Den humanistiska handledaren beskrivs som en intellektuell samtalspartner som med sin allmänna kompetens inom humaniora kan guida doktoranden i önsk-värd riktning. Handledaren fungerar som en mentor som ger hjälp och anvisningar men som förutsätter att doktoranden arbetar självständigt.
David: /Det/ har jag uppskattat väldigt mycket att jag har haft en väldigt stor frihet liksom i arbetet, just i relation till mina handledare. De är inte och jagar mig i slutet av varje vecka för att se vad jag skrivit nu eller, utan att de finns där mer som en resurs. Det har jag upplevt som väldigt positivt.
282
Så som handledarna beskrivs genom humanisternas berättelser har de en passiv roll i utformningen av de individuella projekten. Handledarens främsta roll är att vara den kritiska läsaren. Forskarutbildningen betraktas som en individuell mognadsprocess som sker via det intellektuella samtalet mellan handledare och doktorand eller i plenum via seminariet.
Att själv styra projektet upplevs till en början som en frihet av de intervjuade doktoranderna, men denna frihet blir svårare för merparten av dem att hantera ju närmare de kommer ett färdigställande av avhandlingen. Friheten omvandlas till känslor av ångest eftersom doktoranderna inte vet vad en avhandling måste innehålla för att bli godkänd och hur de skall lyckas att färdigställa sina individuella projekt. Doktoranderna försvarar samtidigt handledarnas passiva roll med argumentet att målet ändå är att de skall bli självständiga forskare. Med självständighet som mål för forskarutbildningen gör det inte något att de inte har fått den handledning de ibland önskat. Detta går att tolka som att doktoranderna ägnar sig åt en form av självdisciplinering som blir ett sätt att acceptera spelets regler. De ser ingen möjlighet att ifrågasätta eller utmana reglerna utan ser sig nödgade att istället se dess potential. Doktoranderna uppfattar det som att inte heller de seniora forskarna utmanar handledning som inte fungerar på önskvärt sätt. Det finns återkommande exempel i doktorandernas berättelser på seniorer som går in och handleder utan att vara doktorandernas officiella handledare för att slippa konfrontera kollegor genom att ta över handledarskapet formellt. Rent teoretiskt är ett byte av handledare inom humaniora relativt okomplicerat då doktorandens finansiering sällan är knuten till handledaren och eftersom handledaren inte förväntas vara expert inom området. Rimligen går det således att finna en lämplig kandidat för att överta handledarskapet. Att påtala missnöje med handledaren är dock inget som doktoranderna gärna gör. Att handledaren inte alltid kan hjälpa på det sätt doktoranderna önskar, ses som faktum som är svåra att ändra på. Påtalade brister i handledningen tycks inte leda till ett officiellt byte, empirin indikerar andra lösningar. Den vanligaste lösningen tycks vara att skaffa sig en inofficiell handledare som utan ersättning tar sig an doktoranden eller att låta bihandledaren ta ett större ansvar. Har de intervjuade doktoranderna inte själva upplevt problematiken kan de ge exempel på doktorander som har löst problematisk handledning på liknande sätt. Fenomenet med skugghand-ledare tycks vara utbrett, detta är dock inget som doktoranderna upplever att det talas öppet om. Fallen ses snarare som undantag. Empirin indikerar dock något annat. Skugghandledningen tycks inte vara enstaka aparta företeelser utan kan
genom doktorandernas berättelser förstås som permanenta lösningar på problem med bristande handledning.
Orsakerna till att doktoranderna inte byter handledare eller blir avrådda från att byta är flera, men den tydligaste tycks vara risken att sätta det sociala kapitalet i gungning. Det sociala kapitalet är viktigt eftersom det är fyllt av potentiella möjligheter. Sara som önskat byta sin biträdande handledare till huvudhand-ledare blir avrådd från detta. Bihandhuvudhand-ledaren menar att han ändå kan bistå med den hjälp hon behöver. Att byta officiellt innebär enligt handledaren en kon-fliktrisk inte minst beroende på att han själv inte är verksam vid institutionen. Sara förklarar: ”det är bra att jag har en inom min disciplin som är min huvudhandledare, annars kan det vändas emot mig sedan”.283 Tidigare forskning har visat att om det sociala kapitalet sätts på spel kan det leda till isolering och minskade karriärmöjligheter.284 Att då avstå från att utmana relationen ses som viktigare för att också efter disputation ha möjligheten att stanna på fältet. Detta innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att byta handledare eller att det sociala kapitalet med nödvändighet behöver sättas på spel, men eftersom de intervjuade resonerar och agerar som de gör reproduceras fältets dynamik och gör ett handledarbyte svårt. Det går också att knyta avrådan från byte av handledare till den begåvningsideologi som beskrevs ovan där handledarens begåvning blir ifrågasatt om hans eller hennes mentorskap kritiseras. Broady visade i Den dolda
läroplanen hur lärare mycket sällan eller aldrig kritiserar varandras arbete i
klassrummet.285 Utgångspunkten är att läraryrket utövas med goda intentioner och därför skall bedömas utifrån den goda tanken. Kanske kan denna heders-kodex överföras till handledarna vilket förklarar varför seniora forskare aldrig eller mycket sällan offentligt framför åsikter om hur övriga handledare utför sitt arbete. Handledarskapet förutsätts utföras med goda intentioner även om inte alltid utfallet blir som önskat. Doktoranden uppmanas istället att inte ta den havererade handledningen personligt.286 ”Ni vet ju hur äldre professorer kan vara” och så löses handledningen på annat sätt. Doktoranden är heller inte disponerad att fälla omdömen om duglighet eftersom den rätten bara tillfaller
283 Sara.
284 Etzkowitz m.fl. Se även Björklund Hall; Lindqvist; Åsberg, Hensing & Edvardsson-Stiwne.
285 Broady, 1985.
286 Jmf med Broadys resonemang om hur lärare på grundutbildningsnivå inte ”förtalar” varandra inför elever. Broady, 1985, s. 149.
dem som redan är upptagna på fältet. Tolkningsföreträdet ligger således hos handledaren. Kommer en senior in och kritiserar handledningen finns en upplevd risk för att inte bara doktorandens sociala kapital sätts på spel utan också att dennes position på fältet utmanas. Byte av handledare skulle kunna förstås som ett dubbelt risktagande och kan på så vis förklara varför byten sker inofficiellt.