För att vara professionell utbildare använder Polishundstränaren få utbildningsteore- tiska begrepp. Det är kanske medvetet. I sin bok skriver han att det är viktigare att förstå varför hunden gör som den gör, än att kunna alla de ord och uttryck som förekommer i hundvärlden.
Några gånger under kvällen på brukshundsklubben väljer han ändå att tala med just sådana ord och uttryck. Apropå att det blivit ”populärt i vissa skyddsgäng” att träna ”loss” (det vill säga att hunden ska släppa ett föremål) genom att strypa hundarna tills de öppnar munnen och släpper, säger han att metoden förvisso leder till underkastelse, men att hundarnas stressnivå samtidigt stiger på ett negativt sätt. De bygger inte någon bra relation. Och istället ska man, säger Polishundstränaren, jobba med positiv förstärk-
ning. Man säger till hunden att släppa bollen, och när den släpper får den bita igen.
Men, lägger han till, det ska vara ”positiv förstärkning med kravställning”.
Det där är ett förvirrade uttryck. Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt att föreställa mig positiv förstärkning med kravställning. Att uttrycka sig så är att hämta begrepp ur olika utbildningsfilosofiska härader, och det han säger blir begripligt bara genom sammanhanget. Han har redan tidigare beskrivit hur han stoppar in fingrarna i valpmunnen för att få den att släppa och hur mycket enklare det är att göra detta på en liten valp än på en vuxen hund. Eller som den retoriska frågan lyder: ”Hur svårt kan det vara att få en valp att öppna käften?!”
När jag kommer hem från Polishundstränarens föreläsning den där septemberkvällen är jag överraskad och förvirrad. Jag hade tolkat SBK:s Dressyrpolicy från 1995 som att utvecklingen inom brukshundssporten gått i riktning mot mjuka metoder och en syn på hunden som påminde om den jag mött på Lissies valpkurs. Det Polishundstränaren nu talat om och för är motsatsen. Han har mejslat fram sitt synsätt genom att kontras- tera det mot de positiva metoderna. De positiva metoderna har inte bara varit ett annat sätt att tänka om relationen människa - hund, de har målats upp som en farlig fiende, som en dödlig fara och som orsaken till att han tvingats köra iväg alldeles för många hundar i svarta sopsäckar. Metoderna har utgjort ett sådant problem i hans tillvaro att han till och med använt en del av sitt föredrag till att vädja till oss om vårt stöd för att utmana dem.
Det är möjligt att den belöningsbaserade träningen var på frammarsch inom SBK i mitten av 1990-talet, när Dressyrpolicyn antogs. Det är också möjligt att de aktiva inom SBK var på väg att öppna sig för hundträning på inlärningsteoretisk grund. Men – inser jag i dag – den ambivalens som avtecknade sig i Dressyrpolicyn var nog inte bara uttryck för ett äldre synsätt som blivit kvar i policyn, som en sorts diskursiv avlagring. Tvärtom var ambivalensen förmodligen uttryck för att det fanns stridande perspektiv inom SBK: De som förespråkade mjuka/positiva metoder (och hade kännedom om ett inlärnings- teoretiskt synsätt) och de som ansåg att belöningsbaserad träning inte kan ersätta en mer aversiv, korrigeringsinriktad träningsmetod.
Det visar sig också, när jag söker information om eventuella stridande synsätt inom SBK, att Dressyrpolicyn ersattes av en ny policy 2014: ”Svenska Brukshundsklubbens policy för hundhållning och vår relation till hunden vid uppfostran, utbildning och träning”.
Om jag efter Polishundstränarens föredrag fortfarande tvivlade på att SBK valt att ställa sig på den aversiva hundträningens sida – mot den belöningsbaserade – blir det
snabbt uppenbart att det är just vad som hänt. I den nya policyn, som jag för enkelhet- ens skull hädanefter benämner ”Relations-policyn”, har nästan alla Dressyrpolicyns re- ferenser till belöningsbaserad träning strukits.
Relationspolicyn betonar hundägarens ansvar för att uppfostra och utbilda sin hund så att den ”fungerar väl i dagens samhälle tillsammans med dess innevånare och djur”. Hundar är individer och har olika mentala egenskaper, därför, inskärper policyn, måste kommunikationen, uppfostran och utbildningen av varje hund individualiseras och ”kommunikation i uppfostrande syfte kan i vissa fall innebära att föraren blir tvungen att lugnt men bestämt ta tag i sin hund, eller att denne på ett väl balanserat sätt påverkar hunden med hjälp av koppel och halsband”. I nästa stund meddelas att våld mot hun- den är förbjudet, vilket definieras som ”otillbörlig smärta eller starkt obehag”. Var grän- sen går mellan tillbörlig smärta och obehag och otillbörlig, framkommer inte.
