Även om Skinner utvecklade inlärningsteorin baserat på experimentella djurförsök där han kunde kontrollera försökssituationerna på ett sådant sätt att han, bland annat, kunde ta bort de möjligheter till att göra fel som fanns i Thorndikes experiment några decennier tidigare (Skinner, 1987), verkar han inte ha haft några dubier kring att ut- sträcka teorin till att också omfatta mänskligt beteende. Han tillstår dock här och var att det återstår mycket forskning, särskilt för att göra tillämpningar i form av beteende- teknologi, men menar att principerna är desamma för djur och människor.46
En del av denna överföring till mänskligt beteende innebär att han avvisar varje idé om människan som självstyrande, autonom och utrustad med en fri vilja. Den frihet som högaktats som en rätt och som något värt att kämpa för är, enligt Skinner, inte en frihet till något utan frihet från och historien är full av exempel på försök till aversiv kontroll: ”… if a man does not behave as you wish, knock him down; if a child mis- behaves, spank him if the people of a country misbehave, bomb them (Skinner 1953, sid 182).
”Aversiv” i uttryck som ”aversiv kontroll”, ”aversiv styrning” och ”aversiva stimuli” syftar på företeelser som organismer ”vänder sig bort ifrån” (2003 [1971] sid 28). I förhållande till personer som är avsiktligt eller oavsiktligt aversiva (våldsamma, hotfulla, de gnatar, är högljudda, närgångna eller på annat sätt farliga, irriterande eller störande), försöker den som utsätts antingen undkomma genom att så länge den andra finns inom synhåll uppföra sig i enlighet med vad denna begär (vilket omvänt förstärker dennas aversiva beteende) eller ta ut ett ordentligt rumsligt avstånd för att komma ur syn- och räckhåll eller gå till motattack (2003 [1971], sid 29). ”A stimulus is known to be aver- sive only if its removal is reinforcing” (Skinner, 1953, sid 171). Det där är också i kort- het Skinners definition på straff. Ett straff är något som det är förstärkande att slippa. Och ju mer utbrett bruk av aversiva metoder desto större upplevelse av ofrihet och desto ivrigare kamp för ”frihet”.
46 Så sent som 1987, bara några år före sin död, skriver Skinner i the American Journal of Psychology
att beteendeanalysen fortfarande – och precis som andra vetenskaper, som exempelvis astronomi – huvud- sakligen bygger på beräkningar och tolkningar. ”In a similar way we use what has been learned from an experimental analysis to explain behavior that cannot, at the moment at least, be brought under experi- mental control, such as covert behavior or behavior observed casually in daily life.” (Skinner, 1987, sid 783).
Bestraffning
Trots en spridd uppfattning att Skinner ska ha menat att beteende kan förändras genom bestraffning, finns det svagt, eller inget, stöd för det i hans texter. Straff kan tillfälligt minska förekomsten av ett visst beteende, men det medför inte någon verklig föränd- ring (se exempelvis Skinner, 1953 sid 18-193 och 2003 [1971] sid 56-75 och 1976, sid 68-71). Bestraffning beskrivs av Skinner som introducerande av en negativ förstärkare (någon sorts obehag, det vill säga ett aversivt stimulus, som det är möjligt att, i nästa skede, befria organismen från) eller som avlägsnandet av en positiv förstärkare. Det är en definition som inte relaterar straff direkt till inlärning – utan inlärningen förläggs istället till det ögonblick då straffet (det aversiva stimuluset) försvinner och definieras då som negativ förstärkning.
Straff handlar följaktligen inte om att lära en annan organism något nytt, utan om att förmå den att sluta med något den gör (Skinner, 1976, sid 56). Samtidigt leder straff till en förstärkning av varje beteende som den straffade gör för att undkomma ytterli- gare straff, inklusive att inte göra någonting (1953, sid 189).
Innebörden av straff har inom senare (”post-skinnerska”) varianter och utvecklingar av inlärningsteorin förändrats, och gjorts till en inverterad form av förstärkning. För- stärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska framträda under vissa omständig- heter, medan straff, föreställer sig företrädare för detta synsätt, på motsvarande sätt
minskar sannolikheten.
Tabell 1
Schematisk bild av negativ och positiv förstärkning respektive bestraffning
BETEENDET ÖKAR BETEENDET MINSKAR
POSITIV = LÄGGA TILL + Positiv förstärkning, F+
Till exempel får en godis eller leksak
Positiv bestraffning, B+
Till exempel utsätts för slag, ryck i kopplet eller ett skrämmande ljud
NEGATIV = TA BORT - Negativ förstärkning, F-
Till exempel nyp, tryck, ryck upphör
Negativ bestraffning, B-
Till exempel blir av med uppmärksamhet eller godis
Denna analogi mellan förstärkning och bestraffning gör dock inte Skinner, eftersom han menar att det inte finns något lärande i straff (se vidare kapitel 6).
