Som jag berörde i kapitel 4 gör Skinner en distinktion mellan (natur)vetenskap och (vetenskaps)filosofi när han sammanfattar sin vetenskapliga gärning. Den radikala behaviorismens – filosofins – förkastande av alla idéer om att människan, till skillnad från djuren, skulle vara autonom, rationell och ansvarig för sitt eget handlande, stötte med tiden på allt starkare patrull, inte minst från de som ville försvara ett mer männi- skocentrerat och/eller humanistiskt perspektiv.83 I About behaviorism försöker Skinner
bemöta den kritik som riktats mot behaviorismen. Redan på de första sidorna samman- fattar han i 20 punkter de vanligaste invändningarna. Det handlar exempelvis om sådant som: ”1. It /behaviorism/ ignores consciousness, feelings, and states of mind”, ”12. It is oversimplified and naive and its facts are either trivial or already well known”, ”16. It dehumanizes man; it is reductionistic and destroys man qua man” (1976: sid 4f).
83 Ett försök att på ett ovanligt samförståndsinriktat sätt gestalta 1970-talets konflikt mellan humanism
och behaviorism i utbildningssammanhang och kanske också slå nya broar däremellan, erbjuds av Combs, Popham och Hosford (1977). Comb, som i tidskriften får uppdraget att representera det humanistiska perspektivet, konstaterar tidigt i sitt bidrag att det handlar om två teorier om människan och hennes hand- lande och att det är viktigt att hålla i huvudet att teorier inte har rätt eller fel utan är olika sätt att närma sig de problem som teorin intresserar sig för. Behaviorism och humanism är följaktligen, menar Comb, två alternativa perspektiv på mänskliga fenomen och lämpar sig i respektive fall olika bra för att handskas med de problem som de intresserar sig för. Comb ser teorierna som en form av redskap och skriver att det är ungefär lika dumt att försöka gräva ett hål med en tesked som det är att röra ut sockret i kaffet med en lyftkran. Beroende på vad vi vill åstadkomma, kan ibland behaviorismen, ibland humanismen vara av godo. Popham å sin sida får representera behaviorismen (som han skämtsamt beskriver som en ”bugbear”) och påminner om att det är viktigt att inte se behaviorismen – eller för den delen humanismen – som enhetliga riktningar. Tvärtom har de många representanter, med många olika tolkningar av, exempelvis, hur utbild- ning bäst ska bedrivas på behavioristisk respektive humanistisk grund. I extremfallen kan behaviorismen vara just som mardrömmen: och ägna sig åt kontroll och manipulation. Men vanligare är att det inte alls har dragits till någon sådan extrem.
Dessa 20 kritikpunkter, skriver han, är alla uttryck för missförstånd.84 Som sådana
kan de delvis förklaras av vissa ”strategiska misstag” i John B Watsons behavioristiska manifest från 1913, inte minst den kategoriska kritiken av den tidens starkt mentalis- tiskt orienterade psykologiska vetenskap och vissa extrema påståenden om möjligheten att forma nyfödda barn till vad och vem som helst (Skinner, 1976 sid 5f). Ett problem med den tidiga behaviorismen var också, enligt Skinner, att den hade ganska svagt em- piriskt stöd för sina påståenden.
Annat är det, menar Skinner, i 1970-talets början. Nu finns det en gedigen empiriskt grundad vetenskaplig grund, problemet är bara att resultaten inte är tillräckligt kända utanför det beteendeanalytiska fältet (Skinner, 1976, sid 8). Syftet med boken About
behaviorism är att försöka åstadkomma en sådan spridning och att, med det, öka stödet
för de behavioristiska tankegångarna och göra det möjligt att utveckla ett samhälle där vissa värden utvecklas med hjälp av positiv förstärkning.85
Det skulle visa sig att Skinners förhoppningar kom på skam. Det gick inte, åt- minstone inte då, som han hoppades. Istället för att mötas av en ökad acceptans, hård- nade kritiken och avståndstagandet gentemot den radikala behaviorismen under 1970- talet. Den behavioristiska filosofins antidemokratiska idéer om ett samhälle byggt på beteendeteknologi, där idéer om människan som autonom skulle ersättas av en syn på människan som kontrollerad av yttre betingelser, passade dåligt in i ett radikaliserat samhällsklimat, där värden som demokrati, deltagande/aktivism och kritisk reflektion blivit centrala.
Skinner bidrog också själv, inte minst genom sitt dogmatiska hävdande av den radi- kala behaviorismen som lösningen på i princip alla mänsklighetens problem, till det polariserade tonläget och den successiva marginaliseringen av den radikala behavior- ismen. I efterhand är det möjligt att uttrycka sig om vissa av hans texter och formule- ringar – på ungefär samma sätt som han själv skrev om Watsons behavioristiska mani- fest: de innehöll en del strategiska misstag. Att rensa språket från ”mentalistiska” uttryck och att tala om att kontrollera beteenden för att markera att alla organismer, inklusive människor, styrs av sin omgivning och att därtill se beteendekontroll som ett sätt att skapa ett bättre samhälle, nej, det både blev och är svårsmält i förhållande till dagens demokratiska staters självförståelse.
