När några kursdeltagare i samband med redovisningen av en gruppövning under dag två, säger att en nackdel med att träna unga hundar är att de kan vara trotsiga, prote- sterar Madeleine:
Jag gillar inte ordet trotsiga, inte som något negativt. Jag tycker det är härligt att de testar och inte är helt radiostyrda.
Och när en annan grupp säger att en fördel med att träna vuxna hundar är att de är samarbetsinriktade, kommenterar hon det de sagt med ett lakoniskt ”ja, förhoppnings- vis” följt av:
… har man tränat med schyssta metoder brukar hundarna vara måna om att samarbeta. Och de kan förresten vara inriktade på att vara till lags ändå, även om man inte tränat med schyssta metoder, det har jag sett inte minst inom jaktträ- ningen. Men där är det inte byggt på samarbete, utan på att hundarna skrämts till att vara till lags.
Madeleine ska använda sig av jaktträningen som kontrast många gånger under utbild- ningen. Hon säger första dagen att Hundskolan har som policy att inte tala illa om andra hundskolor (”vi kan prata om vad vi gör istället”), och hon håller på det i så måtto att hon aldrig öppet kritiserar eller baktalar andra, enskilda utbildare. Det hon och My gör är att använda andra träningskulturer och -metoder som motsats till det som görs på Hundskolan och ibland som avskräckande exempel. Jaktvärlden blir re- presentant för ”gamla” och ”hårda” och ”oschyssta” metoder, sådana där man till ex- empel slänger hunden i marken och lockar hunden att göra fel för att få möjlighet att kasta något hårt på den. Tv-personligheter som ”hundviskaren” Cesar Millan och andra icke namngivna hundtränare i tv, blir representanter för huvudsakligen förkast- liga och relationsförstörande metoder (koppelryck, fasthållning, elhalsband, stackel- halsband, etc). Och en grupp som kallas för ”Canisfolket” (en grupp hundtränare ak- tiva inom Canis Hundskola med verksamhet i både Sverige, Norge, Finland och Dan- mark), får å andra sidan representera de mest renläriga av dem som förespråkar hund- (och annan djur-) träning baserad på positiv förstärkning.
Canisfolket gillar inte att man lockar och lurar.104 De tror mer på att man konse- kvent jobbar med operanta metoder och att hunden hela tiden själv tänker ut vad den ska göra. Vi på Hundskolan tycker mer att vi prövar och testar. Det viktiga är ändå att det fungerar.
Lärarna på Hundskolan positionerar sig betydligt närmare Canisfolket än jaktvärlden och tv-personligheterna, men understryker ibland värdet av att vara pragmatisk: ”Pröva olika metoder, bara de är schyssta”, som Madeleine uttrycker det. Och ”vi befinner oss alla någon gång i alla fyra rutorna, tro inte annat”, som hon säger en annan gång med referens till fyrfältsmodellen över positiv och negativ förstärkning och bestraffning (se Tabell 2 i kapitel 6). ”Vi ska akta oss för att säga att vi bara tränar med positiv förstärk- ning, för det gör vi inte.”
Ingen av lärarna hävdar att Hundskolans metod är den enda som fungerar. Tvärtom säger Madeleine flera gånger att de hårda metoderna också fungerar och att hon sett många exempel på det inom jakten. Valet av metod är, säger hon, mer en ”etisk fråga”.
Vill vi lära vår hund att apportera genom att trycka in en apportbock i munnen på den samtidigt som vi nyper den i örat ända tills den ”självmant” slutar att spotta ut den eller vill vi lära hunden apportering genom uppmuntran, beröm och belöning? (Madeleine)
Vid ett annat tillfälle, då med My som ansvarig lärare, ser vi på en film där jakttränaren Anders Landin jagar med några av sina hundar. Syftet med filmvisningen är att visa oss olika hundrasers olika sätt att arbeta, men My tar tillfället i akt att kommentera att Anders Landins metoder förvisso är hårda, men att han når bra resultat. Troligen, säger hon, ”på grund av mycket träning och konsekvens”. Hon riktar samtidigt vår uppmärk- samhet mot att den här formen av lydnad, innebär att hunden inte tar några egna ini- tiativ utan hela tiden inväntar instruktioner från hundföraren.
