En kväll i september 2015 åker jag till Brukshundsklubben i en sydsvensk kommun för att lyssna på en föreläsning om hunduppfostran, inlärning, kommunikation och relat- ionsutveckling. Föreläsaren är bland mycket annat polishundtränare och i brukshunds- klubbens inbjudan till denna utbildningskväll har det framgått att han är en favorit i
repris. Intresserade har anmodats att skynda sig att köpa biljett, för snart kan de vara slut.57
Svenska Brukshundsklubben (SBK) är tre saker i ett: En ideell medlemsorganisation för aktiva hundägare (med cirka 300 lokalavdelningar spridda över landet, 2016), en specialklubb inom Svenska Kennelklubben och en frivillig försvarsorganisation.58
När jag påbörjade mitt avhandlingsarbete hösten 2012 var SBK:s så kallade Dressyr- policy ett av de styrdokument för hundträning som jag läste och grovanalyserade.59
Dokumentet var tydligt påverkat av samma synsätt på hundträning, som det jag som- maren 2011 presenterades för när jag och barnen gick på Hundskolans valpkurs, men det bar också spår av tankegångar som jag kände igen från mina egna år som aktiv inom brukshundssporten. De tankegångarna kan sammanfattas ungefär som att man inte ska använda mer våld än nöden kräver när man uppfostrar en hund.60
SBK:s dressyrpolicy (antagen 1995), definierar hunden som en social kamrat till män- niskan och som en samhällsnyttig tjänstehund. Den förespråkar belöningsbaserad hundträning och att man formar hundens beteende steg för steg. Den varnar för att
57 Jag har valt att inte namnge föreläsaren här i texten. Texten och analysen refererar till en offentlig
föreläsning, utan krav på medlemskap i Brukshundsklubben. I och med att det är det synsätt föreläsaren representerar som är intressant för avhandlingen och inte vem just han är, har jag ändå valt att avstå från att använda hans namn.
58 Uppgifterna om Svenska Brukshundsklubben bygger på SBK:s eget informationsmaterial
(www.brukshundsklubben.se).
SBK har utbildat hundförare och hundar ända sedan 1918 och erbjuder idag ett stort utbud av kurser, prov och tävlingar inom bruksprovssporten. Från början var SBK nära förbundet med det svenska försvaret och polisen, verksamheten var inspirerad av den användning av hund som hade förekommit under första världskriget (bevaknings- och sanitetshundar som patrullerade på båda sidor fronten), och en av uppgif- terna för SBK har allt sedan dess varit att hjälpa till att utbilda och vaska fram hundar som själva – eller vars avkomma - kan vara lämpliga för olika bruksuppdrag som skydds-, spår- och sök-hundar för polisiärt bruk, patrull-, sjukvårds- och rapporthundar för militärt bruk etc.
2015 har SBK cirka 300 lokalavdelningar runt om i Sverige och samlar så många som 60 000 medlemmar. Klubben presenterar sig som öppen för alla typer av människor och hundar och erbjuder såväl valp-, akti- verings- och vardagslydnadskurser som mer specialiserade utbildningar för till exempel spår-, agility- och bevakningshundar. Därutöver arrangerar SBK tävlingar och olika typer av prov.
59 Dressyrpolicyn ligger i november 2015 inte längre kvar på svenska brukshundsklubbens hemsida men
ligger 11/2 2018 fortfarande kvar som pdf på Karlsborgs brukshundsklubbs hemsida http://www.sbkkarls- borg.se/files/dressyrpolicy.pdf
60 Jag har själv vuxit upp med och inom Svenska Brukshundsklubben, både som kursdeltagare och som
aktiv inom brukssporten. Jag gick min första lydnadskurs 1975 när jag var 12 år och den senaste kursen – i grenen ”rallylydnad” – gick jag hösten 2013 på en brukshundsklubb i Skåne. Som mest aktiv var jag dels åren 1980-1984 (som medlem i Brukshundsklubbben i Nynäshamn respektive i Malmö), dels åren 1989- 1994 (som medlem i Brukshundsklubben i Lund). Jag har tävlat i lydnad, sök och spår och även tränat en del agility.
använda sig av obehag i hundträningen, eftersom det kan leda till rädsla, passivitet och att hunden drar sig undan.
