De intervjuade humanisterna har sökt till forskarutbildningen utifrån ett specifikt ämnesområde som de varit intresserade av att fördjupa sig i. Utgångspunkten har varit deras tidigare uppsatsarbeten eller frågor som väckts i anknytning till deras yrkeserfarenhet. Vid ansökan har det stått dem fritt att formulera ett intresse-område och forskningsfråga.
Johan: /…/ det är väl en viktig del i, kanske framför allt i humanistens forskningskompetens, att kunna hitta på ett eget ämne, att göra det intressant och trovärdigt och att så att säga hitta det problem som behöver lösas på något sätt. Och därför är också vår forskarutbildning väldigt fri, det är ingen som säger att det är det här du skall skriva om, eller det är de här böckerna som du skall läsa eller så. Utan det får man hitta på själv.
Citatet från Johan får illustrera själva kärnan i den humanistiska forskar-kompetensen så som den uttrycks av de intervjuade. Ett viktigt mål med utbildningen är att lära sig definiera ett specifikt problemområde och utifrån det ställa en vetenskapligt relevant fråga. Doktoranderna förväntas att själva be-mästra sitt ämnesområde. Handledaren behöver inte besitta specialistkunskap i området utan fungerar snarare som ett intellektuellt bollplank. Doktoranderna beskriver i anknytning till detta ett bildningsideal där det inte räcker att kunna det egna studerade området utan där doktoranden också förväntas besitta någon form av allmän kompetens inom disciplinen och ämnesområdet för att ha någon framtid inom fältet.
Doktoranderna inom humaniora jobbar nästan uteslutande ensamma i sina avhandlingsprojekt. Endast en liten del arbetar inom en forskargrupp men även då utförs huvudsakligen arbetet självständigt.273 Den egenförfattade texten och det egna projektet är det som står i centrum i den humanistiska
272 I januari 2014 är samtliga disputerade utom Johan. Carl, David, Sara, Gun och Linn arbetar alla inom akademin som forskare och lärare.
utbildningen. De intervjuade doktoranderna menar att kurserna utgör en på pappret omfattande del av utbildningen men att de sällan värdesätts eftersom det ändå är ”avhandlingen som det hänger på”.274 Kurserna uppfattas som en del som skall genomföras i utbildningen men tillskrivs liten eller ringa betydelse i skolningen till att bli forskare.275 Det är istället seminariet som lyfts fram som den centrala arenan för forskarutbildningen.
David: Det som vi lär oss och som vi lär oss väldigt bra det inhämtar vi på seminarierna. Väldigt mycket som är implicit liksom, inte så att det inte går att sätta ord på kanske /…/ men vi har särskilt en professor som är väldigt mycket professor och väldigt bra också. /…/ men han förespråkar ju det som en princip nästan, att det väsentliga i forskarutbildningen kan man inte lära sig på några kurser utan det handlar om, att då måste man gå på seminarierna och inhämta på något sätt, halvt omedvetet den här fingertoppskänslan eller vad det är för någonting. Och den här hantverksskickligheten hur man skriver, hur man läser och hur man, det som gör det här ämnet till något särskilt.
Seminariet lyfts fram som den centrala arenan eftersom det uppfattas som institutionslivets nav.276 Doktoranderna menar att det finns få andra arenor där de enskilda forskarna med sina individuella arbeten möts. Seminariet uppfattas dels som en läroarena så som David beskriver ovan och dels som en arena för positionering på fältet. Det är vid seminariet som disciplinens doxa definieras – vad har betydelse och vad har inte betydelse i verksamheten, vad är kvalitet i ett vetenskapligt arbete, hur avgörs det, hur talar en forskare, vad värdesätter en forskare inom humaniora etcetera, allt det som David beskrev som fingertopps-känsla i citatet ovan. Saras citat nedan illustrerar hur positionstagandet och skolningen kan ta sig uttryck:
274 David.
275 Av de intervjuade humanisterna är det bara Gun som lyfter fram forskarutbildningskurserna som centrala, viktiga och lärorika.
276 Enligt siffror från enkätundersökningen, Göteborgsdoktorander 2011/2012, har 59 % ofta eller flera gånger presenterat sitt arbete vid seminarier vid den egna institutionen. 37 % har någon eller några enstaka gånger presenterat sina arbeten. Totalt motsvarar det 96 % av dem som svarat på enkäten. För Göteborgs universitet i stort är motsvarande siffror för dem som ofta eller flera gånger presenterat sitt arbete 35 %. Det förekommer också rikligt av seminarier både regelbundet och schemalagt (87 %).
Sara: /…/ man uttalar sig inte hur som helt, man säger inte vad som helst utan man inleder, om man skall ställa någon fråga så inleder man det gärna med en liten utläggning först som visar på något sätt att här står jag, det här vet jag. Man kan inte bara ställa en fråga för att man är nyfiken på något sätt, utan det har att göra med sättet man ställer frågor på och sättet man pratar på. Och kanske till och med ibland också hur man uppträder mot sådana som inte fattar de reglerna som ställer frågor på fel sätt och så.
Anna: Hur gör man då?
