De intervjuade doktoranderna ser akademin som sin framtida arbetsplats med förhoppningar om att få fortsätta forska. De när en önskan om en akademisk karriär. Doktoranderna är dock medvetna om den hårda konkurrens som råder om forskningsmedlen och att möjligheterna att få lov att forska på heltid är små. Doktoranderna har inget emot undervisning i sig men menar att det är omöjligt att ha en tjänst som bara omfattar undervisning. En sådan tjänst kräver arbete långt över 40 timmar i veckan och stänger möjligheten till framtida forskning. Undervisningen betraktas således som ett komplement till den önskade huvudsysslan – forskning.
De menar också att det är få förunnat att få lov att fortsätta inom akademin även om de så önskar. Det måste finnas seniora som är intresserade av att de stannar kvar för att de skall få möjligheten. Återigen lyfts det sociala kapitalet och väl etablerade nätverk fram som centralt för att möjliggöra en vetenskaplig karriär, inte minst för att få en post doc. Det räcker inte med vetenskapligt kapital i form av publicerade artiklar.
Sanna: Det ser vi ju på de här, på post doc-arna, så är de ju skrivna till personer. Och så är ju detta väldigt dubbelt, kanske jag också en dag får en skriven för mig och då, det är klart, man tackar inte nej till en post doc. /…/ det både gör att du blir skitförbannad och samtidigt är det det som på något sätt håller dig vid liv inom akademin. Det finns inget alternativ, alltså om jag skulle opponera mig mot det systemet idag eller om jag skulle säga, nej tack men nej så skulle jag nästan betrakta det som att det skulle vara jättesvårt att fortsätta jobba i den miljön. Och om man får forskningsledaren emot sig, så har man ingen chans, alltså det är jättesvårt.
Som citatet från Sanna illustrerar ser de intervjuade ingen möjlighet att utifrån sin position opponera sig mot hur systemet fungerar. I relation till forsknings-ledarna finns inget utrymme för kritik eftersom det finns en underbyggd rädsla för repressalier i from av att uteslutning från fältet. De intervjuade utbildnings-vetarna menar att utnavigeringsstrategierna av personer som inte anses önskvärda är ytterst subtila. Det vanligaste är att deras arbeten ignoreras och göra doktoranderna osynliga, det vill säga genom olika former av symboliskt våld.
Sanna är den av de intervjuade som disputerat. Hon menar att tillvaron förändras efter det. Hon har gått från att inte vara någon till något som hon själv benämner som ”någon slags process av att man håller på att placeras in någonstans”. Hon bjuds in i nya sammanhang och får förfrågningar hon inte fått tidigare men menar samtidigt att ”den där beroenderelationen fortfarande är där på något sätt.” Sanna känner sig trots sin nya position som disputerad osäker i förhållande till beroendet av de före detta handledarna. Samtliga intervjuade talar om upp-levda krav på lojalitet gentemot handledare och forskningsgrupp långt efter disputation. Detta krav på lojalitet gör att till exempel Helena önskar fortsätta forska i en annan miljö efter disputation eftersom hon har vad hon själv beskriver som en komplicerad relation till sin ena handledare. Hon känner därför tveksamhet inför om handledarrelationen utgör något socialt gångbart kapital för en fortsatt akademisk karriär för hennes del. För Sanna som upplever att hon är någon som ses som bärare av potential eftersom hon valt att anpassa sig till den rådande strukturen menar att priset för att uppfattas så är fortsatt lojalitet gentemot handledarna också som post doc. För de intervjuade framstår det inte som ett alternativ att bjuda spelet motstånd om de önskar vara kvar inom organisationen. Premissen är att spela spelet efter bästa förmåga och vara lojala producenter eftersom det sociala kapitalet är en resurs som direkt kan utbytas på fältet då det öppnar dörrar till erbjudanden som annars kanske skulle gått dem förbi. Relationerna blir således till insatser i spelet som kan leda till ekonomiskt och vetenskapligt erkännande.348
Sanna: /…/ jag känner mig ganska trygg i min egen roll, jag tror att jag ses på som någon av de där som har en potential. Så gör man det så sitter man säkrare, jag vet många som inte ses som potential som har det mycket tuffare, och det är helt personligt, det behöver inte handla om det du har gjort, det handlar inte om det. Det handlar om hur du har kunnat anpassa dig, jag har valt att vara ganska anpassningsbar.
Sannas utsaga visar på en tydligt uttalad strategi genom forskarutbildningen, där hon valt att anpassa sig och följa det som hon upplever är de förväntningar och krav som ställs på doktoranderna. Som disputerad ställs hon nu inför nya ut-maningar som kräver nya strategier för att påbörja en vetenskaplig karriär. Hon
348 Jmf med Hasselberg och hur hon menar att vi kan förstå relationen mellan handledare och doktorand som delvis grundad på en gåvologik. Hasselberg, 2005a.
menar själv att strategin lett till att hon kanske inte är så självständig som hon önskat, men att det har fått henne att vara färdig med utbildningen på utsatt tid vilket skapar nya möjligheter. Som disputerad uppfattar Sanna det som att det, för att få en framstående position, till stor del handlar om vem som publicerar mest. För att kunna göra det gäller det att hitta andra disputerade att samförfatta med eller bli biträdande handledare för nya doktorander för att på så vis hålla uppe sin egen publicering och sitt vetenskapliga kapital. Återigen lyfts betydelsen fram av såväl det sociala som det vetenskapliga kapitalet för att förbättra den egna positionen.