Men det är ingen entydig policy. Tvärtom är den ambivalent. Å ena sidan förespråkas belöningsbaserad träning, byggd på individens förutsättningar och driven av hundens lust och motivation, å andra sidan – vilket framför allt är synligt i policyns förord – innehåller den långa resonemang om vikten av att bryta oönskade beteenden, att hun- den måste uppfostras så att den inte tar för många egna initiativ och att vissa hundar kan behöva ”väckas” genom att hundföraren handgripligen tar tag i sin hund eller ger den ett koppelryck.
2012 tolkade jag de här motstridiga synsätten som uttryck för en process och antog – utan att undersöka saken närmare – att SBK höll på att lämna de äldre aversiva trä- ningsmetoderna61 bakom sig, till förmån för mer så kallat mjuka metoder, och att mixen
av synsätt i dressyrpolicyn berodde på att vissa äldre tankegångar blivit kvar som rester från förr, samtidigt som de nya, belöningsbaserade träningsmetoderna var på fram- marsch. Det ska, som jag kommer att visa längre fram, visa sig att jag hade fel – åt- minstone i fråga om de belöningsbaserade träningsmetodernas frammarsch. När SBK reviderar sin dressyrpolicy 2014 tas nämligen merparten av referenserna till metoder inspirerade av inlärningsteorin bort.
Om detta vet jag dock ingenting när jag bänkar mig för att lyssna till Polishundsträ- narens föredrag. Inte heller vet jag att han ingick i den lilla grupp personer som arbetade fram det förslag till ny dressyrpolicy, som SBK:s styrelse i augusti 2014 antog – utan att, vad jag kan utläsa av protokollet och den föregående presentationen av programmet på SBK:s kongress, ändra en enda stavelse i beredningsgruppens förslag. (www.bruks- hundklubben.se).
Det är fullt i hörsalen på Brukshundsklubben. Vi är nog 60-70 personer i rummet. Jag, som inte sedan tidigare känner till Polishundstränaren, har läst på. På den egna hemsidan berättar han bland annat att han i över 20 år var hundförare, instruktör och utbildare inom polisen. Därutöver är han mentaldomare inom SBK, han testar hundar med ”oacceptabelt beteende” för Svenska Kennelklubben, han brukar anlitas av ras- och brukshundsklubbar över hela landet, liksom av försvaret och polisen. Han har också skrivit en bok om hunduppfostran och hundträning.
Polishundstränaren specialitet är hundars mentalitet. Det är där, menar han, som nyckeln till förståelse mellan människa och hund finns. Det är också där många pro- blem uppstår. Han inleder med att tala om värdet av att ha ”en sagolikt fin relation” till sin hund; där kommunikationen fungerar (hunden är intresserad av att försöka för- stå vad människan vill) och där hundens motivation att träna med sin människa är så stor att det kan konkurrera med andra lockande aktiviteter. Därefter börjar han på olika sätt problematisera detta. Hur ska egentligen en människa kunna konkurrera med allt
61 Aversiva metoder används i det här sammanhanget som beskrivning av metoder vars undandra-
gande/upphörande fungerar förstärkande. Det handlar alltså om träning där man försöker få hunden att göra något, genom att utsätta den för något obehag, som i samma stund som hunden gör rätt, tas bort.
det som hunden prioriterar högre än oss (vilda djur, löptikar, andra hundar etc)? Hur kan vi tro att vi med mutor eller avledning ska få vår hund att göra det vi vill?
Till sist konstaterar han att det inte alltid går. Därför måste människan när hunden vill rulla sig i bajs, jaga efter brevbäraren eller hoppa på gäster, prata klarspråk: Det där är inte okej!
Polishundstränaren är överhuvudtaget inte mycket för små ord. Han betonar många gånger under sitt föredrag att det i umgänget med hunden gäller att tala tydligt.
Det tar inte så lång stund att förstå att han representerar ett helt annat synsätt på hundträning än det jag mötte på valpkursen med Lissie. Så här ser exempelvis hans förslag till ”konversation” med en omotiverad hund ut:
Vad händer om jag istället för ”sitt…” säger ”Lägg av!!”?
Säger jag ”gör inte så…”, inleder jag en förhandling. Då bjuder jag in hunden att svara något sådant som ”Det skiter jag i!”
