Englund och Engström kritiserar de behavioristiska undervisningsmetoderna för att vara byggda på hierarkisering, makt och disciplinering och för att reducera skolans och lärarens uppgifter till kortsiktig och ensidig påverkan av eleven. Det är inte alls svårt att förstå deras invändningar. Metoder som byggs på tanken att elever ska kontrolleras av omgivningen och att den som ska representera denna kontroll är läraren/skolan i kom- bination med programmerade läromedel, kan vara svåra att kombinera med diskursen
89 Det brukar, med hänvisning till den gradvisa utvecklingen av allt mer komplicerade beteendemönster,
hävdas att behaviorismen har en atomistisk kunskapssyn (se exempelvis Säljö, 2014, sid 266) och jag ska inte motsäga det. Jag vill dock peka på att det inte nödvändigtvis innebär en reduktion av undervisning till att låta elever passivt repetera det de lärt sig. Det är bättre, skriver Skinner (2008 [1968], sid 35) att ma- skinerna är så sinnrikt beskaffade att eleven får konstruera svar själv istället för att välja ett bland flera alternativ – dels för att inte bara passivt känna igen rätt svar utan också kunna erinra sig detta, dels för att flervalsfrågor innebär att eleven utsätts för en mängd plausibla men felaktiga svar. Och felaktigheter hör inte hemma i det gradvisa formandet av nya beteenden. Felaktigheter ska helst undvikas så långt det bara är möjligt.
om det kompetenta barnet, barnet som being, elevens subjektifiering, uppdraget att ge- nom arbetssätt och bemötande i skolan bidra till att eleverna får utpröva och utöva ett aktivt och demokratiskt medborgarskap och kunna bryta in i det sociala som unika subjekt. Att arbeta med positiv förstärkning kan dessutom ses som en sorts manipulat- ion, där maktförhållandet i lärare-elev-relationen osynliggörs och eleven luras att sam- verka kring sin egen underordning. Skinners svar på kritik av detta slag handlar om att alla organismer alltid kontrolleras av omgivningen och att det är bättre att erkänna detta och utforma en så positiv omgivning som möjligt, sett till vad som ska uppnås. (Detta resonemang är inte helt lätt att följa, eftersom det handlar om att den som ska utforma omgivningen, och därmed kontrollen, samtidigt själv är kontrollerad av samma omgiv- ning och väl därför borde eftersträva att uppträda konservativt i syfte att upprätthålla något slags status quo? Så ser dock inte Skinner på saken, utan menar att eftersom alla individers personliga erfarenhetshistoria ser olika ut, kommer vi ändå att vara unika och ha en unik relation till vår omvärld.)
De hierarkiska relationer som Englund och Engström (2011a, b) menar utmärker de behavioristiska undervisningsmetoderna handlar, som jag läser dem, dels om att det är läraren som på egen hand (inte i samråd med eleverna) utformar och väljer undervis- ningsstoff, -material och -metoder, dels om att den ”effektiva undervisningen” i Skin- ners undervisningsteknologi uppfattas som en sorts förmedlingspedagogik baserad på en atomistisk kunskapssyn. Det är läraren (eller de programmerade läromedlen) som avgör vad eleven ska lära sig och hur detta ska gå till.
Skinner svarar på en likartad invändning så här:
Påståendet att effektiv undervisning är skadlig för tänkandet, vare sig det är skap- ande eller ej, ger anledning att ta upp en sista synpunkt. Vi fruktar effektiv under- visning liksom vi fruktar alla effektiva sätt att förändra mänskligt beteende. Makt inte bara korrumperar, den skrämmer också; och absolut makt skrämmer absolut. Vi får en helt annan syn på undervisningens mål när vi tänker oss undervisning som verkligen fungerar. Det har sagts att undervisningsmaskiner och program- merad undervisning kommer att betyda likriktning (man tillägger ibland att lik- riktning är målet för dem som föreslår sådana metoder), men i princip skulle ingenting kunna vara mer likriktat än undervisningen sådan den nu är. Skol- och statsmyndigheter lägger upp kursplaner där det noggrant anges vad eleverna skall lära sig år för år. Universiteten uppställer ”fordringar” som alla studenter som ansöker om inträde måste uppfylla. Examina är standardiserade. Betyg och di- plom intygar att en viss kurs genomgåtts. Vi bryr oss inte om allt detta därför att vi vet att eleverna aldrig lär sig allt som krävs av dem, men vi måste leta fram något annat skydd när undervisningen plötsligt blir effektiv.
En undervisningens teknologi kan mycket väl komma att användas oklokt. Den skulle kunna förstöra initiativ och skaparkraft; den skulle kunna göra alla männi- skor lika (och inte nödvändigtvis lika utmärkta); den skulle kunna undertrycka
tillfälligheternas förmånliga effekt på individens utveckling och kulturens evolut- ion. Å andra sidan skulle den helt kunna utveckla varje elevs arvsanlag och skulle kunna göra honom så skicklig, kompetent och välinformerad som överhuvudta- get är möjligt; den skulle kunna bygga upp den största mångfald av intressen, den skulle kunna leda honom att i största möjliga utsträckning bidra till att hans kul- tur överlever och utvecklas.90 (Skinner, 2008 [1968], sid 80)
Någon sida senare skriver han också att experimentell beteendeanalys i vidast möjliga mening handlar om styrning och att de metoder som förbinds med undervisning med stor sannolikhet kommer att vara de som kommer att användas vid styrandet av fram- tiden (2008 [1968], sid 81).
Att någon tar sig rätten att välja ut vad någon annan ska lära sig och hur detta ska gå till, kan låta mycket både maktfullkomligt och hierarkiskt. Och kanske även är det. Men det är, som Skinner också nämner i det långa citatet ovan, inte något typiskt för behaviorismen. Tvärtom styrs skolan sedan länge av ambitioner och dokument där vissa (beredningsgrupper, skolverket, riksdagen och enskilda skolor och lärare), valt ut och beslutat vad elever i en viss årskurs och inom ett visst ämne ska lära sig, vilka som är målen med deras utbildning och de yttre formerna för hur de ska tillägna sig detta. Idag då det i delar av debatten om och den politiska styrningen av det svenska skolsy- stemet efterfrågas effektiva och evidensprövade undervisningsmetoder, är det inte helt överraskande att vad som kan ses som behavioristiska inslag som kriteriestyrning och baklängesplanering tas i bruk. De kan sannolikt erbjuda (en känsla av) kontroll över det som sker i undervisningen (inte minst dess resultat och måluppfyllelse), som i sin tur svarar mot de krav på just detta som finns formulerade i skolans styrdokument. Skinner är inte särskilt tydlig kring hur han menar att läraren ska göra för att undervis- ningen inte ska bli skadlig för tänkandet utan tvärtom utvecklande och till godo för hela samhällets överlevnad. Som i många andra vittomfattande resonemang (till exem- pel rörande hur ett samhälle kan utformas för att främja ett önskvärt beteende och motverka ett oönskat) stannar han på en tämligen abstrakt nivå. Han är förvissad om att hans inlärningsteori fungerar, men överlåter till andra att praktiskt lösa de svårig- heter som denna överförd till mer komplexa sammanhang medför.
90 Här möts Skinners optimism och pessimism (de som får Asplund att kalla honom för utopist och
”katastrofist”). Framtiden finns i den radikala behaviorismen. Om inte denna börjar tillämpas, står mänsk- ligheten och den västerländska kulturen inför möjlig utplåning, genom katastrofer som miljöförstöring, kärnvapenkrig och överbefolkning.