Ifråga om förarens handlande förespråkar policyn laglydighet och väl planerad trä- ning, baserad på kunskap och positiva metoder! Vad positiva metoder innebär här – är dock mycket oklart. Allt det som i Dressyrpolicyn tydliggjorde att den med positiva metoder menade träning på inlärningsteoretisk grund – särskilt tydligt i det lilla avsnit- tet ”träning” där det talades om att utnyttja hundens naturliga förutsättningar för in- lärning, om att belöna önskade beteenden, forma hundens beteende steg för steg och undvika obehag eftersom det kan leda till ”oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd” – är struket. I dess ställe finns nu ett stycke som reglerar formerna för tillrättavisning av hund:
”Behöver en förare tillrättavisa sin hund ska detta ske med anpassning till individ, situation och händelse. En tillrättavisning får aldrig styras av förarens ilska eller brist på självbehärskning”.
Ånyo handlar det alltså om att det är okej att tillrättavisa, bara man som människa har sina egna känslor under kontroll och bara man – som i det citerade stycket ovan – inte tillfogar hunden otillbörlig smärta eller starkt obehag.
Vad, mot den bakgrunden, som policyn refererar till som positiva metoder, är otyd- ligt. Och inledningsvis har jag svårt att tolka det som annat än en sista liten rest, kanske dödsryckning, av det belöningsbaserade synsätt som mer tydligt utmanade ett aversivt i Dressyrpolicyn. Vid en jämförelse med den policy som Sveriges största hundägaror- ganisation, Svenska Kennelklubben, ersatt sin tidigare Dressyrpolicy med, ”Policy för relationen människa – hund”64 visar det sig dock att det är därifrån formuleringen ”kun-
skap och positiva metoder” kommer. Men där får den ett helt annat innehåll, genom
64 Svenska Kennelklubben instiftade på förslag från SBK och Stockholms Kennelklubb en egen dressyr-
policy, med många lydelser som överensstämmer med SBK:s, på sin kongress 1997. Vid kongressen 2013 reviderades denna, på förslag från SKK:s centralstyrelse (CS). CS konstaterade i sitt förslag att den Dres- syrpolicy organisationen haft sedan 1997 varit ”till stor hjälp när olika dressyrfrågor blivit aktuella i t.ex. offentliga debatter och när samhället och medierna har önskat att få SKKs ställningstagande när åsiktsskill- nader alltför ofta varit starkt skiftande och tonläget högt.” Samtidigt, skriver CS, har de upplevt ”ett behov
att vara placerad i en annan sorts text. SKK:s policy innehåller inte några formuleringar som kan tolkas som att det under vissa omständigheter är okej att tillfoga hunden till- börlig smärta eller lagom obehag. Istället poängterar SKK att ”all hundträning och verk- samhet med hundar ska utgå från positiva metoder” (www.skk.se).
På Svenska Brukshundsklubbens hemsida finns alla förbundsstyrelse-, arbetsutskotts- och kongressprotokoll att läsa. Jag har studerat dessa för att försöka få syn på om det funnits perspektiv på metoder för uppfostran och utbildning som stått i konflikt med varandra. Jag har dock inte hittat någonting. Inga reservationer. Inga motioner som föreslår ändringar i vare sig den tidigare Dressyrpolicyn eller nuvarande relationspoli- cyn.65
av att göra en språklig och innehållsmässig översyn av dressyrpolicyn. Även att mera tydligt klarlägga de etiska aspekterna i denna ofta så kontroversiella fråga utan att för den delen göra någon förskjutning av SKKs ställningstagande eller vårt förhållande till våra hundar”. (http://www.skk.se/Global/Doku- ment/Protokoll/Kennelfullmaktige/Protokoll-Kennelfullmaktige-2013.pdf nedladdad 15/2 2016).
65 Jag har också brevledes förhört mig med SBK om det varit någon diskussion kring besluten om de två
policyerna. Jag har då fått svar från föreningens hedersordförande Staffan Thorman, som själv var med och författade den äldre dressyrpolicyn. Han svarar så här (mail 2015-12-02) :
”Jag har blivit ombedd att svara på dina frågor.
Den äldre dressyrpolicyn antogs på Kongressen i maj 1995. Kongressen är det högst beslutande organ inom SBK. Den senaste Policyn diskuterades på Kongressen 2014 men det fanns inga motsättningar utan mer nyanser av redaktionell och språklig art. Inga konflikter förekom och debatter har förekommit varken i tidningen eller på nätet. Den fastställdes efter detta av styrelsen i augusti samma år. Jag utgår från att styrelsen var enig i sitt beslut då det inte finns någon reservation i ärendet.
Jag står numera utanför styrelsen sedan tre år och var ombedd att leda arbetet med en revidering av dressyrpoli- cyn. När den äldre policyn antogs förekom en del diskussioner och ifrågasättanden med insändare i tidningen, men inga motioner förekom vad jag kan minnas. Jag kan heller inte erinra mig någon reservation mot beslutet att införa en dressyrpolicy, men där kan jag förstås ha fel.”
