Sanna och Annika har till skillnad från Petra försökt att anpassa sig till doxan. Genom denna strategi har de också i större utsträckning kunnat leva upp till föreställningen om den framgångsrika utbildningsvetaren. Akademin har inte varit någon hemtam miljö. Både Sanna och Annika kommer från arbetarhem och valde i första hand säkra grundutbildningar som skulle generera framtida arbete utanför universitetet. Under utbildningens gång och under uppsatsskrivande kom de båda i kontakt med forskarvärlden och började arbeta i forsknings-projekt i anslutning till sina examensarbeten. Det var först i detta möte som forskarutbildningen blev en möjlig väg. De har efterhand lärt sig hur de skall agera och vilka förväntningar som funnits på dem som doktorander. Och även om Sanna och Annika ibland har varit kritiska mot utbildningen och mot hur det vetenskapliga spelet spelas, har de ändå accepterat dess regler. De har försökt iaktta och spela med och göra det som har efterfrågats efter bästa förmåga. De menar samfällt att man får acceptera vissa spelregler även om man kanske inte alltid tycker om dem. Enligt Sanna och Annika är det först som disputerad som det finns en möjlighet att förändra rådande förhållanden. Det går inte att utmana fältet om de inte också besitter rätt kapitalformer och position. Samtidigt menar de att det finns en risk för att när de väl disputerat inser att de måste spela spelet på precis samma sätt för att själva få en vetenskaplig framtid och karriär.
Både Sanna och Annika betraktar forskarutbildningen som en utbildning som ska tillhandahålla nödvändiga redskap för att kunna skriva en avhandling och
erlägga en examen. Avhandlingen är som ”någon slags övning i att bedriva forskning”.346 Eller som Annika uttrycker det:
Annika: [Avhandlingen] är gesällprovet för att komma in, för att fortsatt forskning. Att det är som en liten hint, reklampryl, det här kan jag.
Annika har kastat sig in i arbetet och har också gått helt in i att anta forskarrollen, mycket till följd av att hon tidigt fick åka på konferenser och presentera och att det där förväntades av henne att hon skulle agera efter gängse normer. För Annika har det stundom varit utmanande att lära sig rollen eftersom hon genom sin bakgrund inte varit van vid att argumentera och föra fram ett budskap på det sätt som akademin kräver. Å andra sidan har hon varit villig att lära sig och har anammat kritiken som en tillgång för att lära sig anta rollen på rätt sätt. Annika ser det som att ”/…/ det är ju tungt att få kritik, men det är ju så man utvecklas i det här yrket”.
Att anta forskarrollen har inneburit en process. Till en början upplevde Annika att det var svårt att gå in och ur den nya forskarrollen i sammanhang utanför universitetet. Att umgås med gamla vänner blev ansträngande, det som att de inte längre hade något gemensamt. I takt med att hon vuxit in i rollen och blivit mer säker har hon återigen kunnat uppskatta umgänget med de gamla vännerna. Hon uttrycker det själv som att hon nu kan ”slappna av” och att det kan vara trevligt att ”prata om ingenting”. Det tyder på att Annika nu har förkroppsligat rollen och anammat doxan. Hon behöver inte längre tänka på forskarrollen som en roll, det har blivit en integrerad del av hennes identitet. Hon har också fått bekräftelse som forskare då hennes arbete ofta lyfts fram såväl inom som utom den egna forskningsmiljön. Eftersom hon uppmanats att delta på många konferenser har hon hela tiden befunnit sig på viktiga läroarenor där hon behövt skriva och leverera text. Något som hon själv lyfter fram som positivt då det tvingat henne att formulera sina tankar. Samtidigt beskrivs förmågan att pro-ducera text som den mest avgörande för att ses som ett framtida löfte.
Men att förstå de kulturella koderna har inte alltid varit lätt eller självklart. Här har Annikas ena handledare haft en viktig roll under utbildningen då hon till
exempel fått hjälp att tolka hur kritik som dryftats vid seminariet skall förstås. Handledaren har fungerat som en översättare av hur det sociala och det vetenskapliga kapitalet skall tolkas, i sammanhang där Annika till en början inte förstått det vetenskapliga spelet och koderna. Men genom handledaren och genom att hon varit en aktiv deltagare på seminarier och konferenser har hon kontinuerligt skolats i doxan. Hon har också kunnat ställa upp på spelet, varit projektet trogen och gått in för att lära sig anta forskarrollen eftersom hon inte haft något som bundit henne i tid och rum. Hon har hela tiden kunnat sätta projektet i första rummet. Annika har genom sitt sätt att agera lev upp till bilden av den läraktiga eleven.
