Det här avsnittet innehåller en jämförelse mellan några aspekter i Meads respektive Skinners teoretiska byggen. Kapitlet bygger på intet sätt på rena spekulationer, men en fullvärdig jämförelse mellan Mead och Skinner skulle krävt betydligt mer läsning av bådas originaltexter än vad som varit möjligt för mig inom ramen för detta avhand- lingsprojekt. Textavsnittet ska läsas med detta förbehåll för ögonen, men kan ändå ses som en första skiss till en möjlig jämförande studie av Meads respektive Skinners behaviorismer. Jämförelsen följer också med in i de resonemang som förs längre fram i avhandlingen rörande förhållandet mellan inlärningsteorin och Johan Asplunds teori om social responsivitet.
Mot bakgrund av resonemanget i avsnittet ”Är inlärningsteorin relationell?” ovan, kan Skinners inlärningsteori och även den radikala behaviorismens idé om hur en män- niska blir till, sägas vara lika relationell som exempelvis Meads symboliska interaktion- ism (den som han själv omtalade som social behaviorism). Det finns skillnader i Meads och Skinners projekt, allra mest synligt i skilda vetenskapliga traditioner (psykologi re- spektive filosofi) och i det att Meads teori primärt handlar om mänskligt beteende och Skinners om både mänskligt och icke-mänskligt (Baldwin, 1981). Men både Mead och Skinner ser det mänskliga självet som historiskt, geografiskt och socialt situerat, om än med olika definitioner av omgivningen: Meads omgivning är social och verbal och Skinners både mänsklig och icke-mänsklig. Det skapar givetvis också skillnader i för- ståelsen för den mänskliga skapelseakten: Meads mellanmänskligt drivna inlemmande i det sociala och Skinners tankar om människoblivandet som en följd av ett nedärvt opererande i och på en social och språklig omvärld.
Vad gäller relationen Mead och Skinner, så är det nog många som idag, mot bak- grund av hur deras respektive teoretiska perspektiv traderats, uppfattar att en väsentlig
53 Jämför citatet av Asplund i kapitel 2: ”Där det bara finns ’en enda punkt av medvetenhet’, där finns
skillnad dem emellan ligger i att den ena, den stillsamma rebellen Mead (som Schell- enberg, 1980, karaktäriserar honom), ville utveckla filosofisk kunskap om människan, medvetandet och samhället medan den andra, utopisten Skinner, därtill ansåg sig ha receptet på hur människan, medvetandet och samhället skulle styras.54
Mead dog samma år som Skinner disputerade och att det i Meads texter inte finns några referenser till Skinner är därför begripligt. Att det i Skinners samlade verk inte, vad jag har kunnat hitta, dyker upp en enda referens till Mead (däremot till Meads vän och kollega John Dewey), är inte lika lätt att förklara. Möjligen handlar det bara om att de befann sig i olika vetenskapliga kontexter. Möjligen är det från Skinners sida ett förbiseende alternativt ett medvetet utelämnande. (Generellt är Skinner snål med refe- renser.)
Trots möjliga beröringspunkter i respektive vetenskapligt projekt är det också ovan- ligt att forskare i deras efterföljd relaterar Skinner och Mead till varandra. Lite förenklat skulle man kunna säga att där referenser idag görs till Mead, saknas referenser till Skin- ner, och där referenser fortfarande görs till Skinner saknas Mead. Det döljer måhända också det i deras respektive perspektiv som skulle kunna förenas och som hade varit intressant att vidare förhålla till varandra. Jag tänker exempelvis på följande gemen- samma tankegångar:
Både Mead och Skinner ser den sociala omgivningen och en sorts prereflexivt socialt agerande som en förutsättning för framväxten av mänsklig självuppfatt- ning och språk och båda gör kroppen till ett redskap för det konkreta mötet med omgivningen: det som Skinner omtalar som organismens opererande på omgivningen och Mead som socialitet eller praktisk intersubjektivitet (se ex- empelvis Baldwin, 1981, Blackman, 1991, Biesta, 1998, Engdahl, 2001). Både Mead och Skinner avvisar dualismen kropp-medvetande och vill över-
skrida dualismen individ-samhälle (se exempelvis Skinner 1953, sid 29 och Mead, 1998 [1910a, b], [1912] sid 113-138).