Jag tackade för informationen och passade på att fråga Staffan Thorman om vad han själv minns av mot- sätttningarna på 1990-talet. Vad var det för hållningar som stod mot varandra. På det svarade han bland annat följande i personlig korrespondens, daterad 15/2 2016:
”Anledningen till debatten var att det var något nytt som också upplevdes som en begränsning av metoder hos
vissa då den infördes då äldre dressyrmetoder mer och mer ersattes av ett modernare synsätt på inlärning. Det infördes ny lagstiftning om förbud med eldressyr. Gränserna öppnades och vi fick nya sporten IPO från Europa. Skyddshunddressyren ifrågasattes, men efter uppvisningar för jordbruksministern så kom inga begräns- ningar från lagstiftarna utan de litade på organisationens egenkontroll med bl a en dressyrpolicy som grund tillsammans med licensiering av hundar, förare och utbildare. SBK måste som landets då ledande utbildnings- organisation visa på hur man ville utvecklas i framtiden. Det var helt enkelt en brytningstid mellan gammalt synsätt och nytt som nu nått sin gräns där SBK måste uttala sin väg internt och externt.
Idag är dressyrpolicyn allmänt accepterad och att utveckla den vidare var ingen stor förändring. Texten moder- niserades och anpassades till dagens språkbruk, kunskap och behov.”
Jag har därefter inte ifrågasatt den här versionen, även om det är iögonenfallande att man i den nya policyn tagit bort alla inslag av belöningsbaserad träning som fanns i den första Dressyrpolicyn, liksom det avsnitt
När jag, efter många års bortovaro från SBK (närmare 20) återvänder för att gå två kurser vid Oxie Brukshundsklubb 2013 – en grundkurs i rallylydnad och en fortsätt- ningskurs i agility – möter jag samma ambivalens som den jag tyckte mig se i Dressyr- policyn. Det förekommer inslag av belöningsbaserade metoder och inlärningsteoretiskt tankegods i träningen. Bland annat kommenterar rallylydnadsinstruktören flera gånger det, enligt hans synsätt, olämpliga i att uppmuntra eller belöna hunden när den efter en stunds okoncentration återvänder till hundförarens sida, eftersom risken, som han uttrycker det, är överhängande för att vi på så vis ”förstärker fel beteende”. Hunden tror att den belönas för att ha varit ute och snurrat eller ha fastnat i en doftfläck medan vi avser att belöna den för att ha börjat samarbeta igen. I agilityträningen är det lite tvärtom: förvisso inga som helst aversiva metoder, men inte heller några operanta. När jag någon gång föreslår instruktören att vi ska öva in en bana genom baklängeskedjning (se kapitel 3), tittar hon frågande, ja, närmast tomt, på mig och jag upplever det inte som att det där är något som ingår i hennes pedagogiska repertoar. Det förvånar mig, eftersom jag på de kurser som jag gick med Lissie som valp och unghund 2012 och 2013,66 fått uppfattningen att det var en av de träningsmetoder som helt slagit igenom
inom svensk vardagslydnad och hundsport. Jag drar nu därför slutsatsen att det jag iakttar har någon sorts lokal förklaring, att det handlar om just den brukshundsklubb som jag går kurs på.
Men efter att ha bevistat Polishundstränarens applåderade föredrag får jag revidera den uppfattningen. Och ännu mer övertygad om att de positiva metoderna på inget sätt fått något riktigt fotfäste inom SBK blir jag när jag i organisationens förbundssty- relseprotokoll upptäcker att Polishundstränaren är en av tre som ligger bakom omar- betningen av Dressyrpolicyn. Han har ingått i en beredningsgrupp som föreslagit såväl strykningarna av de tidigare referenserna till positiva metoder i SBK:s policy som till- äggen av de nya avsnitten om ”kommunikation i uppfostrande syfte” (att ta tag i hun- den eller påverka den med koppel och halsband) och tillrättavisningar anpassade till individ, situation och händelse. Polishundstränaren är inte bara en favorit i repris på den aktuella brukshundsklubben. Han är också en person som haft SBK:s lednings för- troende att utforma organisationens policy för relationen människa – hund i uppfost- ran, utbildning och träning. Det jag hör honom säga i sitt föredrag är därför med stor sannolikhet inte bara hans åsikter, utan åsikter representativa för Svenska Brukshunds- klubben 2016, åtminstone dess officiella hållning.
Det paradigmskifte jag anat mig till inom svensk hundträning och -sport, är följakt- ligen långtifrån så genomfört som jag antagit.
med tips under rubriken ” Vill du lära mig att lyda kan jag tipsa dig om några saker”, som fanns i den broschyr som Dressyrpolicyn trycktes som, och som rakt igenom var ett inlärningsteoretiskt utbildnings- program. Jag är mycket nyfiken på bakgrunden till detta och hur diskussionerna gick, men det leder mig lite väl långt bort från detta avhandlingsprojekt och jag har därför släppt det.
66 Vid Hundskolan, på Beatebergs Hunddagis i Göteborg och hos Canis-instruktören Ann-Christine