Peter och Birgitta är de av de intervjuade doktoranderna som inte kunnat eller inte velat leva upp till doxan. Peter hade, enligt egen utsago, redan från start siktet inställt på ett arbete utanför akademin, medan Birgitta inte hade något färdigt mål. Birgittas berättelse illustrerar hur det är att med bristande hand-ledning och utan några egentliga gångbara kapitaltillgångar försöka bli en del av det vetenskapliga fältet. Peters berättelse illustrerar hur det är att inte uppfatta eller värdesätta fältets doxa.
Ingen av Peters föräldrar har någon högre utbildning men det finns disputerade i släkten. Högre utbildning har således inte varit helt främmande i hemmiljön även om föräldrarna inte själva varit högskoleutbildade. Drivkraften för forskar-utbildningen har varit att hitta ett meningsfullt arbete. Han påbörjade sina forskarutbildningsstudier i anslutning till sin grundutbildning i samma forsk-ningsgrupp som han skrev sitt examensarbete inom. Peter ser forskarutbildning-en som forskarutbildning-en väg till ett bra framtida arbete utanför akademin.
Birgitta är den första att läsa vidare i sin familj. Hon kom att, efter fler år som yrkesverksam, läsa upp sina gymnasiebetyg och därefter påbörja universitets-studier. Hon har dock enligt egen utsago aldrig blivit en del av gemenskapen som hon menar utgör en grund för en vetenskaplig karriär.
Birgitta: När man kommer som jag har gjort utifrån så ser jag ju att det finns en väldig likriktning. Det börjar att man har inspark [grundutbildningen] och sedan har man en massa sittningar där man bara umgås med studentkamrater i princip och skaffar hela sitt kontaktnät inom sin studentvärld, och sedan fortsätter på den banan. Kanske bara umgås med dem som man har lärt känna under den tiden och fortsätter så i yrkeslivet och bygger upp ett nätverk /…/ men om man kommer med en annan bakgrund så har man ju, dels har man redan ett etablerat socialt liv, man kanske till och med redan är gift eller sambo så man hittar inte ens sin partner inom akademin. /…/ man gifter sig inte med det på samma sätt /…/.
Utsagan ovan vittnar om att insocialiseringen i den naturvetenskapliga världen redan sker under grundutbildningen. Att komma in som äldre student med ett
etablerat socialt liv utanför studierna gör det svårt att bli del av det nätverk och den gemenskap som sedan utgör grunden för ett fortsatt akademiskt liv.319
Birgitta har inte ackumulerat något socialt kapital vilket gjort att hon stått lite vid sidan av de andra doktoranderna. För Birgitta har det också, likt övriga doktorander med familj, varit svårt att göra akademin till en livsstil eftersom hon är äldre, lever i en relation och har barn. Dygnets alla timmar går inte att ägna åt vetenskapligt arbete. Peter som också har familj har, till skillnad från Birgitta, ingått i ett projekt med en annan doktorand som också haft barn vilket gjort att de känt en gemenskap. Peter har på detta sätt befunnit sig i ett socialt samman-hang där han och kollegan, fram till det att hon disputerade, kunde täcka upp för varandra. Birgitta har inte haft något sådant sammanhang. Hon har dessutom haft det svårt socialt vid institutionen.
Birgitta: /…/ den sociala biten är väldigt knepig. Jag vet inte jag har aldrig kommit på rätt köl med den, för jag tycker att det överhuvudtaget är svårt att få ett samtal att flyta, i vilken konstellation man än sätter sig. /…/ framförallt förstår de inte min humor, det har jag upptäckt för längesedan. /…/. Sedan, jag vet inte om det är den konstellationen av människor eller om det är mig det är fel på, jag förstår inte. Jag tycker det är jätteknepigt, så för det mesta så, jag säger inte så mycket /…/.