Att vara med och ordna rummets spelregler så som Sanna önskar blir först möjligt när hon har tillräckliga kapital och med det en trygghet som gör henne förmögen att strida mot spelregler som inte stämmer överens med hennes egna värderingar. Som nykomling på fältet eller som kapitalsvag är det svårt att göra motstånd mot doxan, något som samtliga utbildningsvetare intygar. För utbildningsvetarna verkar det således bättre att anpassa sig till spelets regler för att samla nödvändiga kapitalresurser och för att etablera en position som möjliggör kritik av och på fältet. Det finns dock en osäkerhet om huruvida en sådan position verkligen uppnås genom disputation då det sociala kapitalet och de lojalitetsband som finns i forskargrupp och mellan doktorand och handledare upplevs kvarstå också efter disputation.
Sammanfattande analys
I detta kapitel har doktorander inom utbildningsvetenskap kommit till tals. Vi har fått ta del av hur de upplever utbildningsvetenskapens krav och villkor. Genom berättelserna har vi också fått ta del av hur fältets doxa förmedlas och hur doktoranderna förhåller sig till denna.
Doktoranderna antas inte ha specifika färdigheter när de påbörjar utbildningen utan förväntas formas till forskare genom nära samarbete mellan handledare och doktorand. Berättelserna vittar om att dessa färdigheter bäst förvärvas genom att vara fogliga läraktiga elever, då syftet är att fostras till lojala vetenskaps-producenter för att åstadkomma gemensamma mål.
Doktoranderna förutsätts inte besitta specifika färdigheter från början utan antas tillskansa sig nödvändig kunskap i handlag och teori under utbildningens gång. Forskarutbildningen betraktas som en yrkesutbildning och avhandlingsarbetet
som en kvalificerad övningsuppgift. Avhandlingsprojekten är individuella men är samtidigt viktiga bidrag till forskargruppen och utgör delar av en tänkt helhet. Forskningsprocessen ses som ett hantverk men det finns samtidigt specifika kunskaper som måste inhämtas i mer strukturerade former. De intervjuade doktoranderna betraktas således både som lärlingar och elever. Kunskapen är både teoretisk och praktisk och överförs därför bäst dels genom det gemensamma praktiska arbetet, dels i den organiserade lärsituationen. Doktoranderna för-väntas ställa sina egna vetenskapliga frågor även om avhandlingarna kan ingå i ett större projekt eller vara del av en forskningsmiljö. Men doktoranderna förväntas inte bara förvärva kunskaper som lärlingar utan också som läraktiga elever som enligt en strukturerad plan skall färdigställa sina studier och sina avhandlingar. Den ideala akademiska miljön så som de intervjuade doktoranderna uppfattar den liknar nästintill en kunskapsfabrik som på löpande band producerar doktorander, artiklar och forskningsansökningar.349 Varje anställd är utifrån sin position placerad vid en viss station i produktionslinan där de har en given uppgift, som att handleda, skriva ansökningar och artiklar. För att få lov att vara kvar måste de hela tiden bidra till produktionen på önskat sätt. Att använda forskarutbildningen som en generator för att hålla det vetenskapliga arbetet och artikelproduktion uppe blir ett strategiskt agerande på fältet i stort av de med de främsta positionerna, de ortodoxa, som styr och kan fälla omdömen om både fält och doxa.350 Det produceras också fler sammanläggningsavhandlingar än tidigare. De intervjuade doktoranderna skolas därmed i artikelförfattande och konkurrenstänkande där avhandlingen betraktas som ett examensbevis snarare än ett livsverk. De intervjuade doktoranderna är dock fullt medvetna om att en avhandling inte är nog för att bli och vara en självständig forskare. De lojalitets-band som skapas med handledaren kvarstår långt efter disputation och det nära samarbetet under forskarutbildningen bidrar till ett större fortsatt beroende än tidigare.
349 Jmf A Ekström, ‘Forskarutbildningen: Ett led i scientific management?’, i B Simonson (red.), Perspektiv på
arbetsvetenskapens klassiker, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs Universitet, Göteborg, 2008. Här
diskuterar Ekström hur forskarutbildningsreformen går att förstå utifrån Taylors idéer kring scientific management. Se även FW Taylor, The principles of scientific management, Dover Publications inc., Mineola, New York, 1911/1998.
