I detta kapitel har vi mött doktorander inom naturvetenskap. Genom deras berättelser har vi fått ta del av hur de upplever ämnets krav och villkor och hur fältets doxa förmedlas till doktoranderna och hur de förhåller sig till denna. Av utsagorna tecknas en miljö som präglas av idén om forskningen som en livsstil och ett kall. Avhandlingen är dock inget livsverk, det är istället ett bevis på att doktoranderna besitter det vetenskapliga handlaget i att generera data och för-medla resultat i artikelformat. Doktoranderna förväntas genom hårt arbete fostras till forskare med stark vetenskaplig lidelse och totalfokus på den aktuella forskningsfrågan. De förväntas bli specialister på sitt specifika område och sätta vetenskaplig framgång före livet i övrigt. En avhandling anses dock inte nog för att bli en självständig forskare. Doktoranderna menar att det krävs en eller flera post doc innan de själva kan söka anslag och driva en forskningsgrupp och bli en del av det naturvetenskapliga fältet.
Så som de intervjuade doktoranderna beskriver forskarutbildningen betraktas den som en yrkesutbildning och avhandlingsarbetet som en kvalificerad övningsuppgift.327 Doktoranden beskrivs av de intervjuade som en lärling som tillsammans med mer etablerade forskare tar del av det vetenskapliga arbetet i forskningsprojekt styrda av experter på området. Forskningsprocessen ses som sprungen ur ett hantverk och kunskapen överförs således bäst i det praktiska arbetet. De intervjuade naturvetarna uppfattar forskningsprocessen som situerad och intuitiv. Detta gör det praktiska handlaget i den autentiska situationen viktigare än det som kan förmedlas via en forskarutbildningskurs. Naturvetarna strukturerar således på pappret forskarutbildningen efter principen om kurser, kurspoäng och individuella studieplaner men låter till exempel kursbegreppet vara öppet för tolkning vilket gör att vad som räknas som en kurs varierar stort. Det är istället handledarens bild av forskarutbildningen som blir normerande för doktoranden där experimentens tidsrytm och projektets mål sätter ramarna för arbetet.
Forskarutbildningen inom naturvetenskap så som den beskrivs av de intervjuade doktoranderna i denna studie går att förstå som ett lärling/mästarsystem. Det är inte det teoretiska bidraget som det läggs tonvikt vid utan det praktiska hantverket. Doktoranderna måste först behärska det praktiska arbetet för att sedan kunna släppas friare i sitt arbete under utbildningens gång. Doktoranderna förväntas inte formulera forskningsfrågan utan antas till ett redan formulerat projekt. Doktoranderna fungerar som avlönade arbetare för andras intressen, det vill säga för att praktiskt utföra de experiment som utgör grunden för de forskningsresultat som kan leda till publicerade artiklar i tidskrifter med hög impact-faktor för andra. Genom att anpassa sig och efterlikna sina mästare berikar de handledarna med vetenskapligt kapital och får kanske så småningom chans att själva samla resurser för att fortsätta på samma sätt. Forskargrupperna går att likna vid små vetenskapliga företag där doktoranden/arbetaren bidrar med sin arbetskraft och så småningom kan etablera sig som självständig ”ägare”. Det är dock inte möjligt genom författandet av en avhandling. Post doc utgör ett viktigt steg i att bli självständig och kan i det närmaste liknas vid en gesäll-vandring för att tillslut uppnå mästarskicklighet. Utbildningen blir därmed till ett
inträdesprov där doktoranderna genom sin lojalitet förtjänar eller inte förtjänar fältets bekräftelse och en vidare vetenskaplig karriär.
Samtliga intervjuade doktorander har skrivit sina examensarbeten vid samma institution som de är antagna till forskarutbildningen vid. Flera av dem har också samma handledare som under examensarbetet. På detta sätt har handledaren och forskningsledaren haft kännedom om vem de antagit, samtidigt som dokto-randerna varit bekanta med både grupp och studieobjekt innan de påbörjat sin utbildning. Det skulle kunna tolkas som ett sätt för projektledaren att säkerställa att den ekonomiska investeringen som det innebär att anta en doktorand också leder till vetenskaplig avkastning i form av forskningsresultat och publiceringar. Genom att de vet vem de antar, har de också en uppfattning om dennes veten-skapliga förmåga då han eller hon redan arbetat i projektet eller gruppen. Risktagandet blir mindre än om de antar en helt okänd förmåga som kanske inte fostrats i samma doxa. Det nedärvda kulturella startkapitalet tycks således inte spela så stor roll vid antagningen till utbildningen. Där förefaller det istället vara viktigare att redan ha påbörjat skolningen i fältets doxa.
