Skinner var till professionen psykolog och han utvecklade inlärningsteorin inom ramen för den experimentella psykologin. Av den amerikanska sociologen James A Schellen- berg (1980) utnämns han till en av socialpsykologins fyra förgrundsgestalter (de andra
tre är Sigmund Freud, G H Mead och Kurt Lewin). Sitt urval förklarar Schellenberg med att socialpsykologin saknar ett enhetligt paradigm och att just dessa fyra varit pi- onjärer inom varsitt ledande teoretiskt perspektiv (1980, sid 9-10). Skinners tillämp- ningar av inlärningsteorin på komplexa former av mänskligt beteende motiverar, menar Schellenberg (1980, sid 11), hans plats både inom socialpsykologin och som förgrunds- gestalt. Skinner intresserar sig för individuella organismer, men presenterar samtidigt en allmän ram för analys av socialt beteende, som många forskare därefter kunnat fylla med detaljer (Schellenberg, 1980, sid 91).
I kapitel 2 redogjorde jag för vad jag, framför allt baserat på Asplund (1983), menar med att anlägga ett socialpsykologiskt perspektiv på lärande relationer. Jag skrev att det innebär att rikta blicken mot olika aspekter av samspelet mellan individer – och mellan individ och omvärld, och att det handlar om att studera hur människor i relation till varandra och samhället blir till, interagerar, påverkas och förändras.
I Asplunds definition av socialpsykologin ingår också en beskrivning av vad som inte är socialpsykologi (1983, sid 48-66):
Socialpsykologi är inte psykologi (psykologin, ”läran om själen”, undersöker den en- skilda individen och bortser från samhället) och det är inte sociologi (sociologin, läran om det sociala, undersöker samhället och bortser från individen).51 Den historiska ut-
veckling (framför allt industrialismen och urbaniseringen), som ledde till att individ och samhälle uppfattades som åtskilda entiteter utgör enligt Asplund socialpsykologins rot och för att något ska kunna kvalificera sig som socialpsykologi måste det därför röra sig om studier av förhållandet mellan individ och samhälle, där forskaren dessutom förmår betrakta båda samtidigt.
Frågan är då om detta är en definition som Skinners verk ryms inom? Även om jag beskrev hans resonemang om kontroll och motkontroll som socialpsykologiskt, så är det nog få som idag skulle omtala honom som socialpsykolog och ännu färre som soci- alpsykologisk förgrundsgestalt. Är det någonstans han fortfarande omnämns som en sorts förgrundsfigur så är det snarare som representant för en förlegad teori om inlär- ning (jämför kapitel 3 ovan). Samtidigt är Schellenbergs (1980) val att se honom som socialpsykolog inte särskilt långsökt. Socialpsykologin är fortfarande ett mångfacetterat (tämligen rymligt) perspektiv,52 och Skinner är, precis som många (andra) socialpsyko-
loger, intresserad av relationen mellan individ och samhälle (även om han föredrar att
51 Det är en något grovt tillyxad karaktäristik av psykologi respektive sociologi, som Asplund gör, men
jag antar att den är det för att fylla sitt syfte – det vill säga bidra till att mejsla fram innebörden av soci- alpsykologi.
52 Schellenbergs bok utkom i original 1978. När jag undersöker hur socialpsykologi definieras vid några
svenska universitet som erbjuder grundkurser i ämnet idag (2018) kan jag konstatera att den frånvaro av ett enhetligt socialpsykologiskt paradigm som Schellenberg iakttog 1978, fortfarande verkar råda, trots att ämnet idag går att läsa som grundkurs vid ett antal svenska lärosäten. Presentationen av grundkursen i socialpsykologi vid Lunds universitet (2018) betonar ämnets fokus på den enskilda individen, på samspel
uttrycka det som förhållande mellan organism och omgivning eller person och kultur). Han kvalificerar sig vidare som socialpsykolog också sett till Asplunds (1983) andra specifikation: han har förmågan att hålla blicken på både individ och omgivning sam- tidigt. Hade han inte kunnat det, hade han överhuvudtaget inte kunna bedriva någon beteendeanalys eftersom inlärningsteorins själva fundament är förhållandet mellan in- divid och social och/eller icke-social omgivning.