Vidare kan vi genom de intervjuades utsagor se hur nedärvt kulturellt kapital inte nödvändigtvis tycks ha positiv inverkan på forskarutbildningens tillvaro. Att vara läraktig och följsam upplevs vara viktiga och centrala egenskaper. För utbildningsvetarna tycks inte habitus kopplat till akademisk förtrogenhet spela någon större roll för att lyckas i verksamheten. Det kan snarare vara en nackdel. Doktoranden förutsätts vara en form- och anpassningsbar elev och lärling i förhållande till det perspektiv och den vetenskapssyn som präglar den beskrivna miljön. Att vara alltför kritisk upplever doktoranderna som ett hinder för att färdigställa avhandlingen och slutföra utbildningen på utsatt tid. För utbildnings-vetarna blir det till synes viktigt att finna formbara doktorander som snabbt kan anpassas till systemet, helst redan innan de är antagna till forskarutbildningen, så att de tidigt kan börja producera i önskad takt. På detta sätt har Sanna, Annika och Helena lättare att passa in i produktionen än till exempel Petra som inte skolats i den utbildningsvetenskapliga vetenskapssynen och det arbetssätt som präglar verksamheten under sin grundutbildning.
En förutsättning för att få stanna kvar efter disputation och lyckas framgent tycks således vara lojalitet. Kravet på lojalitet är uttalat och doktorandernas lojalitet sätts hela tiden på prov. Hårdraget blir den upplevda förutsättningen för att få och kunna stanna kvar att reproducera de värderingar och den ordning som ”fabriken” eftersträvar, det vill säga att vara både lojal och konform. Att gå sin egen väg eller gå utanför ramarna är den disputerade förunnat, men doktoranderna menar samtidigt att lojalitetsbandet tycks sträcka sig genom stora delar av yrkeslivet eftersom de flesta blir kvar vid samma verksamhet också efter disputation.351 Kapitlet visar således hur inte bara vetenskapligt kapital i form av artiklar utgör viktiga beståndsdelar för en fortsatt vetenskaplig karriär, utan hur det sociala kapitalet upplevs som direkt avgörande. Det sociala kapitalet är centralt för att bli tillfrågad om undervisning och/eller om att vara med i framtida forskningsprojekt. Betydelsen av nätverk för en möjlig vetenskaplig karriär inom utbildningsvetenskapen bekräftas också i andra studier av utbild-ningsvetenskapen.352 Öhrn och Lundahl visar till exempel i sin studie Kön och
karriär att de individer som haft stöd när de sökt till forskarutbildningen och
351 Jmf K Norlander, ‘Vad gör strukturerna med oss? Feminismens akademiska dilemma’, Kvinder, Køn &
Forskning, vol. 5, nr. 3, 1996, ss. 31-40.
under inledningsskedet av utbildningen också fortsatt har en gynnsam utveckling av sin forskningskarriär. Värt att notera är att de doktorander som sökt sig till forskarutbildningen med egna forskningsfrågor och som inte kommer från lärarprofessionen eller tillhör starka forskningsmiljöer också efter disputationen visat sig ha svårt att finna en framtida plats då de inte haft samma stöd som övriga grupper. För dem som inte lärt sig att agera strategiskt är det svårare att veta hur de skall göra för att förändra sin position i miljön.353
Doktoranderna i föreliggande studie menar vidare i linje med Öhrn och Lundahl att de är beroende av väletablerade nätverk för en fortsatt vetenskaplig karriär. De upplever sig vara beroende av att hitta andra seniora att samförfatta med efter disputation för att lyckas avancera i den vetenskapliga hierarkin. Den produktionstakt som efterfrågas upplevs omöjlig att upprätthålla på egen hand. Utbildningsvetarna skolas således till att bli strategiska aktörer på fältet. Ett habitus som formas i linje med vad fältet kräver är också de som kommer ses som lämpade att fortsätta med en akademisk karriär.
Genom doktorandernas berättelser blir det tydligt att det inte är vetenskapen i sig som är i fokus. Det är istället bilden av projekten och forskningsmiljöerna som är det överskuggande. Kallet blir då heller inte kopplat till vetenskapen utan till projektet/n. Det är också projektet som sätter ramar och gränser, som doktoranderna förutsätts vara lojal mot. Faktorer som påverkar denna lojalitet, som byte av teoretisk ansats eller bildandet av familj, ses som problem som är mer eller mindre svåra att lösa och förhålla sig till. Eftersom projektet står i fokus är det forskargruppen som visar upp sig och sina produkter, vilket gör att det blir svårt för den som inte ansluter sig. De subtila markörerna blir viktigare än de explicita för inne-/utestängning, vilket till exempel Petras berättelse visar. Den utbildningsvetenskapliga värdegrunden blir genom detta förhållningssätt synonym med hur man överlever på det vetenskapliga fältet. Det vill säga hur man tillskansar sig ekonomiskt, vetenskapligt och socialt kapital. Doktoranderna lär sig främst hur fältet fungerar för att de själva skall kunna vara kvar inom akademin. Fokus blir på hur de skall tillskansa sig nödvändigt kapital för egen överlevnad snarare än funderingar på framtida forskningsfrågor. De skolas således till att bli strategiska aktörer på det utbildningsvetenskapliga fältet.