Både Mead och Skinner ser sådant som mening och medvetande (även om de kan lägga olika innebörd i dessa begrepp) som resultat av social interaktion (se
54 Mot bakgrund av de där bilderna av Skinner respektive Mead, kan det vara värdefullt att känna till att
Mead på inget sätt var en person som begränsade sin gärning till undervisning och forskning. Särskilt under 1900-talets första decennier hade han tvärtom ett starkt utomakademiskt engagemang. Han var i många år en del av styrelsen och föräldraföreningen vid John Deweys experiment- och försöksskola, The Labora- tory School of the University of Chicago. Han höll föredrag i skolpolitiska frågor, han var redaktör för den pedagogiska tidskriften The Elementary School Teacher och han var engagerad i frågan om skolans roll i integrationen av Chicagos många invandrare. Därtill var han en av grundarna av ”The Immigrants´ Pro- tective League”, engagerad i rörelsen för kvinnlig rösträtt, för yrkesutbildning och förebyggande insatser mot ungdomskriminalitet, stadsutveckling och demokratisering och han hade också flera gånger i uppdrag att medla vid stora arbetsplatskonflikter (Vaage, 1998).
exempelvis Mead, 1976 [1934], Skinner 1953, 2013 [1969] not 8.2 ”Aware- ness”, Engdahl 2001, Berg 2010, Baldwin 1981, Blackman 1991). Människan blir enligt Skinner till i sin materiella och personliga kontext: ”/m/edveten- heten är en social produkt” (2003 [1971], sid 170). Och Mead ser hur me- ningen i den enas handlande växer fram genom den andras reaktion på och benämnande av det och definierar medvetandet som förmågan att förutsäga sina egna responser (Mead, 1976 [1934], Berg, 2010, sid 56). Det är ett synsätt som inte direkt står i strid med Skinners, men i Biestas (1998, sid 91-92) tolk- ning av Mead, framhålls att socialiteten är att betrakta som en utifrån verkande kraft, som kommer till oss. Det skulle därmed inte vara detsamma som Skin- ners mer nedärvda opererande på omgivningen, som på något sätt startar i in- dividen (även om också Skinner framhåller att det är omvärlden som därefter väljer ut vissa operanter och släcker ut andra).
Både Mead och Skinner utvecklar teorier som laborerar med ett tvådelat själv – för att på så vis kunna teoretisera kring det som Asplund beskriver som det problematiska förhållandet mellan individ och samhälle. Mead (exempelvis 1998 [1912], sid 137), kallar som jag kort berörde i kapitel 1, delarna (eller egentligen faserna) för I och Me. Skinner (2003 [1971], sid 177-178) benäm- ner dem för det kontrollerade respektive det kontrollerande jaget.
Både Mead och Skinner vänder sig mot kognitiva förklaringsmodeller för mänskligt medvetande och handlande. Tänkande må pågå i människors hjär- nor, men det är inte där tänkandet föds.
Det finns betydande skillnader mellan Skinner och Mead, både i detaljer och i de stora sammanhangen. Den kanske mest uppenbara skillnaden handlar om hur den sociala omgivningen begreppsliggörs. Vad som är drivkraften bakom att individen agerar i re- lation till sin sociala (och i Skinners fall även icke-sociala) omgivning är tydligare hos Mead än hos Skinner.
För Mead föds människan in i det sociala och utvecklar därur ett medvetande om sig själv. Det är socialiteten (rörelsen mot varandra, sällskapligheten, rollövertagandet) som är motorn i dynamiken mellan människor – och deras omgivning (Berg, 2010, sid 10). För Skinner är den sociala omgivningen mer en del (om än för människoblivandet en helt avgörande sådan) av organismens totala omgivning och när han förklarar bakgrun- den till att människor – och andra djur – börjar operera på sin omgivning och på så vis framkalla responser, som i sin tur bland annat kan återverka på hur de förstår det de just gjort och varit med om, så framhåller han som jag nämnde ovan, inte det sociala i handlandet utan det biologiska. Att operera på sin omgivning för att generera konse- kvenser är, enligt Skinner, ett nedärvt, elementärt beteende i syfte att både undersöka
och anpassa sig till den omgivning man befinner sig i, för att där kunna tillgodose sina grundläggande behov (näring, omsorg, beskydd, etc).55
Ibland formulerar sig Mead respektive Skinner på sätt som för den som ställs inför enskilda citat kan göra det svårt att gissa vem av dem som är upphovsperson (något som Blackman, 1991, och Baldwin, 1981, behandlar). Citatet som inleds ”Medvetenheten är en social produkt” ovan är exempel på ett sådant. Ofta finns dock skillnader i ordval som avslöjar vem som är upphovsperson. Finns där ord som behavior och reinforce- ment har vi sannolikt med Skinner att göra. Används ord som act och action är det sannolikt en text av Mead.