Om det inte vid antagning tycks spela någon avgörande roll om doktoranderna har stora kulturella tillgångar indikerar analysen att det kan ha betydelse för synen på en möjlig vetenskaplig framtid på fältet. Förmågan att hantera fältets osäkerheter förefaller vara kopplat till klass. De naturvetare som önskar en framtid inom akademin verkar i större utsträckning vara rustade med mer kulturellt startkapital och för dem verkar fältet utgöra ett rum av möjligheter (till exempel som för Lisa). För den med mindre sådant kapital är det svårt att överblicka en lämplig eller möjlig lyckosam strategi (Birgitta). Här blir istället avhandlingen vägen till ett arbete utanför akademin. Eftersom forskarutbild-ningsuppdraget är att utbilda till både universitet och samhälle utgör det ingen problematik för fältet, även om det skulle röra sig som systematiska ute-stängningsmekanismer eftersom de fortfarande uppfyller sitt uppdrag.
Kapitlet visar också att de intervjuade naturvetarna, trots skilda bakgrunder, beskriver den ideala doktoranden och karriärvägen inom akademin på samma sätt. Den ideala doktoranden är ung, företrädelsevis en man utan andra intressen som både kan och vill viga sitt liv åt forskningen. Forskarnormen, så som den artikuleras av doktoranderna, uppfattas inte vara ett problem så länge de upp-lever att de kan uppfylla förväntningarna. Det är först när de genom symboliskt
våld möter motstånd i relation till idealbilden som de upplever tvivel inför sin egen förmåga. Ett sådant exempel är bildandet av familj.
I intervjuerna med naturvetarna fungerar familjebildning som ett negativt kapital och som självcensur. Det vill säga att familjen uppfattas utgöra hinder för en vetenskaplig karriär för både män och kvinnor som också önskar vara närvarande föräldrar. Den som kan fortsätta iscensätta forskarrollen på samma sätt som innan barnen kom är också den som kan se en möjlig vetenskaplig karriär.328
Kapitlet visar också hur olika symboliska och materiella tillgångar ackumuleras och byts. En sorts kapital kan omvandlas till ett annat, så som till exempel det ekonomiska. Christian och Lisa omsatte det ekonomiska kapitalet i deltagande i internationella konferenser som i sin tur leder till ökat vetenskapligt och socialt kapital. Kapital är dock inte något som bara kan utbytas i största allmänhet, utan är något som erkänns värde och för vilket det existerar en marknad. Det handlar alltså om att förvalta sitt kapital väl för att skaffa sig legitimitet på fältet. Exemplet Birgitta visar hur eget förvärvat kulturellt kapital inte fungerar som ett symboliskt sådant på det naturvetenskapliga fältet. Det existerar ingen marknad där hon kan tillskansa sig mer fältspecifikt gångbara kapital. Hon kan heller inte kompensera bristande tillgångar vilket leder till att hon inte känner sig hemma på fältet. Peter menar i sin tur att han aldrig haft siktet inställt på en fortsatt karriär inom universitetet. Om detta är Peters faktiska ingång i utbildningen eller om det rör sig om en anpassning till fältet är dock omöjligt att säga. Oavsett vilket önskar Peter inte vara kvar inom akademin. Han värdesätter inte doxan och ackumulerar därmed inte sitt kapital. Katarina har till en början rätta förutsättningarna för att fortsätta en vetenskaplig bana men hon kan inte kompensera för bristande handledning och ett projekt som inte riktigt löper som hon önskar. För henne blir inte längre det sociala rummet ett rum av möjligheter. Habitueras doktoranderna inte i linje med doxan uppfattar således de intervjuade doktoranderna det som att de seniora tar det som ett bevis på att de inte hör hemma på fältet. Så som historier om doktorander som hoppat av utbildningen eller som valt att gå till näringslivet beskrivs, har doktorandernas ”val” aldrig haft
att göra med de normer och värderingar som finns inom organisationen. Det är doktorandens egna tillkortakommanden som är orsaken till misslyckanden, det uppfattas inte vara några strukturella hinder som kan ha orsakat individuella problem.329 Bortfallet tycks, enligt doktoranderna, inte uppfattas som ett problem av fältet. Doktoranderna har, i alla fall, så länge de befunnit sig i utbildningen utgjort arbetskraft i projekten. Försvinner de i förtid får ny arbets-kraft tas in. Att det till exempel är fler kvinnor som väljer att inte vara kvar i akademin dryftas inte som ett direkt problem, menar doktoranderna. Kanske har det sin förklaring i att utbildningen ändå uppfyller satta mål – en utbildning för universitet såväl som samhället i övrigt.
Naturvetenskapens doxa står således stabil i relation till de politiska påbuden eftersom de inte kommit att påverka utbildningens innehåll och syfte. Natur-vetenskapen kan fortsätta skola sina doktorander till att bli specialiserade, sedan om det är för universitet eller samhälle spelar mindre roll. Den som är disponerad att uppfatta spelet antas vara den som är ett framtida vetenskapligt löfte. Den som inte blir en del av fältet antas alltid vara en som inte var lämpad eftersom de inte kunnat eller velat leva upp till fältets ideal.