… en karl som har blivit satt i fängelse för misshandel, blir för den skull inte nödvändigtvis mindre benägen för att misshandla andra. Det är sannolikt att det bestraffade beteendet dyker upp igen så snart själva straffsituationen är upphävd. (Skinner, 2003 [1971], sid 57)
Typiskt för aversiva metoder är att de ständigt måste upprepas. I en av sina texter ex- emplifierar Skinner detta med bemötandet av ett barn som stör en gudstjänst genom
att fnittra (1953, sid 186). Den vuxna i barnets sällskap försöker få tyst på barnet genom att nypa det. Att nypa barnet innebär, enligt Skinner, att en negativ förstärkare (nypet) presenteras. Det kan tillfälligt avbryta fnittret, eftersom det är svårt att fnittra och utsättas för smärta samtidigt (bestraffningen framkallar ett oförenligt beteende), men, menar Skinner, det säger ingenting om huruvida barnet i en liknande situation i framtiden kommer att avstå från att fnittra.
Bestraffning, i Skinners definition, är överhuvudtaget inte knuten till framtida situ- ationer och beteende. Han diskuterar det spridda antagandet att straff har en bestående effekt, men ser ingen sådan betingning av straffet. Fnittrandet i sig kommer inte i en senare, likartad situation, framkalla en respons hos barnet som innebär att det tystnar för att undkomma smärta. Däremot kan föräldern göra en hotfull gest mot barnet när det fnittrar, med innebörden ”jag nyper dig”, som, precis som vid det tidigare tillfället när barnet verkligen blev nypt, får det att sluta.
Det som också kan hända i detta skeende är enligt Skinner (1953, sid 187), att barnets fnitter börja fungera som ett betingat stimulus och i sin tur framkalla en betingad oför- enlig respons, ofta av känslomässig karaktär (exempelvis känslor av skuld och skam). Den känslomässiga reaktionen kan då tillfälligt försvaga beteendet, men det är inte en bestående effekt. Det handlar inte heller om att det bestraffade beteendet (fnittret) un- dertrycks, utan om det oförenliga i responsen (att fnittret ersätts av, exempelvis, rädsla).
I förlängningen kan det här medföra att barnet utvecklar sätt att undvika nya straff, ge- nom att hålla sig långt borta från sådana situationer där bestraffning förekommit – vilket i sin tur enligt Skinner medför att den betingade negativa förstärkaren (hotet om smärta) med tiden försvagas och, om den inte återintroduceras, på sikt helt kommer att försvinna.
…a draft horse is kept moving according to the same formula. When the horse slows down, the slower pace (or the crack of a whip) supplies a conditioned aver- sive stimulus from which the horse escapes by increasing its speed. The aversive effect must be reinstated from time to time by actual contact with the whip. (Skinner 1953, sid 190)
Kännbara straff kan snabbt reducera oönskade beteenden, men på lång sikt har det, inte minst genom det här behovet av ständig upprepning och att ett beteende blockeras av ett annat, en kolossal kostnad i form av minskad glädje, reducerad effektivitet och upp- komsten av psykosomatiska problem (Skinner, 1953, sid 190). Betydligt bättre, ur ett inlärningsteoretiskt perspektiv, är att den som vill förändra någons beteende ändrar på omständigheterna i den situation som framkallar det och vår förståelse av det. Ifråga om barn kan det ibland också räcka att bara avvakta.
Behavior may often be eliminated from a repertoire, especially in young children, simply by allowing time to pass in accordance with a developmental schedule. If the behavior is largely a function of age, the child will, as we say, outgrow it. It is not always easy to put up with the behavior until this happens, especially under the conditions of the average household, but there is some consolation if we know
that by carrying the child through a socially unacceptable stage we spare him the later complications arising from punishment. (Skinner, 1953, sid 192)
Det är möjligt, att låta tiden göra jobbet även för sådant beteende som inte har med ålder och utveckling att göra: att glömma (genom att avstå från situationer som utlöser beteendet), att inte ge beteendet någon uppmärksamhet och att genom frånvaro av för- stärkare utsläcka det. Ytterligare en möjlighet kan vara att med hjälp av positiv förstärk- ning betinga ett oförenligt, känslomässigt oladdat beteende, som exempelvis tålamod (Skinner, 1953, sid 191-193).