I takt med att hon förkroppsligat doxan har hon också blivit mer självständig. Hon är heller inte lika hårt knuten till ett större projekt som till exempel Sanna. Annikas forskning bryter ny mark vilket gör att det är ett relativt nytt forskningsområde också för hennes handledare. Det gör relationen mer jämbördig. I takt med att hon kommer längre i forskningen håller hon också på att utveckla ett eget kompetensområde vilket ger henne viktigt vetenskapligt kapital inför framtiden. Genom detta är hennes beroende gentemot handledarna inte lika starkt som för Sanna vars projekt ligger mycket nära handledarnas eget kompetensområde. Samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att Annika inte förhåller sig lika kritisk mot doxan som Sanna och inte på samma sätt bjuder den motstånd.
För Sanna har det inte varit lika enkelt att stå till vetenskapens förfogande som det varit för Annika eftersom hon fått barn under utbildningen.347 Sanna har dock försökt att vara så följsam som möjligt för att bli klar med avhandlingen på utsatt tid. Det innebär dock inte att hon inte förhållit sig kritiskt till arbetets premisser och ämnets doxa. Ibland har hon också ifrågasatt det vetenskapliga perspektivet men då fått rådet att låta bli.
Sanna: Men då fick jag några tips från andra som disputerade att det är ingen idé att ta den diskussionen nu, det gör ingenting gott för din avhandling. Ta inte den diskussionen. Sedan kan du få göra saker du hellre vill göra. Så jag tog nog det rådet och bara, det innebär ju inte att många gånger har tänkt fan /…/
Sanna har anpassat sig och har på detta sätt förbättrat sin position. Genom att färdigställa avhandlingen och anamma det vetenskapliga perspektivet tycks vägen mot disputation gå snabbare. Sannas handledare har också hela tiden varit måna om att hon skall bli klar med avhandlingen då den utgjort grunden för viktig meritering för dem själva. Hon har således haft stort stöd och hjälp av dem. Hon utvecklar:
Sanna: Det är väldigt många doktorander som upplever att de skriver artiklarna själva och så sätter handledaren på sitt namn, så har det aldrig varit. Den första artikeln då jobbade nästan en av mina handledare mer med texten än vad jag gjorde. Då var det väldigt uppdelat. Jag skrev analyserna så skrev handledaren den teoretiska ingången och så skrev jag om materialet och så jobbade vi självklart igenom texten tillsammans och diskussion skrev vi tillsammans, så… Sanna har genom handledarnas sätt att arbeta skolats in i hantverket och har därmed känt sig väl omhändertagen. Det har också gjort att hon hela tiden har levererat text på det sätt som handledarna efterfrågat. Hon har heller aldrig upplevt själva arbetsuppgiften som omöjlig. Sanna känner att hon betraktas som någon med potential. Det är istället det som finns runt om som har varit svårare att förstå och förhålla sig till. Sannas handledare har inte fungerat som uttolkare av doxan så som Annikas gjort. De har istället förmedlat doxan genom att påtala brister, när de sett sådana och uppmanat Sanna att ändra sitt sätt att vara för att bättre svara upp mot deras förväntningar, som till exempel att ”bidra mer” vid seminarierna. Sedan har det varit upp till Sanna att förstå hur hon skall göra det.
Sanna: Jag tror egentligen inte att det är svårt, det här hantverket, om det bara fanns det och inte allt det där andra, relationer, allt annat skit runt. Det är ju så mycket politik kring allt och det är så mycket det här systemet och den hierarkiska ordningen, det är så mycket sånt där.
Samtliga doktorander inom utbildningsvetenskap menar likt Sanna att det är det som finns runt om själva forskandet som gör tillvaron komplicerad. Det är också detta som får dem att ibland hysa tvivel inför en vetenskaplig framtid. Genom att Annika och Sanna anammat följsamhetens strategi ser de också en framtid inom akademin.