Skillnaderna dem emellan kan också uppenbaras i vad som kan beskrivas som graden av förundran respektive instrumentalitet. Skinner kan exempelvis tämligen instrumen- tellt beskriva självmedvetandets framväxt som en sorts undervisningssituation, där ”/t/he verbal community generates ’awareness’ when it teaches an individual to describe his past and present behavior and behavior he is likely to exihibit in the future” (Skin- ner, 2013 [1969], sid 155).
När Mead uttrycker sig (i delvis samma ärende) ökar den språkliga komplexiteten och han inkluderar sociala aspekter i den egna teorin som kan tyckas saknas i Skinners, bland annat den djupare innebörden och uppkomsten av signifikanta symboler (ytligt sett kanske möjliga att jämföra med Skinners diskriminativa stimuli, men till synes be- tydligt mer sammansatta hos Mead) och hur de återverkar på alla närvarande på ett likartat sätt, inte till följd av att de som redan vet undervisar den som inte vet, utan till följd av att de alla i en gemensam rörelse (den sociala aktens rollövertagande) kommer att ge samma mening åt en viss symbol:
A self can arise only where there is a social process within which this self has had its initiation. It arises within that process. For that process the communication and participation to which I have referred is essential. That is the way in which selves as such have arisen. That is where the individual is in a social process in which he is a part, where he does influence himself as he does others. There the self arises. And there he turns back upon himself, directs himself. He takes over those experiences which belong to his own organism. He identifies them with himself. (Mead, 1936, sid 384)
Om Skinner i många sammanhang gjorde sitt vetenskapliga projekt känt också utanför den psykologiska forskningen, gäller motsatsen för Mead. Han publicerade få texter under sin levnad och han brottades med det språkliga uttrycket. Det är inte alltid all- deles lätt att läsa och förstå Meads texter, vilket gör att de många olika receptionerna av hans verk spelat stor roll för hur han tolkas idag. Några som, i en svensk kontext, ägnat väsentliga delar av sina forskargärningar åt att göra Meads teorier mer gripbara,
55 Rörelsen mellan biologiska och sociala förklaringar hos Skinner och senare radikal behaviorism disku-
är, förutom redan nämnda Johan Asplund, bland andra den svenska socialpsykologen Lars-Erik Berg, sociologerna Emma Engdahl och Elin Lundin och pedagogen Moira von Wright. I deras analyser och tolkningar av centrala tankegångar hos Mead, kan avståndet till Skinner ibland öka, ibland minska.
Kort och koncist sammanfattar Berg det som Mead behandlar i det långa citat ovan, med uttrycket ”reflexionens halvcirkel”, det vill säga som att det någon gör kommer att reflekteras tillbaka till sitt eget ursprung genom en annans svar (2010, sid 19). Uttryckt så, slås tydliga broar mellan Meads och Skinners tankegångar. Jag tror de skulle vara helt överens om att det organismen gör (som när den lilla bebisen sträcker ut armarna mot pappa, gråter av hunger, skrattar vid åsynen av katten, trycker den egna handen mot den andra) utlöser någon form av reaktion (respons) i omgivningen som kommer att återverka på det barnet just gjorde och i sin tur på den mening barnet kan utveckla av det just inträffade. Dessa slutsatser/denna mening (som, om jag förstår dem rätt, enligt både Skinner och Mead kan vara av omedveten eller medveten, icke reflexiv eller reflexiv karaktär) kommer därefter att ha betydelse för barnets framtida agerande.
När omgivningen responderar innebär det alltid någon form av avbrott. I detta av- brott skapas förutsättningar för individen att rikta blicken mot sig själv och det egna beteendet. Det, i sin tur, är en central del av både Meads och Skinners teorier om hur människan utvecklar ett självmedvetande: Det som Mead beskriver som samspelet mel- lan I och Me och Skinner som samspelet mellan det kontrollerade och det kontrolle- rande jaget.
