Doktoranderna matas med föreställningen om att vetenskaplig kompetens inte är något som självklart och enkelt går att förmedla. Den tycks inte möjlig att uttrycka i ord utan är något som snarare förmedlas i handling. Genom samtalet med sin handledare och genom att delta vid seminariet förväntas doktoranden lära sig hur vetenskap görs och nästintill intuitivt iscensätta en forskarroll i
288 Jmf Bourdieu, 1996, s. 118.
289 Lena Gerholm benämner liknande berättelser som folklore vilka är en del av den dolda läroplan doktoranderna behöver bemästra för att bli ett framtida löfte. Gerholm, 1997, s. 63.
harmoni med fältets värdegrund. Det behövs ingen utvecklad studieteknik eller specifika forskarutbildningskurser, doktorandernas begåvning förväntas frigöras i det intellektuella samtalet. Denna form av begåvningsideologi förutsätter en viss sorts habitus, att man är disponerad att uppfatta och utföra spelet.
Den doktorand som redan från början varit bekant med det vetenskapliga fältets värden och regler har haft, vad Flisbäck benämner, ett kulturellt startkapital.290
Genom detta startkapital tycks investeringen i forskarutbildningen bli mer gynnsam och mindre kantad av motstånd och hinder. David är det tydligaste exemplet på en doktorand med mycket nedärvt kulturellt kapital som fungerar som ett kulturellt startkapital. Han har haft förmågan att se var insatser ska göras och hur man skall tala, skriva och argumentera för att röna framgång.
David: /…/ i och med att jag redan från början har varit så pass väl med på noterna. Redan socialiserad eller hur man skall se på saken så har jag /…/ kunnat unna mig att ta mig vissa friheter, medvetet i relation till de här spelreglerna. Och att det ironiskt nog kanske också är någonting som (jag) kan få väldigt mycket uppskattning för på något sätt, /…/ jag menar det är ju också ett sätt att vara smart. Man visar att man har fattat så bra att man inte behöver följa reglerna. /…/
David är den av de intervjuade doktoranderna som lättast lever upp till bilden av den gode humanisten. Han kommer från ett akademikerhem och har en far som disputerat inom ett närliggande område. Forskarutbildningen har alltid sett som en möjlighet och han beskriver påbörjandet av studierna som ”minsta mot-ståndets lag”. David menar vidare att hemmets diskussioner inte skilt sig speciellt mycket från dem som sker vid institutionen och seminariet. Han har också läst sin grundutbildning vid samma institution vilket gjort honom hemtam i miljön.
David: Så för mig har det alltid fallit sig väldigt naturligt på ett sådant sätt att jag nästan har svårt att se att det är några spelregler (han skrattar). /…/ jag har aldrig behövt bli medveten om det, under min utbildning heller att, jaha hur funkar det här eller vad behöver jag säga nu för att det skall gå hem.
290 Jmf Flisbäck. Flisbäck benämner det nedärvda kulturella kapitalet och det egen införskaffade i det fältspecifika kapitalet som ett startkapital som underlättar perceptionen av spelet.
David beskriver trots detta forskarutbildningen som en process där han i början kände sig ganska ensam. Universitetet framstod som ett forskarhotell där doktoranderna var utan ett sammanhang. Han upplevde det som att doktoranderna blev inkastade i ett rum och att institutionen först efter fyra år tänkte öppna dörren för att se vad det blev. I takt med att han kommit att identifiera sig med forskaryrket och sitt ämnesområde menar han att ensamheten och förvirringen bytts mot att ge honom en riktning i livet. Han har som han själv uttrycker det ”växt in” i forskarrollen och ”blivit varm i kläderna”. David har med sin bakgrund haft lätt för att anpassa sig till akademin och dess spel-regler. Han har sakta men säkert förkroppsligat det vetenskapliga kapitalet och det som tidigare var tvivel kring ämnet är bytt mot en övertygelse kring ämnets meningsfullhet. Att som David känna till vilket agerande som är lämpligt eller förväntat i förhållande till den givna positionen öppnar upp för ett spelrum. Han behöver inte bara anpassa sig utan känner att han också kan avvika från det förväntade eftersom han internaliserat forskarrollen. Rummet blir på detta sätt ett rum av möjligheter.
Sara har också läst sin grundutbildning vid institutionen och har mycket nedärvt kulturellt kapital eftersom hennes mamma är disputerad. Det har inneburit att Sara kunnat bekanta sig med de vetenskapliga koderna tidigt. Hennes mamma har kunnat erbjuda ett utifrånperspektiv som enligt Sara gjort att hon kunnat lyfta många frågor beträffande relationen handledare och doktorand. Hon har däremot haft svårare för att ge konkreta råd i relation till det ämnesområde som Sara befinner sig inom eftersom områdena är så olika. Sara utvecklar:
Sara: Ja det finns nog andra outtalade regler här tror jag, inom hennes ämne är det personer med en yrkesutbildning som framförallt disputerar /…/ här är det en helt annan typ av människor som väljer ett sånt här ämne. Så det finns helt andra krav på outtalade då förväntningar på vad man skall vara som verksam inom mitt ämne. Det finns liksom ett ämnesideal som skiljer sig väldigt mycket från, att hennes ämne är det mer pragmatiskt, att man lär sig ämnet. Här finns det mycket mer outtalat har jag en känsla av, som handlar om hur man skall vara som verksam inom området och intellektuell och bildad och så.
Saras citat indikerar att den del av det vetenskapliga fältet som mamman befinner sig i delvis har andra värden vilka inte är kompatibla med eller direkt överförbara till humaniora. Saras mamma kan erbjuda stöd i relation till positionen dokto-rand men inte i förhållande till ämnets doxa.
David och Saras berättelser visar på det vetenskapliga fältets bredd och hur ett nedärvt kulturellt kapital inte med nödvändighet går att omvalda till eget fältspecifikt startkapital. Det faktum att Saras mamma fortsatt göra karriär inom akademin har ringa betydelse för Saras kapitalutväxling. Förtrogenhet med ämnet är mer centralt än den position föräldern har på det vetenskapliga fältet i stort. Förtrogenhet med doxan tycks således vara den viktigaste faktorn för att om-vandla det nedärvda kulturella kapitalet till sitt eget.
Tidigare forskning har visat på att det är vanligare att påbörja forskar-utbildningen om man har en disputerad förälder. Frågan är dock om tillvaron på fältet sedan per automatik blir mer gynnsamma för individerna med mycket nedärvt kulturellt kapital. Föreliggande studies empiri indikerar att kapitalöver-föringen inte sker per automatik och att det nedärvda kulturella kapitalet inte har ett synkront värde på det vetenskapliga fältet. Doxan dit de kulturella koderna hör varierar således beroende på ämnesområde. Detta skulle kunna tolkas som att en disputerad förälder höjer sannolikheten att påbörja forskarstudier eftersom den aspirerande doktoranden är fostrad i att uppfatta värdet av en forskar-utbildning. Men för att kunna omvandla det nedärvda kulturella kapitalet till något som är gångbart på det specifika kunskapsfältet behövs särskilda kunskaper i ämnets doxa. För David är habitueringen delvis redan gjord. Han kan koncentrera sig på att bemästra sin forskningsfråga och behöver inte lägga energi på att fostras på samma sätt som Sara behöver.