Särskilt många detaljer från jaktträningsvärlden får vi inte, men någon gång delger Madeleine oss en eller annan scen:
Jag gick en jaktkurs och blev jätteledsen redan första dagen. Så många hårda, gamla metoder. Jag trodde inte sådant förekom på det viset längre.
Utan förvarning kastades det dummiesar på hundar för att testa om de skulle hålla kvar apporten i munnen. Och jag: ”Hallå! Kan jag få hjälpa min hund lite först?”.
104 Det vill säga ”lurar” hunden att göra rätt, till exempel sätta sig ner, genom att få den att följa en leksak
I ett annat skede är det en hund som reser sig och då är det viktigaste enligt tränarna tajmingen i korrigeringen.
”Ja! hojtade instruktören. Bra att du kastade dig över din hund när den gjorde fel!”
Och så: ”Inget beröm när den gör rätt!”
Konflikten mellan belöningsbaserad träning och hårdare metoder är synligare, eller åt- minstone mer aggressiv, sedd från andra sidan. På vissa jakthundstränares hemsidor finns det starka och tydliga markeringar mot alla former av belöningsbaserad träning:
Bäckatorps Fasaneri är en hundskola där du lär dig att ställa krav på dig själv och din hund.
Du lär dig att kommunicera med din hund. En Genuin relation mellan hund och förare är målet. Dit kommer du aldrig med ”godismutor”. Du och inget an- nat skall vara det viktigaste för hunden!
Du skall vara flockens ledare och hunden skall tycka att det är roligt att lyda. Du skall bli trygg i din ledarroll, då får du en hund som litar på dig och beter sig rätt efter din vilja även i provocerande situationer. (Backatorp-fasaneri.se)
Och här är ett annat exempel:
Självfallet försöker vi anpassa träningen till den enskilda individen, men det över- gripande målet, som jag ser det, är ovillkorlig lydnad för de moment vi lär hun- darna. Ibland träffar jag på hundägare som vill gå kurs för att ”bara få lite lydnad” på sin hund, vad lite lydnad är vet jag inte riktigt. /…/
Allt går inte att träna med mjuka metoder eller belöning och har du en sådan hund måste du vara beredd på att korrigera din hund fysiskt. Är du inte beredd på detta utan tillhör dem som enbart vill jobba med belöning ska du inte an- mäla dig till någon av våra kurser. (Landins-hund-katt.se, fetstil i original).
My och Madeleine omtalar emellanåt jaktträningens och tv-personligheternas ”hårda” metoder som ”hot- och korrigeringsträning”. Till den kategorin kan även Polishunds- tränarens filosofi räknas. My varnar för att träning genom hot och korrigering, förutom att vara oetisk, också – tvärtemot avsikten – kan skapa nya problem.
Hotträning kan fungera för ägaren. Hunden blir rädd och ’sköter sig’. Men såna hundar blir ofta besvärliga mot alla andra; familjen, till exempel frun, och då säger mannen: ’Du måste spotta upp dig!’ Men det kan inte frun göra. Hon kan inte vara som den hotfulla mannen. (My)
Angående hundskolans ”schyssta metoder” säger Madeleine flera gånger att Hundsko- lan jobbar med sådana till 99 procent. Själva uttrycket ”schyssta metoder” ges aldrig någon entydig definition (inte heller vad som gömmer sig i den där sista procenten oschyssta metoder), men som jag tolkar det innebär schyssta metoder allt som inte skrämmer hunden och gör den illa. Vi ska alltid, betonar Madeleine, försöka se olika situationer ur hundens perspektiv. I uttrycket schyssta metoder ligger också att det som händer ska vara förutsägbart för hunden. Vid något tillfälle förtydligas detta med en referens till den amerikanska psykologen Jay Weiss experiment med råttor på 1970- och 1980-talen. Han upptäckte att en råtta som förvarnas innan den utsätts för en elektrisk stöt blir mindre stressad (mätt i form av utvecklande av magsår) än en råtta som inte kan förutsäga när den elektriska stöten kommer. Han fann vidare att råttan blev ännu mindre stressad (eller inte stressad alls) om den dessutom gavs medel för att kontrollera situationen och möjlighet att efter varningen snurra på ett litet hjul för att på så vis avvärja elchocken helt.105
Uttrycket schyssta metoder innefattar också de behavioristiska metoderna. Inte bara Skinners radikala utan också de klassiska. ”Vi ska ha Pavlov på ena axeln och Skinner på den andra”, säger Madeleine. Och ”allt vi gör här på Hundskolan bygger på ett klickertänk, även när vi inte har klickern med”.