Om jag istället från början säger ”NEJ!!” visar jag att det är slutbudet i förhand- lingen.
Man ska aldrig spela svart i hundschacket! Man ska aldrig låta hunden göra första draget!
Sedan beskriver han, med hjälp av en liknelse, ett i hans ögon felaktigt respektive riktigt agerande gentemot hundar. En kvinna vill få sin man att sluta sukta efter en snygg tjej (”Miss World”) som mannen fått syn på under en promenad i Malmö. Att klippa till mannen med ett basebollträ i huvudet är dumt, menar Polishundstränaren. Då dör mannen och kvinnan hamnar i fängelse. Att däremot lugnt och tryggt gå fram till man- nen, knäppa till honom på kinden eller örat och meddela: ”Nu är det dags att vakna!” – det är rätt.
Att göra så är inte misshandel, säger Polishundstränaren. Det är bara ett klart och tydligt: ”wakey, wakey!”
Vid det här laget har jag börjat se mig omkring i salen, slagen av tystnaden. Är det ingen som tänker invända? Är det inte en enda människa här som tänker påtala att det finns något orimligt i det han säger?
Det är alldeles tyst. Alla följer till synes intresserat hans framställning.
Jag gör likadant, tiger. För jag är också intresserad av vart det ska ta vägen. Kommer han att få tala till punkt utan att någon protesterar? Egentligen vill jag protestera, säga – och pröva – något i stil med: Men om mannen istället var ett barn, då vore det ju misshandel. Och om mannen vore en hund, ja, då är det väl också över den gräns som SBK:s dressyrpolicy drar upp? I dressyrpolicyn står det att ”/a/nvändande av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd” (Dressyrpolicy, SBK 1995, sid 2).
Polishundstränaren fortsätter. Han propagerar för halsband och koppel. Inte för att skilja huvud och kropp åt, som han skojar till det, utan för att få hjälp med kommuni- kationen. När hunden inte vill lyssna är det dags att avancera i det som han kallar för kommunikationstrappan. På det första trappsteget kan vi formulera oss verbalt, på det
andra lägger vi till brösttoner för att understryka att vi menar allvar, på det tredje talar
vi kroppspråk: vi knäpper på kinden, stöter till med handen, rycker i kopplet.
Polishundstränaren tar fram ett stryphalsband. Han kallar det för en halslänk. ”Såna här är jättebra”, säger han. ”Det är synd att de blivit tabu, för egentligen är det ju inte halslänkarna som skadar hunden, utan min hand som avgör hur mycket jag behöver ta i för att kommunicera med min hund”.
Därefter följer en konstpaus. Strypkopplet dinglar fram och tillbaka i hans hand, han sänker rösten, ser ut över församlingen och fortsätter:
Jag har räddat hundar från avlivning med halslänk. Jag har kunnat visa att det handlar om problem i kommunikationen. Det funkar inte att viska: Snälla hun- den, kom nu… Istället ska man vara tydlig. Säga ”Sitt!”. Genomdriva det man sagt, se till att hunden sitter. Säga ”Följ mig!”, knycka till med handen, rycka till i halsen och visa att man menar vad man säger. Vänta inte på hunden. Be den inte komma… för då säger du att du inte tror på att det är du som leder. Gör så här:
Gå åtta steg. Hunden följer dig i koppel. Vänd sedan höger.
Säg: Usch vad dåligt! Knyck på halsbandet. Säg igen:
Reservlaget på söndag! Jag är besviken! Ny knyck!
Var inte arg. Men visa tydligt hur besviken du är. Tänd skammens rodnad på hundens kinder.
Då blir den fjäskig, då söker den sig mot dig och vill ha kontakt.
Jag lyssnar till detta och funderar på hur jag ska förstå det i relation till det han sa om ledarskap i inledningen av sitt föredrag, ”att ledarskap i vissa kretsar blivit något nega- tivt”, att människor felaktigt kopplar ihop ledarskap med dominans och att trycka till
andra, men att ledarskap för honom är något fint, ett förtroende. Har han verkligen med den metod han nu beskrivit uppnått ett ledarskap baserat på förtroende?