329 Jmf med Peixoto & Wyndhamn, 2012, där avsaknaden av kvinnliga professorer och kvinnliga disputerade också förklaras av individuella tillkortakommanden eller faktorer utanför den egna organisationen. Liknande resonemang finns i Öhrn & Lundal (red.), och Gerholm, 1990.
UTBILDNINGSVETARNA
I detta kapitel diskuteras de vetenskapliga kärnvärdena så som de beskrivs av doktorander inom utbildningsvetenskap. Analysen försöker fånga hur de intervjuade doktoranderna upplever och tolkar forskarutbildningens villkor och krav utifrån begreppen kapital och doxa. Kapitlet beskriver och analyserar också hur doktoranderna förhåller sig till dessa upplevelser utifrån habitus. Kapitlet inleds med en kort presentation av de intervjuade doktoranderna.
De intervjuade doktoranderna
Av tradition har doktoranderna inom utbildningsvetenskapligt område ofta varit äldre yrkesverksamma lärare som önskat vidareutbilda sig och som utifrån sina praktiska erfarenheter har ställt vetenskapliga frågor som de besvarat genom en monografi. Denna bild håller dock på att förändras. Det är fler av doktoranderna än tidigare som är något yngre, de är inte lika ofta utbildade till lärare och antalet sammanläggningsavhandlingar har ökat. De doktorander som är intervjuade i denna studie skriver samtliga sammanläggningsavhandlingar, de befinner sig i forskargrupper och är relativt unga. Med andra ord kan de intervjuade i denna studie betraktas som representanter för någonting relativt ”nytt” inom utbild-ningsvetenskapen.
Petra är 35 år, är gift och har barn. Hennes man arbetar som lärare och när
också drömmar om att vidareutbilda sig på forskarutbildningsnivå. Petra har en yrkesutbildning i botten och har varit yrkesverksam flera år innan hon påbörjade forskarutbildningen. Hon blev uppmuntrad att söka till forskarutbildningen av en bekant. Det är ingen i Petras familj som disputerat men både hennes far och mor har läst yrkesinriktade högskoleutbildningar. Trots att Petras föräldrar är universitetsutbildade har de svårt att förstå vad det är hon gör.
Sanna är snart 35 år, har barn och är sambo. Själv kommer hon från ett
tetsutbildad och genom honom har hon fått mycket stöd under sin doktorandtid. Sanna har en yrkesutbildning i botten men har aldrig praktiserat sitt yrke. Sanna har alltid tyckt om att läsa och var den av sina kurskamrater som alltid fascinerades av teori och gärna ville ha mer av det inslaget än övriga. Hon började arbeta i ett forskningsprojekt i anslutning till sin grundutbildning. I arbetet ingick det också att läsa forskarutbildningskurser eftersom det ansågs viktigt att hon fördjupade sina ämneskunskaper. Hon började således läsa forskarutbildningskurser innan hon var antagen och slussades långsamt in i utbildningen. Formellt antagen blev hon långt senare. Sanna är den av de intervjuade som disputerat och har när jag intervjuar henne börjat fundera på hur hon skall agera för att kunna fortsätta inom akademin.
Annika har fyllt 30 och kommer från en familj med viss studievana. Modern var
den första att läsa vidare och kan anses som pionjär menar Annika. På faderns sida finns både civilingenjörer och läkare. Annika har en yrkesutbildning i grunden och kom i kontakt med forskningen genom sin examensuppsats. Hon började arbeta i några olika forskningsprojekt efter utbildningen men kände att det inte ledde någonvart. Hon ville också testa att praktisera sitt yrke och lämnade därför kort akademin. Annika kände dock ganska snabbt att hon ville tillbaka till forskningen och antogs till forskarutbildningen så snart det fanns tillgängliga medel. Annikas föräldrar har alltid förespråkat att hon och hennes syskon skall odla sina intressen men för fadern har det samtidigt alltid varit viktigt att barnen gör något vettigt. Att påbörja forskarutbildningen uppfattades till en början inte som något självklart bra val från faders sida, men efterhand har han kommit att ändra uppfattning. Annika när drömmar om att fortsätta inom akademin också efter disputation.
Helena är 32 år, är sambo och har barn. Hon kommer från en studievan miljö
och det finns fler i släkten som har läst forskarutbildningen. Helenas sambo är också disputerad men inom ett annat ämnesområde. Helena har en yrkes-utbildning i botten men började arbeta vid institutionen innan hon var helt klar med utbildningen och har således aldrig praktiserat det hon är utbildad till. Hon började arbeta i ett forskningsprojekt och läsa forskarutbildningskurser innan hon blev officiellt antagen till utbildningen. Hon har dock inte uppfattat sig vara skuggdoktorand eftersom hon fick betalt för det arbete hon utförde och för de kurser hon läst. Helena önskar också fortsätta inom akademin men inom en annan forskningsmiljö vid akademin eftersom hon vill känna sig mer själv-ständig.