Det stämmer. Från dag ett, genomsyras träning och utbildningsupplägg av kombi- nationer av klassisk och operant inlärning. Bland det första vi får träna med våra hundar – och uppmanas göra med kommande kursdeltagare – är betingning av ett lockljud, ett inkallningsord och hundens namn. Metoden är den klassiska betingningens: Vi säger lockljudet eller hundens namn, och stoppar omedelbart något riktigt gott i hundens mun. Detta gör vi cirka tre gånger tio gånger. Sedan testar vi om det fungerat. Vi an- vänder lockljudet när hunden har sitt fokus riktat mot något annat. Fungerar det, ska hunden omedelbart välja att titta på oss i stället, och vi får en ny möjlighet att belöna. Sedan tränar vi detta, under allt svårare omständigheter. Mer störning, större avstånd, tills hunden hör lockljudet genom nästan vad som helst och, eftersom vi gett det ”så högt värde”, väljer att orientera sig mot lockljudet istället för mot det som konkurrerar om uppmärksamheten (en doftfläck, en bortskuttande kanin, en lerpöl).106
105 För den som vill läsa mer om Jay Weiss experiment finns exempelvis en introducerande artikel, ”The
Psychology of Ulcers”, i New Scientist and Science Journal, 9 september 1971, sid 562. Den svenska etologen Per Jensen beskriver Weiss experiment i sin bok Stress i djurvärlden (1996, sid 42 ff). Och för den som vill läsa Weiss egen presentation av sina resultat, är det exempelvis möjligt att på nätet ladda ner artikeln ”Effects of coping behavior in different warning signal conditions on stress pathology in rats” från
Journal of Comparative arid Physiological Psychology 1971, Vol. 77, Nr 1, sid 1-13: https://www.research-
gate.net/profile/Jay_Weiss2/publication/18003075_Effects_of_coping_behavior_in_different_sig- nal_conditions_on_stress_pathology_in_rats/links/5454fb500cf2bccc490cc70e.pdf
106 Den som utgår ifrån Azrins och Holz (1966) definition av straff, kan se det starkt betingade lockljudet
På samma sätt får vi senare betinga in klickerns klickljud. Varje gång vi klickar får hunden något gott och klickljudet blir ett tillförlitligt löfte om belöning. I själva arbetet med klickern handlar det dock helt och hållet om träning på inlärningsteoretisk grund. Önskade beteenden klickas fram. Hunden får oftast själv söka sig fram till en förståelse för vad det är människan vill att den ska göra. Människan stöttar denna process genom att klicka. Inledningsvis kan beteenden som närmar sig det önskade klickas, efter hand höjs kriterierna tills hunden mer eller mindre perfekt kan utföra det vi önskat av den. (Jämför Skinner och shejpingen av dalmatinern Agnes). Ibland kan det också ske tvär- tom, genom att människan ”fångar” ett beteende hos hunden och börjar förstärka det. Då har inte människan i förväg bestämt vad det är hon ska belöna, utan när hunden spontant gör något kan människan respondera med ett klick (och godis).