Då över till den fråga som jag formulerade i rubriken ovan: kan man se inlärningste- orin, placerad i den radikala behaviorismens ram, som en relationell teori?
Skinner vill som sagt inte bara avskaffa idén om människan som ett avgränsat, själv- styrande subjekt, utan ser, manifesterat i inlärningsteorin, allt mänskligt handlande som format av omvärlden. Detta synsätt har i behaviorismkritiska diskurser återkommande tolkats som att Skinner vill reducera människan till någon sorts maskin, determinerad av faktorer bortom hennes egen kontroll och, för den som förmår urskilja dessa faktorer, möjlig att styra.
Denna läsning av inlärningsteorin är avhängig klassiska dikotoma tankefigurer som individ och kollektiv, frihet och ofrihet, aktör och struktur, ledare och ledd. Den låser fast blicken vid dessa relationellt förbundna och samtidigt ömsesidigt uteslutande be- grepp och gör det svårt att avvisa det ena utan att omedelbart tänka det andra. Om det inte handlar om frihet måste det handla om ofrihet. Om det inte handlar om individ måste det handla om kollektiv. Om det inte handlar om aktör måste det handla om struktur.
Skinner får själv sägas vara medskyldig till denna dikotomisering (eftersom han så våldsamt vänder sig mot det han omtalar som ”frihetslitteraturen” och idén om den autonoma människan), men efter att nu tämligen intensivt ha umgåtts med hans texter ett antal år, kan jag säga att jag med tiden blivit alltmer nyfiken på vad som skulle bli resultatet om vi betraktade inlärningsteorin utan att omedelbart aktivera dessa dikoto- mier. Vad skulle exempelvis hända om vi, precis som man de senaste decennierna gjort inom vissa andra discipliner, valde bort de här ytterpositionerna och vred blicken i en mer relationell riktning och mot det utrymme där inlärningsteorins mekanismer är verksamma?
Om vi började fundera över de relationella inslagen i inlärningsteorin, det vill säga det som enligt Skinner pågår mellan organism och omvärld … vad skulle vi då se? Jo,
och på yttre påverkan medan motsvarande presentation vid Uppsala universitet framhåller socialpsykolo- gins studier av människan som social varelse och intresse för ”gruppbeteende och gruppdynamik”. En tredje variant erbjuder Högskolan i Skövde (2018) där grundkursen i socialpsykologi sägs förbereda stu- denten för att förutom grupprocesser också kunna förklara sådana mer individuella fenomen som attityder, fördomar och attraktion och en fjärde Karolinska institutet (2018) där en delkurs på 4,5 hp i socialpsyko- logi förutom att ge grundläggande förmåga att göra socialpsykologiska analyser av sociala fenomen och beteenden på både grupp och individnivå, särskilt kommer att fokusera på social härledning, social påver- kan och socialkognitiva processer som normer, konformitet, lydnad och attribution.
då skulle det faktiskt kunna bli uppenbart att utan det relationella momentet i inlär- ningsteorin, skulle resultatet bli ingenting.53 Då skulle, om vi uttrycker oss med Skinners
terminologi, varje beteende som en enskild organism erbjuder omgivningen, ha utsläckts i avsaknad av svar. Skinner skriver dessutom själv att den verbala, sociala omgivningen är en förutsättning för mänskligt medvetande:
Medvetenheten är en social produkt. Det är inte nog med att medvetenheten inte är något fält för den autonoma människan; medvetenheten är helt utom räckhåll för den ensamme. (Skinner, 2003 [1971], sid 170-171)