Birgitta har, som citatet indikerar, försökt att anpassa sig till verksamheten men inte lyckats. Genom att Birgitta möts av oförstående när hon agerar socialt känner hon sig inte hemma i miljön vilket leder till känslor av misslyckande. Dessa känslor går att förstå som en form av symboliskt våld320 eftersom hon nu försöker undvika liknande situationer.321 Hon har blivit tystare och har till exempel slutat skämta. När hon försöker undvika att utsättas för detta obehag accepterar hon samtidigt att hennes sätt att vara är mindre värt. Den sociala hierarkin reproduceras och hennes sociala begränsning blir därmed ett faktum. Birgittas agerande går att förstå som en självcensurering till följd av att hon har haft svårt att förstå och ställa upp på doxan på fältet. Hon är följaktligen ganska försiktig i sitt agerande för att undvika att iscensätta forskarrollen på fel sätt.
319 Vikten av nätverk för en lyckosam vetenskaplig karriär lyfter bland annat Öhrn & Lundahl (red.) i sin studie av utbildningsvetenskap.
320 Bourdieu, 1999, s. 11, och Bourdieu, 1996, s. 168ff.
Tidigare forskning visar att denna rädsla kan leda till ytterligare utanförskap då misslyckanden med att följa de kulturella koderna och de indirekta reglerna påverkar doktorandens möjliga position. Det finns risk för att betraktas som en outsider vilket kan komma att påverka framtida möjligheter. Detta eftersom misslyckanden med att förstå och lära sig de implicita reglerna ofta tolkas som tecken på individens yrkesmässiga oförmåga. 322
Birgittas huvudhandledare har heller inte haft något gott anseende i verksamheten och har utgjort måltavla i flera av institutionens konflikter vilket försvårat tillvaron för henne. Hon har också valt att ställa sig utanför de intriger som hon menar funnits vid miljön vilket bidragit till utanförskapet. Relationen till handledaren har också varit komplicerad. De har haft svårt att kommunicera med varandra och hon upplever att hon inte fått handledning i den utsträckning hon önskat. Handledare har heller inte introducerat henne för andra forskare inom fältet vilket gjort att ingen vetat vem hon är eller vad hon gör. Den biträdande handledaren har utgjort en god diskussionspartner men hon har å andra sidan inte haft expertkunskaper inom området. Handledarna har på detta sätt inte utgjort något möjligt socialt eller vetenskapligt kapital. De har inte heller bekräftat henne i hennes roll som forskare. Birgitta har inte kunnat kompensera denna brist genom andra arenor utan har varit utelämnad till sig själv.
Det svåraste med utbildningen upplever Birgitta har varit det outtalade, att hon har förväntats veta hur saker och ting fungerar fast ingen klargjort hur det förhåller sig.323 Det har varit allt från praktiska saker som vem man vänder sig till för att få en dator till hur hierarkierna fungerar och vem som åtnjuter status i verksamheten och inte.
Birgitta: /…/ det är undertext hela tiden, det är ju liksom ingenting som är klart och tydligt. /…/ Det handlar ju om mycket oskrivna saker, som man kommer utifrån och inte har en aning om. /…/ har man det med sig hemifrån så har man det gratis. Annars måste man lära sig det från någon slags lärobok som inte finns. För det är ju ingen som talar om det för dig hur du skall göra. För att det är så subtilt så jag tror att det är svårt att lära ut också.
322 Gerholm, 1990.
Birgittas utsaga indikerar en dold läroplan som är svår att förstå för den som inte är disponerad att uppfatta dess koder. Birgitta menar att hon haft svårt att anpassa sig till verksamheten och att förstå hur fältet fungerar. För den som inte är förtrogen med de kulturella koderna är det svårare att tyda och överskåda en möjlig strategi, så också för Birgitta. Hon har inte det rätta vetenskapliga förhållningssättet och behärskar inte dess doxa. Handledaren har heller inte fungerat som en möjlig översättare då han själv befunnits sig i konflikt med centrala aktörer på fältet. Birgittas svaga kulturella startkapital och ringa fältspecifika kapital har gjort det svårt för henne att skapa de rätta kontakterna och på så vis ackumulera nödvändigt vetenskapligt kapital. Peter å andra sidan har inte varit intresserad av en fortsatt akademisk bana och har därför inte försökt investera och/eller ackumulera sitt kapital.