Det finns motstridiga tolkningar av relationen mellan Meads I och Me. Berg (2011) värjer sig mot dualistiska tolkningar av begreppen, där I får någon sorts självständig, innovativ och ”spontan” funktion i förhållande till det mer sociala och konforma Me, och menar att de bör ses dialektiskt. I är, skriver Berg, ett svar och för att kunna vara ett svar måste I ha en diskursiv förankring. Det kan inte vara så att I är förspråkligt eller utomdiskursivt. Tvärtom, menar Berg, att efter varje handling som Me responderat på, så kommer I:s handlande att ske med erfarenhet av Me:s tidigare respons. När I agerar och Me responderar på det I just gjort, så kommer I att se sig själv genom Me (det vill säga genom sin internaliserade sociala omgivning, grundad i erfarenhet och förmågan att se sig själv med andras ögon). Det kommer i sin tur påverka I:s framtida handlande, eftersom I hela tiden handlar i relation till ett socialiserat själv – inte i ett socialt vakuum. Berg beskriver sin tolkning av Meads begreppspar så här:
”I” finns endast i sin (emergenta) relation till ”me”, eftersom de båda konstituerar ett dialektiskt begreppspar, inte ett dualistiskt par av motsatser. Båda faserna ut- vecklas just genom förspråkligandet, liksom ”I” föder sitt ”me” i samma ögon- blick som det ger sig till känna, genom att upptäcka sig självt, genom att ta till sig den andres bekräftelse på barnets beteende, med hjälp av gester som ”påverkar båda på liknande sätt”. Men det sker så att det från den stunden baserar varje ny handling på sitt ”me”, som innehåller de andras definition och värdering av det ”I” som de andra såg hos barnet och som de svarade på, det ”I” som sekunden efteråt har flutit över i sitt eget nyfödda ”me”. (Berg, 2011, sid 13).
Bortsett från den betoning av att det dialektiska förhållandet mellan I och Me som något språkligt som Berg (med Mead) här gör,56 så finns det en uppenbar likhet mellan
Meads I och Me (i Bergs tolkning) och Skinners kontrollerade respektive kontrolle- rande jag (1976, sid 195 och 2003 [1971] sid 177-178). Det kontrollerade jaget (the managed self) är motsvarigheten till Meads I. Det är det som opererar på omgivningen och söker tillfredsställa olika grundläggande behov, inte minst sådana som på ett eller annat sätt hänger samman med primära förstärkare. Detta operererande är inte, vilket man felaktigt kan tro, ”fritt” i betydelsen okontrollerat, utan tvärtom just kontrollerat, vilket Skinners benämning av det förtydligar. Och det som kontrollerar detta jag är Skinners motsvarighet till Meads Me, i form av det socialt formade kontrollerande jaget (the managing self) som styr individens beteende så att det istället förstärker omgiv-
ningen positivt
Det kontrollerande jaget (samvetet eller överjaget) är av socialt ursprung, medan det kontrollerade jaget snarare är en produkt av den genetiskt betingade mottag- ligheten för förstärkning (det-et, eller den gamle Adam). Det kontrollerande jaget är som regel en representant för andras intressen, medan det kontrollerade jaget representerar individens intressen. (Skinner 2003 [1971], sid 177-178).
Det kan verka paradoxalt att den del av jaget som driver opererandet på omgivningen benämns kontrollerat. Borde det inte vara tvärtom? Nej, menar Skinner. Det kontrolle- rade jaget försöker anpassa sitt beteende till omgivningen och för att kuna göra det har det antagit omgivningens ”blick” (det vill säga tidigare reaktioner) på sig själv. Det är denna blick som finns i det kontrollerande jaget.