I mina öron beskriver han en situation där han kuvat hunden till lydnad och där hunden följer, inte för att den vill utan för att han ryckt i kopplet och talat om för den hur dålig den är, hur missnöjd och besviken han är på den. Kan det, som i mina öron låter som typexempel på ett auktoritärt ledarskap byggt på aversiva metoder, underord- ning, disciplin och dessutom ett medvetet förminskande av den andra (”jag är besvi- ken!”, ”usch vad dålig!”), på något sätt tolkas som att han vunnit hundens förtroende? Kan det verkligen ses som grunden för den där ”sagolikt fina relationen” som han talat om inledningsvis?
Medan jag funderar över det, frågar en kvinna i publiken om det funkar att använda halslänk även på valpar.
Ja visst, säger polishundstränaren. I anpassad form går det att göra så här även med 3-4-månaders-valpar, om än mycket mjukt. Och med en fullvuxen rottweiler eller leon- berger – får man knycka ordentligt på handleden. Man får bara akta sig, understryker han, så att hunden inte uppfattar det som aggression. Det går inte att träna hundar genom att vara aggressiv, för aggressivitet betyder ”håll avstånd!”.
Sedan tittar han ut över publiken, säger, vädjande:
Hjälp mig att nyansera debatten om halslänkar. Ibland är det bara en halslänk som hjälper! Hunden måste veta att det finns ett reservlag. Det är precis som med Zlatan. Ibland får han spela i PSG:s reservlag för att tränaren vill markera vem det är som bestämmer.
Jag antecknar: ”Det verkar vara mycket viktigt för Polishundstränaren att hunden vet vem som bestämmer. I den ideala människa-hundrelationen ska det inte råda några tvivel: Det är människan.”
I nästa stund gör han som andra före honom: hämtar bränsle för sina argument från hur det är i djurvärlden och spelar ut ett slags ”naturlighetskort”:
Titta på en tik och hennes valpar. Hon springer inte till Frolic-tunnan och vädjar: Snälla… Häng inte i mjölkbaren när jag inte vill...
Nej, tiken säger till – och gör det ordentligt: En gång till och pälsen är tom!!
För säkerhets skull, om jag förstår hans motiv rätt, förstärker han det med ett våldtäkts- argument, vilket – avsett eller inte – blir ett sätt att ytterligare markera vilka råa sällar hundar är om de inte disciplineras på rätt sätt:
Skulle tiken vara otydlig skulle hon bli våldtagen av sina egna valpar redan när de är 11-12 veckor.62
Det blir paus. Jag tänker på berättelsen om schimpansen Ham i Karen Pryors bok Skjut
inte hunden! (2011: sid 131). Ham är van vid belöningsbaserade metoder. En morgon
när han samlat ihop sin frukost i en hög på golvet i buren istället för att äta den, gissar hans tränare, Melanie Bond, att det beror på att han den här dagen vill äta den utom- hus. Det visar sig vara ett riktigt antagande. Och när hon öppnar burdörren för att släppa ut honom, gör han precis som hon brukar göra: han belönar henne med en stjälk bladselleri för att de har förstått varandra.
Polishundstränarens perspektiv är genomsyrat av motsatsen, av kamp. I hans före- ställningsvärld gäller det att – i tid – visa var skåpet ska stå: Det är lättare att handgrip- ligt lära en 8-veckors valp att släppa taget om en leksak, än en 4-årig rottweiler. Det är bättre att med en klatsch med handen markera för en valp vem som bestämmer, än att försöka avleda och sedan stå där med en hund som inte respekterar en. Det är viktigt att inte ha en för låg kravnivå, det är bra med förbud och pinsamt att som hundägare tvingas dansa ”stora förnedringsdansen” när en vuxen hund inte vill lämna ifrån sig bollen. Den hunden, menar Polishundstränaren, måste få ett slutbud där husse eller matte med dov, bestämd och definitiv röst meddelar: ”Kom hit! Lägg ner!”, precis som den argsinta rottweiler som biter husse i handen när han försöker ta bollen som hunden fixerat med blicken, ska få höra: ”Rör du den, så dör du!”, ”En gång till och pälsen är tom, det lovar jag!”. Att uttrycka sig så drastiskt ger nämligen, enligt Polishundsträna- ren, ”bästa attityd”. Hunden förstår inte orden, men fattar läget och förvandlas från blodtörstig best till gapande fågelunge.