Birgittas utanförskap manifesterats också i arbetsvardagen då hon inte gärna fikar eller äter lunch med de med forskning verksamma medarbetarna. Birgitta pratar helst med administratörerna eftersom hon då upplever att hon kan prata om vardagliga saker som inte kräver någon undertext. Naturvetarna menar att det finns en uppfattning om att en framgångsrik forskare bör hålla sig borta från administration för att ytterligare manifestera sin vetenskapliga position. Genom att Birgitta hellre samtalar med den administrativa personalen förstärks sannolikt utanförskapet eftersom hon inte agerar som en ”riktig” forskare.324 Den fram-gångsrika forskaren skall bejaka det vetenskapliga arbetet och inte låta livet i övrigt eller andra sysslor förflytta fokus.
Birgittas avhandling skrivs också inom ett tillämpat forskningsområde som inte åtnjuter lika stort erkännande som grundforskningen vid institutionen. Av-handlingens artiklar kommer därför aldrig utgöra vad doktoranderna benämner
nature och science.325 På grund av detta utgör hennes forskningsområde inte ett kapital för att förbättra hennes position. Själva forskningsfältet placerar henne istället i utkanten av det sociala rummet. Det är den med grundforskning sysselsatta forskaren som tillmäts mest status. För att bli en del av fältet måste doktoranderna acceptera denna logik. Peter har till skillnad från Birgitta ägnat sig
324 Att samröre med administration uppfattas som mindre intellektuellt stimulerande framgår bland annat av Peixoto & Wyndhamn, 2009, 2012.
åt grundforskning. Forskningsfältet skulle kunna utgöra en resurs för honom. För Peter är logiken dock ingen självklarhet. Han har svårt att förstå grundforskningens speciella värde och är kritisk till forskningen för forskningens egen skull, trots att han själv ägnar sig åt just grundforskning. För Peter är det viktigt att göra något konkret för samhället snarare än för den egna meriteringen för en framtida vetenskaplig karriär. Kanske går det att koppla till hans bakgrund.
Peter: Det var ju ändå en viss beskrivning av projektet och det var ju vackert och fint och det tror man ju på i början, sedan inser man ju att det bara är forskning för forskningens skull. Bara för att kunna publicera någonting. Det är ju det allting går ut på. Sedan om det har någon betydelse för mer än för forskarvärlden det är liksom, det spelar ingen roll.
Peter kan således inte ställa upp på vad han uppfattar som en del av vetenskapens doxa, forskning för forskningens egen skull. För Peter är veten-skapligt arbete inte en livsstil utan ett medel för att kunna få ett tillfredsställande arbete. Han anammar inte fältets grundvärden och har således inte habituerats i linje med dem.
Inte heller Birgitta har habituerats på fältet. Den enda tillgång hon har, trots sin arbetarklassbakgrund, är mycket eget förvärvat kulturellt kapital. Hon är allmän-bildad, har ett brett intresseområde och har varit politiskt engagerad.
Birgitta: /…/ jag har alltid varit intresserad av egentligen allt, jag har läst mycket, väldigt mycket tidningar och jag tycker om att se på film /…/. Jag är inte folklig för fem öre fast jag tillhör folket så att säga. Tycker om att titta på abstrakt konst och titta på konst överhuvudtaget och svartvitt foto älskar jag och har varit fotointresserad.
Det kulturella kapital som Birgitta erövrat utgör dock inget symboliskt kapital på det naturvetenskapliga fältet. Det är istället de specifika kunskaperna i ämnes-området som utgör ett symboliskt kapital eftersom syftet med utbildningen är att bli specialist på ett visst område. Det kulturella kapitalet erkänns således ringa värde vilket gör att det inte existerar en marknad där hon kan omvandla det kulturella kapitalet till andra mera gångbara kapitalarter.
