Helena är den av de intervjuade som tydligast betraktar och beskriver forskar-utbildningen som ett arbete, trots att hon är en av utbildningsvetarna som har mest kulturellt kapital med sig in i utbildningen. Hon har också en sambo och flera i sin närhet som doktorerat eller som läser en forskarutbildning men inom andra ämnesområden. Helena började arbeta i ett forskningsprojekt och läsa forskarutbildningskurser innan hon var antagen till utbildningen. Hon blev likt Sanna antagen först långt senare. Helena har dock inte förändrat sitt förhållningssätt till vetenskapen från det att hon var anställd i ett forsknings-projekt för att utföra specifika arbetsuppgifter till att hon blev officiellt antagen till forskarutbildningen. För henne innebär utbildningen likväl som den tidigare anställningen att hon skall utföra konkreta arbetsuppgifter kopplade till en viss forskningsmiljö. Hon tycker att det är roligt att forska men ser det inte som ett kall.
Helena: Jag brinner inte för det här. /…/ man skall brinna för det här och man skall vara tacksam för det, att man får vara här och doktorera. Jag ser det här som ett jobb och det har jag alltid gjort. Jag jobbar 40 timmar i veckan varken mer eller mindre.
Som citatet illustrerar uppfattar Helena sitt vetenskapliga arbete som ett arbete som inte bör kräva arbetsveckor över 40 timmar. Det är något hon uttalat och
345 Öhrn & Lundahl (red.) visar i sin studie av utbildningsvetenskapen att den doktorand som inte haft stöd i utbildningen har svårare att lära sig vilka val som är lämpliga och vilken utdelning de kan ge för att på så vis kunna förbättra den egna positionen.
som utgör en viktig princip för henne. Hon ställer sig frågande till forskningen som ett kall och den tacksamhet man förväntas känna inför universitetet som arbetsplats. Helenas lojalitet tycks varken ligga hos projekt eller forskningsmiljö så som det förväntas göra hos den ideala doktoranden. Genom att hon genom sitt förhållningssätt aktivt tar avstånd från tanken om det vetenskapliga projektet som ett kall kritiserar hon samtidigt själva doxan eftersom den förutsätter lojalitet gentemot projekt och forskningsgrupp oavsett krävd arbetsinsats. Trots att Helena både läst grundutbildning, varit skuggdoktorand och arbetat i miljön innan hon påbörjade utbildningen upplever hon att hon har svårt att förstå spelet och hur det skall spelas.
Helena: Jag tycker det mesta är implicit. Sedan är doktoranderna väldigt olika hur mycket de bryr sig om det implicita. Man är olika receptiva att avläsa. Sedan finns det dem som inte bryr sig om vad andra tycker. Jag skulle egentligen vilja vara en sådan doktorand. Jag upplever mig en som försöker alltför mycket, försöker läsa av situationerna och allt för mycket försöker att bli den där ideala, försöka vara den som är till lags, idealdoktoranden om man så vill. Göra rätt hela tiden, det blir väldigt jobbigt för mig, jag mår dåligt av det och det blir ändå sämre då när man känner och vet att jag borde delta och ge mer konstruktiv feedback på till exempel seminarierna. En sådan grej gör att det känner extra jobbigt för det hade jag läst av långt innan handledarna hade sagt något. Jag fattade det men det hjälpte inte. Det gjorde inte att jag förändrade mitt beteende ändå.
Som citatet illustrerar upplever Helena att hon inte har lyckats iscensätta forskarrollen på det sätt som miljön efterfrågar även om hon försöker. Hon har inte lyckats omvandla erfarenheterna på fältet som skuggdoktorand och anställd i projekt till fältspecifika kapital. Hennes önskan om att betrakta forskarut-bildningen som ett arbete gör det svårt att leva upp till bilden av den ideala doktoranden.
Helena: Jag är det svarta lammet. Jag tror att jag delvis är en stor besvikelse, det är så som jag känner det och som jag uppfattar det. Det går lite för långsamt fram för mig i att skriva text helt enkelt.
Samtliga intervjuade utbildningsvetare betonar, likt Helena, vikten av att leverera text eftersom det utgör själva fundamentet och bidraget till forskningsmiljön. Att inte leverera i den utsträckning som efterfrågas innebär enligt de intervjuade att de inte lever upp till det förväntade. De blir helt enkelt inte den investering för
vilka utgör grunden också för handledarens ökade vetenskapliga kapital. Detta gör att Helena känner sig som ”det svarta lammet”.
Att Helena inte har levererat text i den hastighet som hon upplever att hon borde beror delvis på att hon har bildat familj under utbildningen. Genom föräldraledigheten har hon spräckt den tänkta tidsplanen vilket inte har möts positivt eftersom det stör produktionstakten. Helena känner att handledarna inte längre ser henne på samma sätt som tidigare. Eftersom hon heller inte kompen-serar sin ledighet genom att jobba något under föräldraledigheten eller delta i arbetet på annat sätt iscensätts inte någon lojalitet gentemot projektet. Återigen blir hennes agerande en kritik mot arbetets förväntade villkor och utan att hon själv är riktigt medveten om det kritiserar hon därmed också dess doxa.
Som exemplet Helena visar sker inte en lyckosam habituering per automatik för att doktoranden varit del av fältet under en längre tid. Varje position på fältet har sina koder och sin specifika kultur. Att vara grundstudent och vara delaktig i ett projekt innebär inte samma sak som att sedan få en anställning i ett forskningsprojekt eller att påbörja en forskarutbildning. Habitueringen sker hela tiden utifrån den position som individen besitter. Det innebär att nya positioner kräver nya kunskaper om hur fältet fungerar. Det som har varit gångbart i en position behöver inte med nödvändighet vara det i en annan. För Helena var det gångbart att ”bara” arbeta 40 timmar i veckan när hon var anställd som arbetskraft i ett forskningsprojekt, men som antagen doktorand förväntas något annat av henne. Hon förväntas vara lojal med både projekt och forskningsmiljö genom att finnas till dess förfogande när de så önskar. Utifrån positionen doktorand förväntas hon sluta upp mot doxan vilket inte krävdes på samma sätt som icke disputerad anställd i ett projekt. Eftersom hon varit skuggdoktorand har inte övergången mellan de olika positionerna varit tydlig. Hon har redan läst forskarutbildningskurser och bedrivit vetenskapligt arbete, för henne skiljer sig således inte doktorandtillvaron från den som var tidigare trots att fältet betraktar henne annorlunda eftersom positionen förändrats. Helena har inte anpassat eller förändrats sitt sätt att agera i takt med att hon bytt position. Hon uppfattas inte spela spelet på rätt sätt, enligt henne själv. Helena upplever heller inte att hon är bekräftad i sin roll som forskare. Helenas principfasthet gentemot förväntad arbetsinsats signalerar en ovilja att lägga ner den tid och kraft en forskargärning anses kräva. När projektet ”bara” blir ett arbete som vilket annat arbete som helst antas för lite tid avsättas för uppgiften. Genom sitt förhållningssätt brister hon i lojalitet mot projekt och forskningsmiljö eftersom de anses ha rätt att ta
hela livet i anspråk. Genom att sätta denna gräns manifesteras ett motstånd mot doxan vilket gör habitueringen svårare. Fältet uppfattar henne således inte som lojal mot dess värdegrund. För Helena själv blir det omöjligt att anpassa spelet eftersom ingen tydliggjort vad den förändrade positionen på fältet egentligen innebär. Hon har inte varit i stånd att omvandla sina erfarenheter till fältspecifika kapital utifrån det som doxan kräver och uppfattas därför inte som ett framtida löfte.