Allt detta ser han dessutom som stressdämpande. Vilket är jätteviktigt, eftersom han menar att låg stressnivå är en förutsättning för fungerande kommunikation människa- hund. Belöningsträning i form av positiv förstärkning, förbud mot att säga nej och att vänta in rätt beteende fungerar, säger han, tvärtom. Det höjer stressnivån och har för- stört mer än en hund.
62 ”Naturlighetskortet” kan spelas på olika sätt, men det handlar alltid om att förhålla sig till något
mänskligt, med hjälp av referenser till hur det är i ”naturen”, det vill säga i en föreställd motsats till kul- turen. Ibland kan det handla om att bevisa att en mänsklig ”avvikelse”, exempelvis homosexualitet, inte alls är något konstigt eftersom det förekommer också i djurvärlden. Syftet är då att försvara den mänskliga ”avvikelsen”. Andra gånger kan det vara tvärtom, genom att hänvisa till att något som finns i den mänskliga kulturen saknas i den naturliga naturen, ifrågasätts och kritiseras den mänskliga företeelsen (exempelvis homosexualitet) med att det är mot naturen. Jfr Kulick (1997)
I Polishundstränarens exempel om tiken som skulle bli våldtagen av sina valpar om hon inte satte dem på plats, handlar det om att med ett exempel ur ”naturen” legitimera en viss idé; den om vikten att som människa visa sin hund var skåpet ska stå. Människan sätts då i tikens ställe; som vore hon sin hunds mor.
När det kommer sådana hundar till mig, händer det att jag låter ägaren börja med att gå med hunden och samtidigt tala om för den hur dålig den är. Nej! Usch! Fy! Jag vill sänka stressnivån. Det hjälper inte hur bra relation ägare och hund än har om ägaren inte kan tala om för hunden vad den inte får göra. För att kunna belöna en hund, måste vi också kunna ställa krav som balanserar stressnivån.
Om vi dessutom kan undvika att belöna med godis (”näring”, ”oxfilé”), så är det enligt Polishundstränaren bra. Godis är stressande. Och det går inte att kräva tillbaka godis, så som man kan göra med en leksak.
Det är bra att leka med sin hund som belöning. Det stärker relationen. I leken utvecklar vi kontroll över hunden. Men alla hundar gillar inte att leka och har ni en sån hund är näring ett alternativ. Nackdelen är dock att vi inte kan kräva att hunden ska lämna tillbaka oxfilén.
Jag föredrar därför att köra med leksaker, för då kan man få hunden att kapitulera och avsluta med: Tack! Det är min leksak. Det var en ynnest att du fick leka med den.
Med godis blir det tvärtom. Då säger hunden: Tack, nu vill jag ha en ny, annars skiter jag i dig!
Efter pausen talar Polishundstränaren om värdet av att hunden gör fel. Då får han chansen att korrigera den och verkligen visa vad som gäller.
När hunden inte sitter kvar fast jag sagt åt den att göra det, då får jag chansen. Då kan jag säga till hunden: ”Skäms! Sitt!” Jag lockar hunden att göra fel, för att få korrigera den. Jag vill dämpa hundens förväntningar. Jag vill tända skammens rodnad. Jag vill att den gör fel, så att jag får korrigera den och den på så vis lär sig vad som är rätt och att det är jag som är kapten.
Jag har kört hem många hundar i svarta sopsäckar för att de kastat sig iväg och gjort något de inte får, inklusive flera svenska lydnadschampions.
Då är det bättre att under ordnade former provocera fram fel – och få möjlighet att säga NEJ!
Polishundstränaren är drastisk i sin framställning. I den ideala relationen mellan män- niska och hund är människan oinskränkt bas och hunden disciplinerad till hundrapro- centig underkastelse. Både hund och människa är lugna, stressnivån låg och människan kan därför tillåta sig att ibland släppa på kontrollen, eller, som Polishundstränaren av- slutningsvis uttrycker det med ett citat från SVT:s tidigare ”hundexpert” Barbro Bör- jesson:
”Är jag bara tillräckligt konsekvent i början, kan jag sen tillåta mig att vara inkonse- kvent”.63
Så - låt mig försöka sammanfatta. Här är hörnpelarna i Polishundstränarens uppfost- rings- och utbildningsfilosofi:
Central i all träning av hund är relationen och stressnivån. Relationen (kom-