Trots den uteblivna habitueringen på fältet menar Birgitta att hon ändå blivit forskare. Hon hävdar själv att hon förknippar mycket av den hon är med det ämne som hon studerar men att hon inte hör hemma inom universitetet.
Birgitta: /…/ jag är nog väldigt mycket mitt ämne tror jag, i mitt tankesätt och jag känner att jag kan befrukta väldigt mycket, en del av de frågeställningarna, ändra på dem, fördjupa dem med mitt ämne som bakgrund. Där känner jag att jag har mycket att bidra med, så att… på det sättet är jag nog mer mitt ämne än en akademiker att jag bär med mitt ämne hela tiden och diskuterar det väldigt mycket.
Birgitta fältspecifika kunskaper är inte tillräckliga för att göra henne familjär med fältet. Detta till trots menar Birgitta att hon haft behållning av utbildningen, hon har ändå blivit naturvetare. De kunskaper hon tillgodogjort sig menar hon är tillräckliga för att kunna bidra till vidare forskning även om det inte blir inom ramen för universitetet. På detta sätt har Birgitta habituerats till ett vetenskapligt tänkande men inte till att bli en del av det akademiska fältet. Hon har inte tillskansat sig de kapitaltillgångar som krävs och ställer heller inte upp på hur spelet skall spelas. Hon har således inte formas i enlighet med doxan eftersom den efterfrågar värden hon inte kan eller vill leva upp till. Birgitta har känt sig obekräftad i rollen som forskare. Hon är inte en av dem som lyfts fram som ett framtida löfte och hon bär själv tvivel om hon är av det rätta virket och hör hemma på fältet. Hon menar att det hon skriver inte kommer bli en ”högt-stående” avhandling men tillräckligt för att bygga vidare på i någon form utanför akademin. Birgitta har också påbörjat en anställning utanför universitetet vid en verksamhet som också är forskningsbaserad, redan innan hon färdigställt sin avhandling.
När Birgitta fick en ny arbetsplats utanför akademin kände hon genast större säkerhet inför sin roll som forskare eftersom hon blev bekräftad av sina arbetskamrater. Hon beskriver det som att de både bejakar och uppskattar hennes vetenskapliga kompetens. Vid den nya arbetsplatsen är också synen på arbete och sättet att leva i samklang med Birgittas egen uppfattning om arbetets roll i livet, vilket kommit att stärka henne. Kraven är tydligt formulerade och hon har hittills inte upplevt någon dold läroplan som hon gjort på det vetenskapliga fältet. På det vetenskapliga fältet kom också osäkerheten inför vetenskapligt arbete, forskarrollen och känslan av att inte duga att förstärkas. Önskan om att få en fastanställning med forskningsuppgifter utanför universitetet kan därmed
utsättas för fältets osäkerheter i anställningsform och krav. För Birgitta blev en akademisk karriär ouppnåelig eftersom den kom att förstärka hennes känsla misslyckande. Hon varken bjöds inte in till de rätta sammanhangen eller fick det stöd och den bekräftelse som hade behövt för att se akademin som en framtida arbetsplats.
Peter ser heller ingen framtid inom akademin då han menar att anställnings-förhållandena är för osäkra. Den osäkerheten menar han är svår att leva med när man har familj, ”det känns inte värt det”. För Peter är det hanteringen av fältets osäkerhet som i första hand avskräcker honom från det vetenskapliga fältet. Men det är också svårt för honom, med den bakgrund han har, att motivera vetenskap bara för vetenskapens egen skull.
Peter: jag anser mig inte vara bättre än någon annan bara för att jag heter doktor. Det är ju ett jobb som vilket annat egentligen /…/. Så det är mer bara någonting att kunna visa upp att det här har jag gjort under fem år, som har gett mig den här titeln och det kanske kan ge mig företräde till vissa jobb. Ett livsverk vill jag inte påstå att det är.
Peter har inte gjort vetenskapen till en livsstil och han betraktar därför avhandlingen som ett körkort som styrker att han besitter en viss kompetens vilket förhoppningsvis leder honom till ett intressant arbete utanför universitetet.