Sara: Det är jättesvårt att sätta fingret på sådana här osynliga saker men det finns tendenser att på olika sätt visa att den här personen inte har fattat vad det går ut på. Det finns liksom ett samförstånd mellan dem som kan de här reglerna och som är inne i rätt, de är inne i det här, på något sätt utesluter den som inte kan. Det behöver inte alltid vara så himla drastiskt eller att det händer något särskilt utan det är nog bara så att, ja nu vet vi här att den här personen inte kan de här sakerna, det märks ju på sättet den frågar. Man ler på ett lite konstigt sätt eller man svarar inte riktigt på frågan eller man vänder sig mest till de andra eller så tror jag.
Positioneringen så som Sara beskriver den manifesteras bland annat genom det sätt en fråga ställs. Genom att doktoranden inleder med ett kort anförande försöker hon eller han positionera sig på fältet och visa att de har förstått hur spelet skall spelas. De seniora fäller sedan omdömet om doktoranden lyckats eller inte. Den som inte uppfattas förstå eller som inte iscensätter forskarrollen på rätt sätt blir inte uttryckligen tillsagd eller tillrättavisad, det sker istället via subtila markörer. Doktoranderna menar att det kan vara svårt att uppfatta eller beskriva markörerna för någon annan, det är snarare förknippat med en känsla som förmedlas.277 För Sara har det hänt att hon känt olust efter seminariet.”/…/ jag vet att jag kan ha känt mig väldigt dum efteråt någon gång när jag ställt en fråga”.278 Seminariet beskrivs av de intervjuade som känsloladdat. Lyckas doktoranderna med sina anföranden bereder det känslor av tillfredsställelse medan om de inte lyckas renderar det känslor av skam. Denna förmedling av känslor går att förstå som en form av symboliskt våld279 som kan om den
277 Jmf Bloch.
278 Sara.
repas leda till en självreglering hos doktoranden. Sara till exempel är ganska försiktig innan hon uttalar sig för att undvika att iscensätta forskarrollen på fel sätt.
Doktoranderna menar, ångestkänslorna till trots, att seminariet är roligt, att det är högt i tak och att det inbjuder till både skratt och allvar.280 Detta tycks vid en första anblick något motsägelsefullt i förhållande till det symboliska våld som illustrerats ovan. Men kanske skall seminariet förstås som en arena för känslor såväl negativa som positiva, en arena där doktoranden övar på att iscensätta rollen som forskare.281 När doktoranderna lyckas spela spelet byts känslor av till-kortakommanden till känslor av tillhörighet och duglighet.
Johan: Där [seminariet] lägger man fram saker, där opponerar man och så där och det är ju ett påtagligt sätt att ”learning by doing”, det är bara att sitta med och kolla hur andra gör och sedan göra själv.
Anna: Hur gör man det rent konkret då?
Johan: Det handlar nog om att uttrycka sig väl att, att uppmärksamma intressanta punkter i det man diskuterar och vissa gör det helt naturligt och andra jobbar för att göra det.
Citatet illustrerar hur å ena sidan spelreglerna uppfattas som enkla och å andra sidan hur vissa upplevs vara bättre rustade för att spela spelet. De intervjuade återkommer till naturligheten och lättheten som de upplever att vissa har i iscensättandet av forskarrollen. Denna lätthet framställs som eftersträvansvärd. Jag tolkar det som ett yttryck för en form av begåvningsideologi som forskar-utbildning inom humaniora ger uttryck för.
Genom spelet vid seminariet utväxlar de seniora och doktoranderna bevis på sin egen begåvning. När doktoranderna lyckas skänker det känslor av vällust likväl som det skänker känslor av obehag de gånger de inte lyckas iscensätta
280 Detta bekräftas också i enkätundersökningen Göteborgsdoktorander där 71 procent av doktoranderna vid humanistisk fakultet anger att det är ett öppet klimat vid seminarierna medan det vid övriga fakulteter endast är 58 procent som svarar på samma sätt.
rollen på önskvärt sätt. Genom begåvningsideologin framställs de egna för-mågorna som uttryck för personlig begåvning oavsett den möda som krävts för att införskaffa dem. Naturlighet och talang blir då viktiga och eftersträvansvärda egenskaper som odlar föreställningen om det intellektuella arbetet som sprunget ur medfödd begåvning.282
Johan: När man själv ska opponera på någonting så sitter man där då med texten, har jag något vettigt att säga om det här? Men om jag går in och börjar, hur gör jag mig bemärkt, nu skall jag visa hur smart jag är, nu skall jag banne mig klippa sönder det här argumentet. Alltså det är en sympatisk miljö. Jag vet att vid många institutioner här är man jävligt hård mot varandra och går dit för att trycka till varandra. Så gör vi inte! Men ändå så kan det ibland vara så att kritiken inte riktigt står i paritet med ambitionen med framlägget.
Doktoranderna är själva med och reproducerar begåvningsideologin genom att de ställer upp på och spelar spelet på samma sätt som de seniora. Samtidigt menar de intervjuade doktoranderna att kritiken som dryftas vid ett seminarium ibland är svårtolkad då den inte alltid har med den framlagda texten i sig att göra. Doktoranderna upplever att kritiken från en senior likaväl kan handla om posi-tionering i relation till doktorandens handledare som texten i sig. Beröm upplevs inte heller som vanligt förekommande. Doktoranderna får således till stor del själva försöka utveckla sina kunskaper genom att iaktta och imitera seminariet eller genom att söka upp sina handledare och diskutera sin text.