av de kunskaper och färdig-
heter vi idag förväntar oss att människor skall utveckla” är ett samtida uttryck för detta. Englund och Engströms (2011a, b) insisterande på att ett klassrum är en komplex värld med komplicerade sociala relationer i vilken behavioristiska metoder, med sina förenk- lingar och simplistiska modeller, passar ovanligt illa, är ett annat sådant uttryck. Ett tredje, med öppen referens till Chomskys recension (1959) och den recension han se-
Få kritiker har velat bestrida att Skinner på ett betydelsefullt sätt bidragit till vår kunskap om vissa djurs – duvors och råttors – beteenden i förenklade och artifi- ciella situationer. Skinner har t.ex. visat, att ett variabelt förstärkningsschema är effektivare än ett konstant förstärkningsschema, och detta förhållande betraktas nästan undantagslöst som ett viktigt djurpsykologiskt fynd. Kritiken riktar sig snarare mot det förhållandet, att Skinner menar att hans operanta betingningslära utgör en allmängiltig psykologi.
/…/
En dylik extrapolation av en handfull djurpsykologiska fynd leder – som bl.a. Noam Chomsky inte tröttnat att påpeka – till teser som är antingen innehållslösa eller uppenbart falska. (Asplund, 1979, sid 276-277)
Det går också att distansera sig från Skinner och den radikala behaviorismen, från ”andra hållet”. Ett exempel på det är nyss refererade Frans de Waal (2006, 2013). Där kritikerna ovan betonar att människor och mänskligt handlande är mer sammansatt än djurs (det är inte ovanligt att omtala det människor gör som handlande och det djur gör som beteende, för att understryka detta), framhåller de Waal att många djur kan uppvisa lika komplext handlande som människor. Undertiteln till hans bok Bonobon
och tio guds bud lyder följaktligen: ”på jakt efter humanism bland primater”.
Med bland annat ett exempel om en råtta som i valet mellan en chokladbit och att kunna hjälpa en instängd råttkompis, väljer att befria kompisen, vill de Waal visa att allt handlande långtifrån handlar om vad som blir positivt förstärkt. Djur, menar han, väljer inte bara positiv förstärkning utan kan också agera empatiskt och moraliskt (de Waal, 2013, sid 23). Den tankevurpa de Waal här gör sig skyldig till är att han utgår från att ett med hans ordval moraliskt eller empatiskt motiverat handlande inte skulle kunna fungera positivt förstärkande. Han fastnar i halmdockans snäva föreställning om förstärkningar som materiella belöningar (”godis”), och ser inte att befrielsen av rått- kompisen också kan vara en positiv förstärkare.95
Påståendet att den radikala behaviorismen handlar om inlärning genom belöningar och bestraffningar, liksom det likhetstecken som återkommande sätts mellan positiv förstärkning och godis är typiskt för den behavioristiska halmdockan.
95 Det här är samma begränsade innebörd av positiv förstärkning, som den Håkansson (1988) pekar på
inom rational choice-teorins idé om vinstmaximering. Positiv förstärkning eller vinst kan inte bara mätas i godis eller materiell vinning, det kan tvärtom handla om alla typer av konsekvenser som leder till en upplevelse av något positivt, till vilket också kan hänföras konsekvenser av altruistiskt beteende, som det de Waal beskriver: att avstå en chokladbit för att kunna befria en kompis. Belöningen blir inte choklad, utan något annat. Det kan vara glädjen i att göra en annan varelse glad, att få sällskap eller tillfredsställelsen av att utföra en god gärning. Faktum är att Skinner i sin roman, Walden II, beskriver just ett samhälle där människor inte hotas av bestraffning om de gör fel utan uppmuntras att handla på ett för samhället gynn- samt sätt. Det som förstärks är sådant handlande som är till godo för samhället, vilket leder till att med- borgarna helst beter sig på sätt som är bra för gruppen (se även Klintwall, 2013).
Ett annat exempel på hur halmdockan byggts upp av medvetna, omedvetna och tra- derade missförstånd, vilka ibland vetter åt moderna vandringsmyter, hittar jag i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok Orienterarsjukan och andra berättelser. Exemplet bygger på en vanligt förekommande sammanblandning av Skinners ”boxar”: de boxar han an- vände i sina djurförsök i laboratoriet och den luftvagga (”air crib”) som han byggde till sin dotter Deborah. Boxarna i laboratoriet, ofta omtalade som ”Skinner-boxar”, använ- des för att studera djurs opererande på en experimentellt iscensatt omgivning innehål- lande bland annat spakar som under vissa betingelser kunde resultera i en positiv för- stärkning. Deborahs luftvagga hade däremot inte primärt något experimentellt syfte, utan var ett försök av Skinner och hans hustru Yvonne Blue att skapa en så gynnsam miljö för dottern som möjligt. Som vuxen beskriver Deborah själv luft-vaggan som ett underbart alternativ till en koja (Skinner Buzan, 2004).
Om den här luftvaggan har det förekommit flera dramatiska rykten. Det har berättats att Deborah efter att ha varit instängd i den under de första åren av sitt liv utvecklade en psykos. Det har också berättats att hon blev så förstörd att hon som ung vuxen tog sitt liv. Både Skinner och Deborah har i olika sammanhang dementerat dessa rykten. Skinner raljerar över dem i en föreläsning som finns tillgänglig på nätet96 och i samband
med att en nyutkommen bok (Slater, 2004) upprepade delar av dessa rykten, skrev en bestört Deborah en artikel i the Guardian 2004 under rubriken ”I was not a lab rat”, som jag för sammanhangets skull här citerar ett längre stycke av:97
By the time I had finished reading the Observer this week, I was shaking. There was a review of Lauren Slater's new book about my father, BF Skinner. According to Opening Skinner's Box: Great Psychological Experiments of the Twentieth Cen- tury, my father, who was a psychologist based at Harvard from the 1950s to the 90s, “used his infant daughter, Deborah, to prove his theories by putting her for a few hours a day in a laboratory box . . . in which all her needs were controlled and shaped”. But it's not true. My father did nothing of the sort.
I have heard the lies before, but seeing them in black and white in a respected Sunday newspaper felt as if somebody had punched me hard in the stomach. Admittedly, the facts of my unusual upbringing sound dodgy: esteemed psy- chologist BF Skinner, who puts rats and pigeons in experimental boxes to study their behaviour, also puts his baby daughter in a box. This is good fodder for any newspaper. There was a prominent Harvard psychologist whose daughter was psychotic and had to be institutionalised; but it wasn't my father.
The early rumours were simple, unembellished: I had gone crazy, sued my father, committed suicide. My father would come home from lecture tours to report
96 https://bit.ly/2W0q67E
97 Jag är medveten om att jag refererar ett ovanligt långt citat nedan, men tycker det är värdefullt att
that three people had asked him how his poor daughter was getting on. I remem- ber family friends returning from Europe to relate that somebody they had met there had told them I had died the year before. The tale, I later learned, did the rounds of psychology classes across America. One shy schoolmate told me years later that she had shocked her college psychology professor, who was retelling the rumour about me, by banging her fist on her desk, standing up and shouting, "She's not crazy!"
Slater's sensationalist book rehashes some of the old stuff, but offers some ru- mours that are entirely new to me. For my first two years, she reports, my father kept me in a cramped square cage that was equipped with bells and food trays, and arranged for experiments that delivered rewards and punishments. Then there's the story that after my father “let me out”, I became psychotic. Well, I