Det är inte heller bara i själva träningen av olika moment och konster som klicker- tänket dominerar. Egentligen präglar själva den Skinnerska idén om värdet av att själv ha prövat sig fram till ett beteende det mesta som sker på Hundskolan, liksom betydel- sen av att våga, vilja och tillåtas försöka (något som hela tiden uppmuntras i träningen). Det är därför My pekar på frånvaron av egna initiativ hos jakttränarens lydiga hundar. Och det är därför Madeleine protesterar mot användningen av ett ord som ”trotsig” i negativ betydelse. Här skapas ett utrymme för hunden att ta och ha en aktiv roll i re- lationen till människan, och inte alls bara vara en lydig träningskamrat. Det skulle kunna ses som en form av den subjektifiering inom lärande relationer som Biesta (2011) skriver om.
När fördelarna med positiv förstärkning framhålls av kursens lärare och kurslitteratu- ren handlar det ofta om hundens möjlighet att göra aktiva val och ha kontroll över sina beteenden, i kombination med att en kreativ hund lär sig lättare och att sådana beteen- den som hunden själv prövat sig fram till, blir ”starkare, mer befästa och något som hunden ger villigt och glatt” (Madeleine). Eftersom hunden i delar av träningen får klura ut beteendet på egen hand, är en annan fördel som framhålls att det är möjligt att få fram ganska svåra och komplicerade beteenden. Träning på inlärningsteoretisk grund är dessutom, enligt Madeleine och My, mentalt stimulerande för både hund och män- niska. Vid ett tillfälle sammanfattar Madeleine de positiva effekterna av att arbeta med ”klickertänk” så här:
1) Relationen mellan människa och hund förbättras 2) Hunden får starkare självkänsla
avbryter ett beteende, och att det därför – enligt hennes tolkning av Skinners inlärningsteori – strikt bete- endeteoretiskt kan tolkas som positiv bestraffning: det vill säga som något som tillförs (lockljudet) som får hunden att sluta göra det den gör, för att istället rikta uppmärksamheten mot ljudet och eventuellt också komma.
3) Det höjer värdet på både människan och hunden i relationen; när vi förstår varandra blir vi glada över att kunna samarbeta. Förståelsen i sig blir motive- rande och får oss att vilja fortsätta samarbeta.
4) Människan blir bättre på att läsa hund107
5) Hjärnan utvecklas och hunden blir smartare
6) Människan blir glad, istället för arg och korrigerande
Formulerat så här är Johan Asplunds Foucaultianska dressyr långt borta. Och beskriv- ningen av den interaktion mellan hund och människa som eftersträvas i den operanta träningen, påminner mer om något helt annat som Asplund (2002) också skrivit om: nämligen problemlösning som samfälld aktivitet. Det är en syssla som inte pågår inuti ett avgränsat medvetande, utan mellan problemställare och problemlösare och eventuell problemkonstruktör (där rollerna kan skifta under samma problemlösningsprocess) och som kan ses som både allmänmänsklig och tämligen oberoende av tid och rum (se ex- empelvis sid 21f). På ett ställe formulerar Asplund en mening som, även om den där handlar om kommunikationen mellan sagans Dummerjöns och en padda, skulle kunna beskriva den rena glädje som förståelse över arter och språkskillnader kan åstadkomma:
Vi vet alla åtminstone en sak: det är bara i ett absolut tillitsfullt modus som mi- rakler blir möjliga. /…/ Det är som om paddan och Dummerjöns hade direkt tillgång till varandras Mind. Man kan säga att de ägnar sig åt ömsesidig tanke- läsning. (Asplund, 2002, sid 153)
I den här passagen befinner sig inte heller Asplund särskilt långt från Haraways (2003) reflektioner kring ”otherness in connection”, det vill säga möjligheten för exempelvis en människa och en hund att över artgränserna kommunicera och samhandla – och inom relationen ha en ömsesidig möjlighet att ta initiativ och respondera på varandras initiativ. Något som, utan att det någonsin direkt uttalas, är en av förutsättningarna för mycket av det som sker på Hundskolan.