56 Det här är en stor och obesvarad fråga för mig. Jag förstår att det finns en innebördslig ocean i det
faktum att Berg (med Mead) så starkt betonar det verbala i den dialektiska relationen mellan I och Me. Ändå eller trots det glider den där innebörden mig mellan fingrarna. Berg skriver att man inte kan svara utanför språket. Men varför man inte skulle kunna göra icke-språkliga – i betydelsen icke-verbala – erfa- renheter (utan att de för den delen behöver vara ”förspråkliga” i betydelsen ”försociala”) är inte självklart för mig. Möjligen ligger den i den distinktion Mead gör mellan gest och verbalt språk. Som jag ser det, bör man ändå om man släpper det starka fokuset på det språkliga och om man inte menar att relationen mellan I och Me nödvändigt är en verbal förhandling, kunna förreställa sig ett dialektiskt förhållande mellan I och Me som är baserat på något annat än verbalt språk. En kroppsligt situerad erfarenhet, av det slag som exempelvis ett litet barn kan bära på och som gör att det, när det gör något det är medvetet om att det inte får (exempelvis dra ut alla böcker ur bokhyllan), under själva handlingen är mycket tyst för att på så vis, så har jag i alla fall tolkat beteendet, undvika upptäckt. Vi kan förstås inte veta om de barn som inte drar ut böckerna ur bokhyllan, gör det för att de inte har lust eller för att de till följd av någon sorts inre förhand- ling, baserad på förkroppsligad erfarenhet snarare än ord, avstår från att göra det de lärt sig att de inte bör göra. Och inte går det att veta vad som pågår i den hund som, trots att den är ensam hemma, väljer att inte stjäla en kvarglömd skinkmacka från soffbordet. Men – det är ändå möjligt att anta, mot bakgrund av den egna erfarenheten av att samma hund utan att tveka hundra av hundra gånger, skulle äta upp den där skinkmackan, eller åtminstone skinkan, om den serverats i den egna matskålen – att det är någonting i hundens erfarenheter (av social, men inte verbalt språklig, karaktär) som får den att avstå från att ta mat när den sannolikt inte är ämnad för hunden. Och det även när det inte finns någon annan närvarande.
Både Meads och Skinners definitioner av personlighetens två faser (I/Me respektive det kontrollerade/kontrollerande jaget) bygger på ett antagande om att omgivningens respons föregår framväxten av ett medvetande. Omgivningens responser och möjlig- heten att göra rollövertagande (ett begrepp som bara finns hos Mead, men som rent innebördsligt kan anas också i Skinners kontrollerande jag) skapar den mening åt en viss situation som i sin tur skapar medvetande.
Berg (2010, sid 11) beskriver det, och jag har svårt att se att Skinner skulle protestera, som att meningen är ”ingraverad i en social situation. Den finns inte i subjektet eller objektet utan i relationen mellan dem; den är från början (”inscipiently”) funktionell (och omedveten) snarare än existentiell (och medveten). Minns Skinners konstaterande att medvetenheten är en social produkt helt utom räckhåll för den ensamme (2003 [1971] sid 170-171).
Överfört till begreppet ”lärande relationer” innebär detta, i såväl Meads som Skinners fall, att lärande är det som uppstår i relation mellan individ och dess omgivning, genom den mening som, till följd av denna relation, skapas i dialektiken mellan I och Me/det kontrollerade och kontrollerande jaget. Enligt Berg (2001) finns det i Meads I (precis som, kan jag tillägga, i Skinners opererande organism), en sorts icke-sociala eller för- sociala krafter som ger handlingen en riktning. Men, och det är det viktiga, detta hand- lande fortgår inom ramen för ett socialiserat själv, det vill säga inom ramen för dialek- tiken mellan I och Me respektive det kontrollerade och kontrollerande jaget.
*
Med detta sagt ska vi nu lämna Skinners (och Meads) originaltexter och den radikala behaviorism som Skinner utveckar baserat på inlärningsteorin, för att istället i kom- mande kapitel se hur Skinners inlärningsteori tolkas och framställs när den migrerar till ett antal andra uppfostrings- och utbildningssammanhang.
KAPITEL5.POLISHUNDSTRÄNAREN
OCH PROFESSORERNA
I det här kapitlet beskriver jag de motstridiga kritiska tolkningar av inlärningsteorin som utgör en av ingångarna till den här avhandlingen. Jag kommer att ganska ingående redogöra för några resonemang hos en utbildare inom Svenska Brukshundsklubben som varnar för belöningsbaserade träningsmetoder på inlärningsteoretisk grund, och jag kommer därefter övergå till att diskutera hur samma metoder omtalas i några ut- bildningsvetenskapliga sammanhang (där det också varnas för dem). Det gör jag dels i form av en närmare läsning och analys av de debattartiklar signerade Tomas Englund och Ingemar Engström som 2011 inledde och avslutade den debatt om ”behaviorism- ens återkomst i svensk skola” som jag refererade till i kapitel 1 (Englund och Engström 2011a, b), dels i form av nedslag i texter där bland annat utbildningsforskare yttrar sig om behavioristiska metoder. Kapitlet innehåller också en kort redogörelse för vad Skin- ner själv skrivit om några av de åsikter och förhållningssätt som han tillskrivs. Detta