84 Som vi ska se mot slutet av det här kapitlet, under rubriken Halmdockan Skinner, så kan dessa ses
både som verkliga missförstånd och som ett sätt för behavioristiska kritiker att positionera sig och öppna forskningsfältet för andra perspektiv.
85 De samhälleliga värden som Skinner vill utveckla med hjälp av positiv förstärkning beskriver han 1971
så här:
1. Sådant som bidrar till biologisk överlevnad (hälsa, trygghet) 2. Sådant som är till hjälp för andra (social ansvarskänsla)
3. Sådant som bidrar till att bevara en kultur (och den kultur som ska bevaras är den som ”kon- trollerar alla slags konsekvenser av mänskligt beteende”) (Skinner, 2003 [1971], sid 134-135)
Men det finns röster som påstått motsatsen.
1979 hävdade Johan Asplund att behaviorismen ”är den starkaste strömningen inom 1900-talets psykologi”, att den ”i likhet med andra teknologier genereras och vidmakt- hålls … av den samhälleliga djupstrukturen” och att det är ”överraskande och underligt, att behaviorismen gång på gång förklarats utgöra ett passerat stadium” (Asplund, 1979: sid 262). Lite senare i samma text skrev han också att ”Watsons program dödförklarades kort tid efter det lanserats. Men behaviorismen har överlevt, och idag står ’neo-neo- behaviorismen’ till synes starkare än någonsin” (Asplund, 1979, sid 273).
Även Schellenberg som alltså inkluderar Skinner i en till fyra personer begränsad krets av socialpsykologiska förgrundsgestalter skrev så sent som 1978 att ”Skinner, den ope- ranta psykologin och beteendemodifikationen fått allt större betydelse under den senare hälften av 1900-talet” (1980, sid 91).
Samtidigt har riktningen, konstaterade Schellenberg, blivit alltmer kontroversiell, och Skinner har anklagats för både ”råttpsykologi” och fascism (1980, sid 91).
Tar vi ytterligare ett språng, in i vår egen tid, det vill säga 2010-talet, vore det sanno- likt kontroversiellt att hävda något i stil med att behaviorismen är en stark strömning. Åtminstone om vi håller oss till de flesta humanvetenskaperna och än mer om vi be- gränsar oss ännu mer till det som är mitt område, utbildningsvetenskapen. Förvisso skulle det kunna vara så (jämför min tidigare diskussion i kapitel 3 om inslag som kri- teriestyrning och baklängesplanering i den svenska skolan) att behaviorismen fortfa- rande, eller igen, spelar roll inom vissa områden och/eller att den sänkt tonläget eller bara krupit ner under radarn – den har bland annat tämligen okritiserat, som tillämpad beteendeanalys (TBA) och Intensiv Beteendeterapi (IBT), länge använts inom omsor- gen och utbildningen av personer med intellektuella funktionshinder, särskilt barn med autismdiagnos, och den har ett tydligt inflytande inom den kognitiva beteendeterapin. Dessutom är den som sagt en stark röst inom viss djurträning. Ändå är det, tror jag (även om jag inte är lika säker nu mot slutet av det här avhandlingsprojektet som jag var i början, eftersom jag nu börjat se att det finns en sorts oartikulerade uttryck för inlärningsteoretiska synsätt omkring oss), svårt att hävda något generellt i stil med det Asplund (1979, sid 273) kunde göra för 40 år sedan, det vill säga att behaviorismen skulle vara starkare än någonsin.
Men, måste vi då inte mot bakgrund av ovan fråga oss, vilken del eller vilka delar av Skinners gärning är det som idag fortplantats in i djurträning och manualbaserade skol- och föräldrautbildningsprogram som Komet? Handlar det om ”filosofin/utopin” eller om inlärningsteorin?
Jag skulle – inte minst med hänsyn tagen till det jag såg i samband med observations- studierna – säga att det huvudsakligen handlar om det senare, inlärningsteorin, alltså den som Skinner använde som utgångspunkt för att formulera sig om de stora filosofiska frågorna, som, till exempel, vad en människa är för något och hur en människa och en mänsklig kultur blir till och överförs. Och jag skulle dessutom säga att det framför allt är fallet i fråga om träning av hundar (och kanske också träning av andra djur), medan
det möjligen ser annorlunda ut i fråga om de praktiska tillämpningarna av Skinners verk i exempelvis skola och socialt arbete.